Allt är bara skit. Jag mår skit, vädret är skit, min dator är skit... den stationära alltså. Den är så gammal att den inte klarar av 5ghz wi-fi vilket gör att man måste surfa på 2,4ghz som är mycket långsammare. Jag sa just till min mamma att jag måste skaffa en ny stationär... och sa att jag får väl använda pengarna jag fick från min farsa innan han dog. Men hon hajade inte hinten. Jag är väl kanske bortskämd... när min farsa levde och jag behövde något dyrare så sa han alltid något i stil med: "inga problem, så länge jag lever så får du alltid det du behöver".

Visst, när min nya laptop strulade i Spanien så fick jag pengar till en ny laptop. Jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag får väl skicka in strul-laptopen eftersom det fortfarande är garanti på den. Sen får jag väl sälja den... men jag kommer inte ens få hälften av vad den kostade att köpa. Skit samma... jag får väl köpa en dator själv men jag tänker inte köpa julklappar åt folk längre och jag får skippa DNA-testet jag hade tänkt göra för att se varifrån jag härstammar... man kan se ända tillbaka 1000 år. Det hade varit kul att se om man är 100% ungersk eller har en massa andra länders gener i sig. Vem vet, någon släkting långt tillbaka kanske var från Tyskland... eller Asien... eller kanske till och med Spanien.

Morsan kom in i mitt rum för en stund sedan. Jag hajade inte riktigt vad hon sa för jag mår skitdåligt. Hon går kanske med på att köpa en dator... fast just nu har hon inte pengar. Hon tycker också vi ska försöka sälja skit-laptopen. Egentligen vet jag inte om det är något fel på den. Det hela började när jag spelade ett kraftfullt spel och fläkten började låta konstigt. Men för sjutton, en kraftfull laptop ska ju klara av sånt.

Äh, nu orkar jag inte skriva mer...

Jösses, jag har blivit uttagen till att livestreama mitt spel. När jag skickade in min ansökan så hade jag Xanor i kroppen och tänkte att det kunde väl vara en kul grej att testa på. Jag trodde ändå inte att de skulle välja mig. Nu känns det inte lika kul även om det är kul. Vi får väl se vad jag beslutar mig för när jag har fått mer information om hur det hela går till.

Sitter på toa i Lunel, Frankrike. Vi var på väg till ett hotell i Montpellier men de har byggt om vägen så vi hamnade på någon ring-led som inte hade några avfarter på typ 20 km! När vi väl kunde svänga av blev jag jättekissnödig... så jag sa till GPSen: "närmaste bensinstation" och såg då att den närmaste hette något med intermarche och det vet jag är en stormarknad så vi åkte dit. Vi ska kanske in i affären och köpa någon frukt att äta på hotellet. Sen ska jag ta mer Xanor för jag mår inte bra.

Tre av fågelungarna tittar ut från boet. De andra tre får väl kolla ut en annan gång.

Har just handlat mat i Carrefour. De hade provsmakning av någon ny Gin. Jag drack Mårtens dricka också eftersom han kör. Jag mår inte alls bra idag med ångesten. Vi har storhandlat för det är en fiesta i stan som håller på till nästa helg. Därför tänker jag ge mig ut så lite som möjligt eftersom det kryllar av folk och bilar överallt.

Det hörs två små pip från boet! Jag ska kolla varje dag att fåglarna mår bra.

Nu är vi i Spanien...

Nu är vi i Danmark...

Japp, det gick ju bra...

Hm, undrar om jag kan stänga resväskan....

Är deppig idag och har ångest. Allt är bara skit. Inte ens en bra låt får mig på bättre humör:

Toppen... morsan snarkar. Får se om jag kan somna ändå... helst innan det är dags att stiga upp.

Grrrrrrrr. Vissa dagar känns bara så... blä. Vad ska man göra åt det? Sova? Gympa? Köpa något kul? Hm, måste komma på något jag behöver. Nä, hjärnan har redan gått och lagt sig så jag får väl också göra det. Måste bara använda hand- och fotkräm först. Jag är snustorr eftersom jag badade tidigare idag. Jag skulle egentligen ha färgat håret men jag var ute i trädgården och jobbade för fullt... hos min morsa alltså. Farsan var inte superförtjust i förändringar så hela trädgården förutom gräsmattan och morsans blommor växte vilt. Nu lever han ju inte så därför kan man få lite ordning och reda på saker och ting. Jag fick i alla fall sjukt mycket damm, insekter och allt möjligt på mig när jag var ute i ett par timmar... så jag tog ett halvlångt bad istället.

Jag är hos morsan för de håller på att totalrenovera en lägenhet i mitt hus. Det låter så jäkla mycket att det inte går att tänka ens. Trots att jag hade på mig hörlurar och kollade på TV så var det olidligt. Därför hyrde jag en liten lastbil (uthyrningsstället kallade den så, jag tycker mer att det var som en stor skåpbil) och tog med Mårtens hjälp hit fåglarna, jätteburen, datorn, skrivbord, stol m.m. Förstår inte vilka som hyr bilar och andra transportfordon. Visste du att när man hyr så ingår bara 50 km körsträcka? Ja, så verkar det vara hos de flesta. Kör man mer så tillkommer en viss avgift per mil. Det är ju sjukt. De flesta flyttar grejer längre än inom samma kommun. Grrrrrrrrr...

Jag förstår inte att folk frivilligt dricker koffein. Vad är bra med att händerna skakar och hjärtat rusar i 180? Nej... hej Flunitrazepam säger jag bara... och god natt.

Sista glaset Coca-Cola light. Sedan har 1,5 liter försvunnit ner i min mage... allt under senaste timmarna. Jag som inte ens var törstig...

Det snöar ute... stora flingor. Fy fan! Min mage är också skit. Vet inte varför... men jag sov dåligt och mådde illa så nu sitter jag här i soffan och dricker Coca-Cola light. Måste köpa mer imorgon när Mårten kommer förbi.

Länge leve mjölken? Ja, det lever ganska många i min kyl... och länge också eftersom det är hållbarhetsmjölk.

Jag ska sova nu... och undra över varför det aldrig blir vår. Så här ser bilarna ut utanför just nu.

Tjoho, jag hittade Mucoangin! Nu bombarderar jag förkylningen med några receptfria produkter. Den i mitten är från Spanien... fungerar toppenbra mot slemhosta och nästäppa. Enda nackdelen är att man blir jäkligt hård i magen... men hellre det än att inte kunna andas ordentligt.

Det sviiiiiiiiiider i halsen. Jag är förkyld. Blä. Har just tagit Xanor för jag mår inte bra. Ska försöka äta något senare och sedan ta en Mucoangin som bedövar halsen lite. Måste bara hitta mucosarna i någon kasse... någonstans. Nej, jag har fortfarande inte packat upp allt... och så småningom är det väl dags att packa ner allt igen.

Aj, min hals... Jag dricker mycket i alla fall. Det enda jag får ner är Coca-Cola light... men det är väl bättre än ingenting. Igår drack jag 1,5 liter och glömde sedan bort att ta piller för att kunna sova. Koffeinet gjorde att jag bara sov typ 4,5 timmar. I Spanien finns både koffeinfri light och även koffeinfri zero. Tror de kallar den "zero zero". *ha, ha*. Jag brukar inte dricka läsk vanligtvis men när jag mått illa senaste tiden och nu när jag är sjuk så är det det enda som funkar. Vad jag dricker när jag inte dricker läsk? Ungefär en liter mjölk om dagen.

Hemskt... det som hände idag. Jag var hemma. Morsan var inte hemma men inte heller i stan utan hos en väninna. Jag visste inte det så när jag ringde hemnumret och inte fick svar så blev jag lite orolig. Jag ringde morsans mobil men hörde inte ens några signaler i luren. Mårten och jag pratade men hörde knappt vad den andra sa för Comviqs nät var överbelastat. Jag har ett Wifog-nummer också som går på nät från Tre och det fungerade mycket bättre.

En av mina Facebookvänner var precis där i city när det hände och hade turen att klara sig. Jag såg honom på nyheterna. Sjukt...

Det verkar som att många känner av det som hände för det är knäpptyst ute och även i huset. Skrämmande tyst...

Nej, jag har inte lagt mig än. Jag har spelat spel och chattat med folk från hela världen.

Nu ska jag borsta tänderna.

Måste bara berätta om vilket skitföretag Jysk är. Okej, alla butiker är inte det... men den jag var i idag är katastrofalt kass. Första tjejen visade dra-på-lakan när jag hade frågat om bäddmadrass. Nästa kärring sa "jaha, du menar madrasskydd". Ja, jag kallar det madrasskydd men enligt hemsidan så heter det bäddmadrass. Hon var så bitchig och rättade mig hela tiden när jag sa bäddmadrass... så till slut sa jag det hela tiden bara för att jävlas.
Efter en evighet lyckades de hitta bäddmadrassen/madrasskyddet och kärring nr 2 bara rev ut två stycken i rätt storlek ur hyllan med sina äckliga naglar. Sen stack hon. De två hon hittat såg inte fräscha ut, de hade redan noppor. Enligt nätet skulle de ha 6 st i butken men det stämde inte. Jag tittade lite mer på produkterna igen... och upptäckte en levande insekt!!!!!!!!!!! Det såg ut som något långt med ben... kanske. Jag tittade inte så noga för jag hatar insekter men jag tror att det är ett kryp som så småningom blir en... pälsänger? Heter det så? Äckligt i alla fall. Blåsta tjejen nr 1 borstade ner insekten på golvet... utan att döda den och sa sedan: "så du vill inte ha de här?". Öh, nej!!!!!!!!!!!!!! Alla som jobbade där var idioter som inte ens fattar att lagerstatus är ett uttryck som ofta inkluderar både varor i själva lagret OCH i butiken. En otrevlig snubbe som jobbade där sa surt att ingen hade tid att gå och kolla. Hm... det var inte mer än max 5 kunder i butiken. Nåväl, det är deras förlust för jag hade tänkt spendera 900 kr där. Jag var cool hela tiden och sa inte vad jag tyckte, jag försökte vara trevlig men när snubben sa det där med att ingen hade tid att hjälpa... vilket är bullshit... då sa jag i alla fall: "Det var ju synd. Jag handlar hos IKEA istället".

Självklart ljög jag. Jag vill ju ha de där produkterna från Jysk. Jag måste bara hitta en bättre butik där personalen vet vad de gör och är kunniga och inte har en butik som ser ut som en svinstia... för den jag besökte var inte okej. Det låg mängder av prylar på golvet överallt i butiken och även varorna på hyllorna var i en enda röra.

Solen sover... jag borde kanske skina. *ha, ha*

Delicato har humor. Gillar du choklad så kan du kontakta dem på tre olika sätt och "anmäla försvunna" Delicatobollar. Då får du en mobilkupong som gäller en valfri ask Delicacaoboll (havssalt&kola eller mörk choklad). Erbjudandet gäller mellan 5 april och 13 april. Jag fyllde i formuläret och om du klickar här så kommer du till sidan. Jag får väl ge bort asken för jag äter inget med socker. Nu ska jag sova...

Måste folks brandlarm börja låta precis när man ska hoppa i badet? Nu tystnade det...

Min mage bubblar. Imorse tog jag sista antibiotikatabletten så vi får se hur såret sköter sig och hur lång tid det tar för magen att återhämta sig.

Idag hörde jag måsar, tittade ut och såg mer än fem stycken som kretsade bland husen. Betyder det kanske att våren är på väg?

OMG! Jag har just ätit världens godaste apelsin. Det bästa är att jag har tre apelsiner till att äta. Mums!

Uttala den här antibiotikans namn snabbt, tio gånger i rad... öh, det går ju knappt att uttala det en gång. Dags nu för dagens första tablett.

T R Ö T T. Antibiotika knockar inte bara infektioner utan hela mig. Känner mig jättekonstig. En dags kur avklarad... bara 6 dagar kvar...

Jävla idiotgrannar som skriker mitt i natten...

Jag köpte massor av olika ätbara saker idag, både söta och salta saker eftersom man inte vet vad man får ner. Nu har all den 400 kronors maten åkt ner... i soptunnan. Jag har tappat aptiten helt och jag måste ändå ner i vikt.

*suck* Sova var det ja... kanske ska ställa en hink bredvid sängen... nej, det är ju fan ännu äckligare.

Jag var hos läkaren idag och fick antibiotika. Jag har aldrig ätit det förut. Vanligaste biverkningen är illamående. 1 av 10 mår illa. Vad gör jag uppe? Jag började med antibiotikan idag. Jag mår illa och känner mig jättekonstig. De 5 Xanoren jag tog igår morse och eftermiddag börjar väl gå ur kroppen...

Jag får väl försöka sova... det är bara ett par steg från min säng till toan om jag måste spy.

Varför ska alla människor vara korkade? Jag trodde Mårten och jag var de perfekta vännerna... tydligen hade jag fel. Vi har planerat båtresor och att bila ner till Spanien. Det blir definitivt inte av nu.

Nu ska jag och mitt illamående lägga oss.

Jag måste skaffa fler vänner. Mårten var helt störd idag och min morsa tog hans sida. Jag tänker fan inte bry mig ett skit om dem och jag tänker inte spendera ett enda öre på någon annan än mig själv. Jag vill inte umgås med folk som behandlar mig som skit. Det spelar ingen roll om du är snäll mot mig 9 gånger av 10. One strike and you're out.

Min morsa tjatar hela tiden om att hon saknar mig så mycket. Vad förväntar hon sig att jag ska säga? Jag saknar henne inte alls. Hon är ju som ett nervvrak nästan hela tiden och när hennes morsa dog verkar hon ha blivit knäpp... på riktigt. Något är inte rätt i hennes hjärna.

Mårten... han är äckligt fet. Jag mår illa varje gång jag ser honom och hatar honom för att han drar ner mig i äta-onyttigt-mat-träsket. Om jag skulle bli fet som honom skulle jag ta livet av mig.

Nej, jag bör nog inte umgås med idioterna. De sårade mig idag. Mårten på sättet han sa saker och morsan för att hon ALDRIG står på min sida. Jag är jävligt långsynt och kommer aldrig förlåta dem.

Jag borde egentligen ta tillbaka alla presenter jag gett dem. De förtjänar dem inte. Whatever, fuck'em.

Ja, klockan är mycket men jag fastnade i spelet. Killen som var ledare i mitt team lämnade över allt på mig och stack till ett annat team. Jag skickade ett meddelande och frågade om han hade lämnat teamet. Man vet ju aldrig om han fått kontot hackat, tryckt fel eller liknande. Jag satt och funderade om jag skulle ta på mig rollen som en riktig ledare och bygga ett starkt lag. Sedan tog jag en titt på hur aktiva folk var och det var ingen höjdare. Samtidigt bjöd gamla ledaren in mig till teamet han hade gått med i. Han var inte den enda som bjöd in mig. Jag skrev lite i chatten och blev konstigt nog jättepoppis. Jag fick både vänförfrågningar och inbjudningar till samma team. Vilket team? Det som ligger etta just nu såklart. *ha,ha*. Det känns lite trist att lämna teamet som jag faktiskt hjälpte från nionde till femte plats... men när inte ens grundaren är kvar så känns det meningslöst. Får se hur det nya teamet är. Jag kan inte gå med förrän om tolv timmar.

Usch! Jag lyssnar på franska NRJ via en app på mobilen men för några minuter sedan bröts sändningen. Jag fick starta om appen och PRECIS DÅ hörde jag någon granne spy i badrummet. Äckligt! Jag tog två Xanor tidigare ikväll för jag mådde inte bra. Hoppas min spyfobi inte kräver flera innan jag lägger mig. Ja, jag är jättekänslig... det räcker att höra någon som kräks så mår jag också illa.

Imorgon ska jag till en jourläkare för såret där talgkörteln satt ser inte bra ut. Det varar och det är alldeles rött och ömt. Så borde det inte vara efter nästan en månad. Jag har ställt alarmet på klockan sju för att vara säker eftersom sommartid börjar inatt.

Nu ska jag försöka våga mig in i badrummet igen. Jag är i köket just nu och laddar mobilen. Ska kanske höja volymen lite mer för att vara säker på att slippa höra fler obehagliga ljud.

Jag tror att jag vaknade efter 17:00... och nu ska jag sova igen. *ha, ha*

Det var tråkigt att det inte var så många människor ute igår men det hade varit ännu tråkigare utan Mårten. Jag får kanske sluta ha förväntningar på saker och ting. Jag brukar oftast inte ha det men... herregud, inte hade jag trott att en huvudstad som Stockholm skulle vara totalt livlös en torsdag.

Igår gick det åt 5 stycken Xanor... totalt 1,5 mg. Jag tog bara 3 st innan men det var jobbigt på klubben ett tag så jag tog två till. Idag har jag inte tagit någon Xanor (jag gör oftast inte det när jag är hemma) så jag hoppas att ingen granne kommer hem full och väcker hela huset.

Jösses, vilken kväll. Mårten och jag var ute på ett ställe för jag är ju med på en dejtingsida för att få gå på gratis events. Det var ganska tråkigt förutom lite överrasknings-show. Mårten bjöd på fish & chips som var underbart gott. Det skulle vara nattklubb efteråt men stället var ju dött. Vi lyssnade lite på karaoke men tröttnade när det var dåliga låtar och dåliga sångare. Vi gav dansgolvet en chans då det stod två tjejer och dansade där. Strax efter att Mårten och jag satte igång och dansa så dök det upp mängder av folk.

Mårten var tvungen att lämna mig ett tag för att flytta bilen. Vi hittade ingen plats ute på gatan så vi ställde bilen i ett parkeringsgarage. Tyvärr stänger p-hus i Stockholm tidigt... 01:00 stängde det som var närmast klubben. Mårten var inte borta så länge... kanske en kvart eller tjugo minuter. Det verkar som att man inte kan lämna mig själv någonstans. Innan Mårten gick så frågade jag honom om han kunde be om ett glas vatten i baren för det känns lite weird att stå själv i en klubb. Har man ett glas i handen kan man i alla fall dansa lite smått och inte se helt konstig ut.

Mindre än en minut efter att Mårten lämnade rummet så hade redan två killar "råkat" nudda min rumpa. Tur för dem att jag inte bryr mig om sådant. Några minuter senare kom en snubbe fram och sa att han skulle bjuda på nästa drink. Han frågade mig vad jag ville ha så jag sa cider. Som tur var så var snubben inte jobbig utan han bara ställde päroncidern på bordet framför mig och gick sedan och satte sig med sin polare. Jag höll koll på cidern ända från baren för jag litar ju inte på någon.

Jag fortsatte dansa lite själv (rätt så pinsamt) och tyckte det var kul att ha fått en gratis dricka från en helt okänd man som inte verkade kräva något i gengäld. Efter ett tag kom han i alla fall fram och började prata med mig. Han verkade snäll men en aning alkoholpåverkad. Inte så att han var full men man kände alkoholen i hans andedräkt.

Vad han berättade sedan vet jag inte riktigt om jag tror på till 100 procent... Han sa att han var chef för ett välkänt bilmärke och att han även var musiker. Mannen han var där med var hans livvakt som han alltså betalar för. Det lät lite som skryt men när mannen gick iväg ett tag så kom hans livvakt fram och pratade mig och han var jättevettig och sympatisk. Han är en sådan person man skulle kunna prata med hur länge som helst om miljoner olika ämnen. Han bekräftade att han var anställd som livvakt eftersom snubben råkat ut för många konstiga typer.

När Mårten kom tillbaka så erbjöd sig mannen med livvakten att bjuda oss båda på drinkar. Vad vi än ville ha så kunde vi få det, sa han. Eftersom jag inte riktigt gillar att utnyttja folk så tog jag bara en cider till. Nåväl, en cider kostar väl säkert runt 70 spänn. Mårten sa att han inte ville ha något men han fick en alkoholfri drink ändå. Senare fick även jag en drink trots att jag inte bett om det. Han bara strödde pengar omkring sig. Mårten räknade ut i huvudet hur mycket mannen hade spenderat på dricka bara till Mårten och mig och det var säkert närmare 400 kr... eller kanske mer.

Vem vet, mannen med livvakten var kanske ärlig om allt han sa. Jag fick hans visitkort och det stämde överrens med det företag han sa att han jobbade för. Och han jobbar kanske inom musikbranschen också för han pekade ut att Babsan satt vid bordet bredvid. Jag kände inte igen honom i man-skepnad men när jag nämnde det till Mårten så sa han att det var Babsan.

Nej, klockan är mycket och jag är trött så jag ska lägga mig och sova.

Idag diskade jag. Det tog ett tag...

Jag har spelat dataspel. Nu ska jag sova. Jag var hos husläkaren för någon vecka sedan egentligen för en remiss om min lever men eftersom jag mår illa och fryser jämt så pratade vi om det. De tog blodprov också och Mårten ringde för att höra om provsvaren. De ville inte säga det till honom så han frågade om de kunde skicka svaren via brev till mig. Jag fick det idag men jag är ingen läkare... men det står ju referensvärden och allt verkar vara inom det normala förutom ett ställe där det även är en stjärna. S-CRP ska vara lägre än 5 men jag hade 14,4. Efter en snabb googling ser jag att det har att göra med immunförsvaret... antingen infektion eller inflammation... Mårten har lovat hjälpa mig höra med husläkaren eller andra om vad det betyder exakt.

Känner mig deppig idag. Hela dagen var bara skit. Mårten jag och morsan var ute på en nattklubb. Visst, vi åt gott och kollade på bra underhållning men jag var deppig ändå. Snubben vi träffade där för ett par veckor sedan var där igen. Som tur var så var han inte allt för påflugen. Han pratade lite med min morsa men med mig vågade han bara skaka hand. Han kanske inte gillade att jag undvek honom på nätet eller så var han för blyg. Mot slutet av kvällen kom en annan kille närmare. När vi fick ögonkontakt vågade han komma fram och skåla med mig. Resten var skitpinsamt för jag förstod typ tre ord av allt han sa. Jag har ingen aning om vilket språk han pratade. Tyckte han sa norska men det lät inte som det. Hörde ordet "konferens" och att han frågade om Mårten var min pojkvän. Jag förklarade att han är min bästa vän och att vi var där med min mamma. Resten av tiden han pratade stod jag där som ett fån och försökte gissa mig till när ja skulle säga ja, nej, jaha och liknande. Jag sa flera gånger "va?" eftersom jag inte fattade. Han däremot verkade inte fatta att jag inte fattade... så han bara upprepade det han sa hela tiden. Jösses, det hade varit så mycket enklare om han pratat engelska istället.

Tänk att killar vågar sig fram till mig trots att Mårten är bredvid mig. Det är väl smickrande antar jag... men jag är ändå deppig.

Kom just hem efter att ha varit på NK med morsan och Mårten. Det var som vanligt med events i Sverige... ganska uselt planerat. Det enda roliga var att vi mötte Lars Wallin och pratade lite med honom. Han verkar jättetrevlig och vilka snygga klänningar han gör... wow!

Sådär... en jättebyrå färdigmonterad med en jättebur på och två små fåglar i. Nu ska jag slappa resten av kvällen.

Wow, det börjar likna en byrå...

Det går framåt... tror jag.

Jag ska sätta ihop en byrå. Jag ser inte fram emot det när jag tittar på de här påsarna med skruvar...

Idag var Mårten och jag ute på samma ställe som förra veckan. Jag trodde inte killen skulle dyka upp där igen... men det gjorde han. Det verkade som att han var där själv och han var inte lika självsäker som förut. Kanske hade han inte tillräckligt med alkohol i sig, vad vet jag. Ett tag stod han bredvid soffan där jag satt men jag kunde inte prata med honom för jag filmade några som uppträdde. På sätt och vis tyckte jag lite synd om honom. Jag såg att han försökte connecta med andra där... men det gick inte så bra. Så vad gjorde han där? Stalkar han mig nu? Jag skrev på Instagram var jag var... mhm.

Jag är ju tvilling... stjärntecknet alltså... så jag har byggt upp ett fejkliv på nätet. Okej, det är väl inte direkt fejk... men jag utelämnar allt om min ångest, sociala fobi och att jag inte har något jobb. På sätt och vis får det mig att känna mig lite normal. Jag lägger upp bilder på natur och från resor, videor från konserter och liknande. Det känns inte kul att alla som ser min profil inte vet hur jag egentligen mår... men tyvärr är folk så oförstående... speciellt när det gäller psykiska sjukdomar. En av morsans vänner vågade ju inte ens titta på mig trots att hon pratade till mig. Eller som min morsa igår... som undrade varför det är så svårt för mig att prata i telefon. Det går inte att förklara, det är skitjobbigt. Jag var tvungen att ringa igår för Mastercard har något som heter SecureCode och jag kunde inte beställa en dator från ett känt elektronikföretag. Det var hemskt att ringa... men problemet löste sig. Mårten berömde mig för att jag var så duktig. Jag vet inte om jag var det... jag mådde så dåligt att jag fick ta Xanor.

Nej, nu måste jag sova. Jag ska upp snart för att åka till läkaren och kolla upp min knöl vid tinningen och förhoppningsvis bli av med ett par leverfläckar också.

Igår var Mårten och jag ute. Jag är med på en dejtingsida som har events då och då. Ibland är de gratis och då brukar vi gå för man får kanske se något nytt ställe och en gratis drink var... som vi brukar byta mot alkoholfritt om det går. Jag är inte ett dugg intresserad av att hitta någon att dejta. Jag har tillräckligt många problem ändå och med tanke på att jag har svårt att lita på folk så är det helt enkelt ingen idé. Men det är en bra träning att vara ute bland folk.

Stället vi var på igår var ingen höjdare. Inredningen var kass och det var så blandade typer av människor... men de som var värst var såklart singlarna på eventet. Man tycker ju att folk som söker andra på nätet måste ha något problem, annars träffar man ju andra på vanligt sätt. Jag vet inte, alla var så konstiga. En del var riktigt gamla (både ålder och sättet de var på) och Mårten som alltid har koll på allt och alla sa att flera av dem tittade på mig under kvällen vilket kanske borde kännas smickrande. Men börjar man tänka på att jag ser mycket yngre ut än vad jag är... och de äldre männen tittar på mig... usch, vad äckligt.

Det var så trångt där man skulle mingla så Mårten och jag satte oss längre bort vid baren. Efter en stund satte sig en kille bredvid mig. Jag trodde inte han var där för eventet för han såg normal ut. Jag trodde att han bara kom dit för att kanske koppla av med en öl efter jobbet eller liknande. När han frågade oss om vi också var där för eventets skull så blev jag förvånad. Jag kände mig helt plötsligt extremt blyg och visste inte vad jag skulle säga så jag bara babblade om allt möjligt. Han verkade jättetrevlig och jag undrade för mig själv varför han ens var med på en dejtingsida. Det slutade i alla fall med att vi satt och pratade ganska länge. Det var superjobbigt för mig med ångesten och sociala fobin men jag försökte vara så normal jag kunde. Jag fick ändå ett slags förtroende för honom så jag berättade precis allt om mig och hur jag mådde. Han stack inte där ifrån i alla fall men jag har ingen aning om han bara var artig och kanske inombords tänkte "vilken knäppskalle". När Mårten och jag skulle gå så var jag lite... jag vet inte, jag visste inte riktigt hur jag skulle lämna situationen. Jag kände mig jättedum när jag mumlade fram att jag skulle åka och handla innan affären stängde (vilket iofs stämde) och sedan skakade jag hand med honom och sa att det hade varit jättetrevligt att träffas och att vi kanske skulle ses på andra event. Skaka hand? Herregud... jag brukar alltid krama folk. Att skaka hand känns som något man gör på jobbet typ. Efter att vi gick därifrån så kände jag mig helt slut men samtidigt glad att jag klarade av att vara där och prata med en främling. Men... fortfarande så överanalyserar jag allt i efterskott... t.ex. "varför sa jag så?", "varför gjorde jag inte sådär?" osv. Det ger mig ångest vilket egentligen är fel. Jag borde känna positiva saker men jag är som jag är och just nu är jag väl inne i en period då jag bara ser det negativa i allt.

Jag kan se hur glad och lycklig ut som helst... men inombords är jag inte speciellt lycklig. Jag vet inte vad det är för fel. Jo, det är vädret bland annat. Det är nästan jämt grått och kallt ute. Jag fryser som fan i min lägenhet trots att värmen är på max och jag tänder mängder av värmeljus. Äh, allt är bara skit...

Jag fördriver större delen av dagarna med att spela spel online. Jag brukar inte vara mycket för battle-spel men det här har så snygg grafik. Sedan är det kul att spöa folk... men mindre roligt när man själv förlorar. Som vanligt lägger jag inga riktiga pengar på spel men tydligen är jag bra ändå för jag blev inbjuden till det näst bästa teamet. Jag stannar kvar med teamet jag är i... som just nu är på nionde plats för folk är trevliga där och hjälper varandra. Alla andra top-team har typ som motto att man måste donera speldiamanter och spela jämt, annars blir man kickad.

Nåväl... nu ska jag borsta tänderna.

De flesta säger väl "god morgon" vid den här tiden. Jag säger "god natt". Jag har suttit uppe och spelat spel hela natten för ångesten var hemsk och jag mådde illa också. Tror du jag tänkte på att ta mer Xanor? Nä. Det blev inte bättre heller då jag chattade med killen från nattklubben. Nja, chattade och chattade... jag försökte slingra mig ur samtalet. Han ville ringa mig... mitt i natten. Det känns jättejobbigt för jag kan ju inte prata i telefon och inte träffa någon okänd heller och samtidigt är det superkrångligt att jämt hitta på orsaker till varför man inte kan... för man kan ju aldrig säga sanningen. Jag trodde att han bara ville vara vänner på nätet, snacka där och kanske säga hej om man råkade träffa på varandra ute någonstans. Öh... nej, det är nog bara som jag ville att det skulle vara. Han är ju en kille... och de flesta killar vill ju samma sak. Det kommer bara sluta på två sätt: antingen att han tjatar ihjäl sig och sedan ger upp eller att han blir sur.

Jösses, vilka situationer man hamnar i. Jag vet inte om jag är för snäll eller för mesig. Jag menar, vad skulle jag ha sagt? Att jag hade pojkvän? Jag gillar inte att ljuga för börjar man ljuga om en sak så byggs det på med andra lögner och till slut kan man inte hålla reda på dem. Dessutom känns det extremt fel för mig att ljuga. Jag kan ljuga om det verkligen behövs... men jag hatar det.

Jag ser tydligen fortfarande barnslig ut. Mårten, morsan och jag var ute på en nattklubb idag och en kille var... rätt så... öh... nej, påträngande är kanske fel ord. Extremt vänlig kan jag säga istället. Allt han sa lät vettigt men hans beteende var helt det motsatta. Han kom till klubben med en tjej, pratade och dansade sedan med en massa andra och jag tyckte synd om tjejen han ursprungligen kom dit med. Visst, han är kanske en player som lärt sig vad man ska säga för att charma tjejer. Han sa att han tyckte jag var fin, inte som de andra tjejerna... men han kunde ju ha sagt samma sak till de andra. Vi pratade i några minuter... vilket var jobbigt (på grund av ångesten och sociala fobin) trots att morsan och Mårten var där. Jag försökte avskräcka honom med att säga att jag nog var för gammal för honom. Jag frågade om han kunde gissa min ålder... så idag såg jag tydligen 17 år yngre ut än min verkliga ålder. Det är ju kul att höra. Något positivt i all misär. Killen (okej, han är bara 10 år yngre än mig) sa det klassiska att ålder har ingen betydelse... och det stämmer ju i och för sig. Men med mina problem går det inte att ha ett förhållande och även om jag vore frisk så skulle jag nog vara singel för jag litar inte på någon.

Hm, jag ska lägga mig nu. Jag är inte trött men mina ögon är det.

Oops... vad klockan är mycket. Jag skulle bara spela lite på datorn. Det är nog bäst att jag lägger mig nu...

Tidigare idag pratade jag med morsan på telefon. Hon hade varit i kontakt med min farbrors familj om vad han dog av. Så nu vet jag att min farmor, farbror och far... alla dog av samma sak: cancer.

Jag är deppig. Orsakerna är både fysiska och psykiska. Fysiska för att jag den senaste veckan mått illa och frusit som fan. För någon dag sedan blev det värre och min gallsten spökade också så jag fick åka till akuten. Som vanligt när man ligger där på en brits med dropp så mår man lite bättre efter ett tag. Därför opererade de inte mig så jag och min gallsten som nu är 2,2 cm stor får hänga ihop i fortsättningen också. Vanligen rör sig gallstenar sa den som gjorde ultraljud på mig... men min sitter fast på samma ställe oavsett hur jag rör mig. Jag fick se på skärmen hur det såg ut. Min sten tar upp mer än 1/3 av gallan. Det gör inte så värst ont just nu, det känns mest ömt... men jag fryser fortfarande och mår illa och känner mig orkelös. Imorse var illamåendet hemskt... och nej, jag är inte gravid. Det är ganska omöjligt då senaste gången jag var ihop med någon var 2001.

Psykiskt mår jag dåligt dels på grund av mina fysiska besvär och panikångesten. Jag är nere också för jag antar att jag trodde att när farsan var ute ur bilden så skulle det bli bättre mellan mig och min mamma. Kanske inte som när jag var yngre då hon var typ min bästa vän... men ändå att allt skulle bli bättre. Istället känns det som att det blir missförstånd och irritation. Som idag till exempel när morsan och Mårten kom hit med Coca-Cola light och soppa. Jag förstår att min mamma har det jobbigt just nu med alla känslor och allt som måste fixas med begravning och liknande. När de kom hit och morsan skulle ta av sig skorna så tappade hon balansen och råkade trampa på mattan som jag har i hallen... som jag inte vill att folk ska gå på med skor för man kan inte tvätta den i maskin. Det är därför jag har en till matta precis vid dörren. Det störde mig inte så mycket att hon trampade fel för det har hänt mig också att jag råkat trampa fel. Men sedan när morsan skulle gå så trampade hon på mattan igen så jag bad henne att försöka stå på dörrmattan. Då såg hon smått irriterad ut och klagade över att det är ett så litet utrymme. Precis innan hon skulle gå så ville hon ha en kram. Jag tänkte vara snäll så jag sträckte mig fram över allt stök i hallen (ja, jag har kassar med prylar överallt fortfarande) och hon tog ett steg fram... på mattan igen. Toppen, nu måste jag köpa ett speciellt skum för att göra rent mattan, sa jag. Då såg min mamma jättearg ut, tog sin mössa och torkade på mattan och sa något i stil med att "titta, det är inte alls skitigt". Sedan gick hon bara.

Senare på kvällen ringde hon och sa att hon inte var arg på mig utan på sig själv. Men hur ska jag veta det när hon reagerade som jon gjorde? Om jag hade råkat ut för någon liknande sak hos någon annan skulle jag direkt säga "Oj, förlåt... det var inte meningen att" osv. Jag skulle inte komma med ursäkter, se arg ut och bara dra från situationen.

Jag vet inte. Jag känner mig bara sårad och jag vet inte om min mamma verkligen hajar hur det kändes för mig. Jag mådde inte bra och jag hade städat för bara ett par dagar sedan och orkade egentligen inte med något besök men jag tänkte att min mamma kanske skulle vara mindre orolig för mig om hon fick se mig. Hon var trots allt med mig och Mårten till akuten och såg hur blek jag var och hur jag skakade av frossa. Jag hoppas att allt kommer bli bättre framöver... men just nu är allt skit. Även skiten är skit. Igår var jag lös i magen, idag var jag hård i magen. Och nu är klockan mycket igen. Man kan ändå inte lägga sig tidigt i det här huset eftersom folk för en massa oväsen.

+37,2 har jag just nu. Det är konstigt att man kan frysa så enormt och ändå inte ha feber. Nej... nu ska jag borsta tänderna.

Nu ska jag sova...

Idag var det en jobbig dag. Först kunde jag inte åka till morsan för jag mådde illa och hade jätteångest. Jag tog Xanor och tänkte att det var lika bra att åka dit ändå. Mårten och jag köpte varsin pizza och åt hos morsan santidigt som vi pratade. Jag vet inte om hon förstår hur jag mår... men jag försökte förklara. Det var skitjobbigt att vara där och jag fick ta fler piller. Trots fler Xanor kände jag ändå att jag inte stod ut mer.

Vad gör jag fortfarande uppe? Jag mår ju inte bra. Pizzan jag åt är inte kvar i magen längre... den kom ut fel väg för jag är så extremt spänd i kroppen och mår dåligt... blä. Jag får skippa mat och bara dricka vätska... eller kanske soppa. Fast jag har ingen soppa.

Imorgon... öh, eller idag måste jag ta mängder av Xanor och gå till närmaste mataffären och köpa dricka. Jag är testpilot och har fått en kupong som jag kan byta mot drickan. Problemet är bara att jag inte har någon skrivare. Mårten skulle skriva ut kupongen men både han och jag glömde bort det. Så jag måste ta Xanor... eller kanske Flunitrazepam och gå till affären och hoppas på att de har just den drickan.

Nu ska jag borsta tänderna. Förhoppningsvis vaknar jag innan mataffären stänger.

Det är kanske dags att borsta tänderna. Jag måste köpa mat imorgon... framför allt Actimel.

Min farsa dog imorse, ungefär vid samma tid som jag gick och lade mig. Jag känner ingen speciell sorg utan mer att nu slipper han ha ont i alla fall. Det som gör mig ledsen är att min morsa väljer sina vänner över mig. Jag pratade med henne i telefon och först berättade hon om farsan. Jag sa att jag kunde packa ihop lite saker och komma dit imorgon eftersom Mårten kan skjutsa mig då. Morsan lät kanske tacksam för stödet men sedan började hon prata om att hon vill bjuda dit sina väninnor och liknande. Jag sa att självklart kan hon göra det. "Ja, men förut tyckte du inte om det", sa hon. Nej, det är väl inte världens lättaste när man har panikångest och social fobi men nu är det ju en speciell situation så jag sa att det inte var några problem. "Men längre fram i tiden vill jag kunna bjuda över vänner när jag vill", sa hon. "Okej", sa jag. "Skit i det då, jag stannar hemma", sa jag och lade på luren. Om morsan tycker att jag är ett hinder så kan jag hålla mig undan så kan hon umgås med sina vänninor eftersom hon tydligen tycker att de är mer värda än vad jag är. Tack morsan för att du får mig att känna mig oönskad.

Skit samma... nu ska jag träna.

Äh, nu ser jag suddigt och är helt slut. Är det någon som vet varför julmust inte räcker som vätska för kroppen? Vissa dagar dricker jag mer än en liter och ändå är mitt kiss nästan mörkorange.

Trots att jag skrev att jag skulle bli mer ego så gav jag farsan en chans till. Det gick bra till en början. Jag var förvånad själv att jag kom på bra frågor att ställa. Vid ett tillfälle såg jag att han hade ont så jag frågade honom om han hade ont. Ja, i magen. Så jag frågade var... i mitten sa han. Helt plötsligt ploppade det upp en fråga i mitt huvud så jag sa högt: På en skala från 1-10, hur ont gör det? 7, svarade han. Då ringde morsan sjuksköterskan och hon kom dit på en gång... tack vare mig. Annars hade farsan fått vänta flera timmar på hjälp. Innan sjuksköterskan kom så frågade jag ändå farsan om han var törstig, om han låg bra i sängen, om han ville ha något. Sen kom sköterskan och gav honom flytande morfin eftersom han inte kan svälja tabletter. Han vägrar dessutom att äta, har inte gjort det på två dagar tror jag. Nåväl, som jag sa så verkade allt okej. När Mårten och jag skulle gå tänkte jag bara vara vänlig, hålla hans hand och säga att jag skulle åka hem.

Ursäkta mitt uttryck... men ett svin är alltid ett svin. Folk förändras inte. För vad hände då som gjorde mig ännu deppigare? Jo, som jag skrev så höll jag hans hand och sa att jag skulle hem. Vad gjorde min farsa? Öppnade ögonen, tittade med iskall blick på mig och sa argt på ungerska: LÅT MIG VARA IFRED, JAG VILL SOVA!!!!!

Så nu skiter jag fullständigt i honom. Han förtjänar att dö ensam och oälskad. Jag tänker inte träffa honom något mer även fast jag är säker på att han dör inom några dagar. Jag är arg på honom för att han beter sig som nu, för hur han var under hela mitt liv. Han satte alltid sig själv först. Av mina pärons gemensamma pengar köpte han saker och kläder som han ville ha. Morsan och fick nästan aldrig handla. Vi fick inte köpa onödiga kläder, hygienprodukter, inte ens balsam. Jag hade två mjukisdjur och kanske fyra leksaksbilar och möjligtvis någon superbillig Barbie-kopia. Lego hade jag också men det fick jag inte leka med för det var farsans.

Morsan och jag har alltid anpassat oss efter farsan oavsett om det gällt att VARENDA kväll vara knäpptyst eller inte dricka och äta framför TVn. Jag vet inte hur många gräl farsan och jag hade... och ofta ledde det till fysiska bråk. Hur jag mådde av det? Förmodligen inte bra.., men jag slog alltid tillbaka. För flera år sedan när vi alla var i Spanien (jag, mina päron och Mårten) så blev det ett stort gräl på grund av att min farsa var knäpp eller hade solsting. Oavsett vad så knuffade farsan till morsan och då såg jag rött. Om någon slår mig så slår jag tillbaka men min morsa är ömtåligare både fysiskt och psykiskt och kunde inte försvara sig. Jag kände en sådan ilska inom mig som bara kokade. Jag såg en kniv på köksbänken, tog upp den och riktade den mot min farsa och röt: "du rör inte morsan!!!". Jag var kanske ett par centimeter ifrån honom men Mårten höll mig tillbaka. Om jag ska vara ärlig så hade jag inte tänkt skada någon. Jag ville bara få farsan att inse att han inte kan göra så mot morsan... eller någon annan. Jag tror att det fungerade för det hände aldrig igen (inte när jag var i närheten). Jag kan inte säga att farsan blev rädd för mig men han insåg nog att jag inte tolererar sådant beteende.

En till sak stör mig angående farsan. När jag var mycket yngre så berättade min farsa att min morsa var en hora som hade haft en affär med en annan man när jag bara var 6 år. Jag håller med honom att det inte var rätt... men vem ger honom rätten att berätta det för mig när jag var så pass ung? Som barn tänker man självklart: Är det något fel på mig? Gillar inte mamma mig längre?

Jag skulle kunna skriva en roman om all skit jag varit med om men då skulle jag säkert må ännu sämre. Jag vet att terapeuter tycker man ska prata om allt. Bullshit, en del saker passar bäst i ens undermedvetna.

Jag mår inte ett dugg bra så jag hoppas allt får ett slut så man kan gå vidare med sitt skitliv. Idag var jag tvungen att ta 3,5 mg Xanor (inte på en gång).

Idag var jag och min enda riktiga vän ute och åt på restaurang. Vi beställde biff. När maten kom in så var det någon äcklig sås över hela köttet. Det stod inte om det i menyn så vi klagade. Efter typ 7 minuter kom servitören och sa att det skulle ta ungefär 10 minuter att göra nya biffar. Okej, sa vi. Senare när maten kom in så var köttet utan sås och fortfarande "rare", precis som vi hade beställt från början. Toppen, tänkte jag och skar upp en bit. Jag stoppade den i munnen... köttet smakade okej. Sedan tuggade jag, tuggade, tuggade, tuggade och tuggade. Hur fan kan en "rare" köttbit vara torr och seg? Mårtens var likadan så vi sa att vi tyvärr inte kunde äta det. Vi beställde annan mat istället. Jag åt bara grönsaker och de var goda. Vi beställde efterrätt också. När det var dags att be om notan så ville de att vi skulle betala för det vi hade ätit (självklart) OCH kötträtterna de fick slänga!!!!! Ägaren var jätteaggressiv och nästan hotade oss och sa att han aldrig hört att folk inte betalade för det som restaurangen fick slänga. Vilken jävla värld lever han i? Vi hade ju inte ätit något av den maten de fick slänga. Det är ju inte vårat fel att de geggar på sås när det inte står i menyn eller att de har skitkvalitet på sitt kött!!!! Jag blev rent ut sagt chockad över hur en människa kan vara så och säga sådana saker. Sedan blev jag bara arg och kugghjulen i min hjärna började sätta igång (okej, de är alltid igång) mer än vanligt. Jag tog upp mobilen, satte igång röstinspelning och låtsades sedan göra annat på mobilen. Tyvärr kom inte det värsta med men man hör på ljudinspelningen hur otrevlig och aggressiv han var. Han var en sådan där idiot som alltid ska ha sista ordet så precis innan han vände oss ryggen så sa han med elak ton att allt var vårat fel. Jag funderade om jag skulle säga något (för att få med det på inspelningen) i stil med "så du tycker att vi ska betala för mat vi inte ens ätit"... men han hade redan sprungit in i köket och gömt sig, säkert nöjd med att han fick sista ordet. Får se hur glad han blir när hans chef får höra våra klagomål och inspelningen.

Mårten och jag skulle bara ha det trevligt på restaurang och för mig träna på att äta ute bland folk. Efter hela incidenten mådde jag bara illa och hade världens ångest. Hur kan folk vara så elaka? Vi får se om Mårten kan lösa det på något sätt. I alla fall att idiotens chef får veta hur han är mot kunder. Vad gör andra t.ex? Tänk om det varit ett par gamla tanter. Skulle de våga stå emot en förvisso kort men ganska muskulös snubbe som intar en hotfull position och nästan ser ut som att han när som helst ska sträcka sig efter ett baseballträ?

Jag kom på en sak nu också: om man beställer en biff "rare", alltså väldigt lite stekt, varför tar det då en kvart?

Min nacke gör ont så jag går väl och lägger mig nu.

Nej, jag sover fortfarande inte. Jag har ångest och är deppig. Känner mig lite... sårad tror jag. Hos mina päron, när teamet väl anlände och hjälpte farsan upp på övervåningen så sa han till dem att han var så tacksam för all hjälp de ger honom. Fick Mårten och jag något tack för allt vi gjorde? Nope, inte ett enda ord. Jag mådde skitdåligt men ville ändå se till att både morsan och farsan mådde bra. Jag får väl hålla mig undan istället. Tänka på att jag också ska må bra. Vara mer ego. Jag ska bli lika känslokall som alla andra lagom-Svenssons. Joder... no me gusta esta puta vida.

Jag ska fortsätta med det jag gjort senaste timmen: klippa kluvna hårtoppar. Och nej, det är inte för att vara fin. Det är mer praktiskt... ju fler fucked up hair som jag klipper, desto lättare blir det att borsta håret. Dessutom är det lite terapeutiskt... för jag har ju ingen trädgård att pyssla om när jag bor i lägenhet.

Idag var Mårten här. Vi skickade tillbaka min nya dator. HP kan tydligen inte göra datorer längre. Jag har bytt dator flera gånger och skickat in den till teknikerna men datorn lät så som en dator inte ska låta. Irriterande. Jag gjorde en systemåterställning på min gamla dator och den fungerar med den nya skärmen så den behåller jag.

Efter att vi lämnade datorn köpte vi mat. Vi funderade på om vi skulle äta i bilen eller hos mina päron. Hos mig kan man inte sitta för jag har kassar och prylar överallt. Jag måste röja bort gamla saker innan jag kan packa upp.

Vi bestämde oss för att äta hos mina föräldrar. När vi kom fram så kom morsan ut och viftade med armarna och såg helt förtvivlad ut. Jag frågade vad som hänt. "Pappa har ramlat i trappan" sa mamma och sättet hon sa det på fick mig att tro det värsta, typ att farsan hade slagit sig ordentligt och kanske till och med blödde. När jag kom in satt farsan i trappan och såg jättedeppig ut. Jag frågade hur det var med honom, om han hade ont någonstans. Han sa "nej". Morsan hade ringt något team som har som jobb att komma ut och hjälpa... hjälplösa. Det tog evigheter och jag såg att farsan inte orkade sitta på trappsteget så Mårten och jag lyfte över honom till rullstolen. Ja, rullstol... Det är helt sjukt. För en månad sedan klarade farsan av att gå ut på små promenader. Nu kan han knappt stå på benen. Han har inga krafter alls och han sover typ hela tiden, orkar knappt ens äta.

Jag var med till päronens första besök hos onkologen. Det gav väl inte så mycket. Inte heller läkarbesöket jag hade tidigare på morgonen. Jag har ont i hjärtat nästan varje dag så jag var hos en hjärtdoktor. Han sa att det inte var något fel på mitt hjärta men han ska skicka en remiss till ett hjärt-ultraljud. Jag måste bara höra hur det går till för mina bröst är onormalt ömma. Jag sa det till honom så han undersökte lite och tryckte på olika punkter. SATAN vad ont det gjorde. Det var nästan så att tårarna rann. Jag hade så ont att jag inte minns vad han sa. Mårten som var med sa att det var något med revbenen... brosk... öh... nej, jag minns inte. Inget farligt i alla fall. Nu har jag bara... massor av läkarbesök kvar... typ fyra. Ska ju bl.a. kolla upp knölen vid tinningen igen och kolla om det skett någon förändring sedan 2010 med min gallsten och "avvikelsen" på levern.

Det känns trist att farsan inte mår bra. Det måste vara ännu värre för honom som inte klarar av något. Hade jag varit i hans sits skulle jag nog både vara frustrerad och deprimerad.

Jag bestämde mig redan för flera år sedan att om jag hamnar i en sits att jag inte klarar av basic stuff så tar jag mitt liv. Samma sak om jag skulle leva längre än mamma och Mårten. Om jag tänker efter... ja... om jag inte hade någon i mitt liv just nu så skulle jag inte ha någon orsak att leva vidare. Jag är bara en loser som utnyttjar andra, en leach... öh... parasit.

Folk säger hela tiden: "vad är meningen med livet?". Jag har också undrat över det ofta och för varje dag jag lever så inser jag att det finns ingen mening. Hela världen är bara som en stor myrstack med myror som irrar omkring. Okej, jag vet... myror har en purpose. Hm... vilsna får då? Äh, folk är bara så jävla ytliga (jag också), otrevliga eller äckligt fejk-trevliga, aggressiva, apatiska, avundsjuka...

Ska livet verkligen vara så här: födas, gå i skola, träffa kärleken, jobba, få hjärtat brutet, jobba, nöja sig med en partner bara för att skaffa barn, jobba, gå i pension, dö ensam?

Nåväl. Det är aldrig fel på mig även om jag själv eller andra tror det. Säger hjärtnissen att mitt hjärta är friskt så... fine. Varför gör det då ont? Varför hörs det ibland ett svagt pipande ljud i takt med mina hjärtslag när jag har munnen öppen? Jag berättade det också... men nej, han hörde inget.

Nej, jag ska inte sova riktigt än. Känner inte för det. Måste kolla om jag tagit mina kvällspiller. Jösses, jag måste fixa min dator. Jag har skrivit hela det här inlägget på min mobil.

Igår lade jag mig ganska tidigt för jag ville vakna tidigt idag. Det gick väl sådär...

I början sov fåglarna på dörren men de senaste veckorna har de sovit i buren. Idag gjorde jag rent dörren... och nu vill plötsligt fåglarna sova där igen. Toppen... jag som håller på att testa om det går bättre att sova med dörren stängd så man slipper höra ljud från trapphuset och när folk spolar vatten i köket eller badrummet på våningen under eller över. Ja, det här huset är jäkligt lyhört. Nåväl, jag får väl låta fåglarna sova på dörren...

Känner mig deppig. Allt är bara fel och jag är så trött på allt. Jag har ingen lust att lägga mig men jag borde väl... för snart är det inte längre natt utan morgon.

Det är mitt i natten... och jag har fortfarande inte kunnat somna. Alla i det här huset är störda. Folk låter som elefanter när de dundrar fram och tillbaka i sina lägenheter hela tiden. Sitter inte folk stilla? Hundar ylar och skäller. Någon är sen med nyåret och skjuter upp raketer. För två timmar sedan kom någon tjej hem förbannad och smällde i alla dörrar, skrek och kastade saker omkring sig. Just nu är det ganska tyst men jag kan inte somna. Jag måste kanske fixa tid hos husläkaren och få sömntabletter. Vet inte om det är någon idé att ta Xanor eller Flunitrazepam nu när klockan nästan är fyra... fast å andra sidan kan det vara bra att få sova något inatt. *suck*. Nu skriker tjejen på sin kille igen. Okej, då tar jag väl en Fluni.