Är i Tyskland på väg hem. Tog ett bad igår här på hotellet. Efter en stund började jag må dåligt och fick något som jag inte fått på länge: en panikattack. På en skala från ett till tio var det en tvåa. ;(

Det är inte lätt att vara fågel... Igår kläcktes tre fågelungar, idag en. Har aldrig varit med om att så många kläcks på en gång. Idag när jag tog bort fågelbadet så flög honan ut. Jag hade inte öppnat luckan på sidan (såklart) så hon hittade inte in igen. Fågelungarna började pipa och hon blev jättestressad, satt med öppen näbb och trots att jag öppnade alla luckor till buren så hittade hon inte in utan hamnade i ett helt annat rum. Hannen hoppade ut från boet, flög ut ur buren han också, landade på bur-taket och blev stressad. Grejen är att när den här lillkillen blir stressad så stänger han av helt, ungefär som jag när jag får panikångest. Han satt med öppen näbb och började få ryckningar och ramlade nästan omkull. Jag sträckte fram handen för att ta honom och då flög han ut i ett annat rum och hamnade på golvet... och blev ännu mer stressad. Han var nästan helt paralyserad och hans pip lät som hjärtskärande gråt. Jag tog upp honom, höll honom, klappade försiktigt på huvudet, blåste lite lätt på fjädrarna och försökte få honom att slappna av. Han hade ögonen stängda men var tyst. Efter en stund försökte jag sätta honom på pinnen till boet men han ville inte släppa mina fingrar. Senare vaknade han till och hoppade in till ungarna. Honan hittade också in efter ett tag så då stängde jag in dem, satte upp badkaret med färskt vatten och gav dem sallad.

Igår kikade jag in i fågelboet och då låg det ett ägg där! Tror du de värmde ägget natten till idag? Nää... men det är tydligen normalt.

Jag mår inte så bra idag... så jag syndade lite med jordgubbsglass. Sockrad... för de sockerfria blir man extremt gasig av.

Idag ska jag ta det lugnt, spela spel och se på TV.

För en vecka sedan satte jag upp boet åt fåglarna. Jag har hjälpt dem med material varje dag... och nu verkar det som att de ska sova i boet inatt.

Förra året var det deras första kull och de skötte sig jättebra då. Jag har inte alltid så bra minne men visst har jag väl skrivit om att jag behöll en av ungarna från kullen som föddes för 2 år sedan? Jag fixade en hona åt honom. Mårten tog hand om det förra paret och nu bor de hos hans päron. Jag stod inte ut med att se honans skadade vinge (som en av ungarna förmodligen ryckt i) och att hon inte kunde flyga ordentligt.

Jösses, jag höll på att skriva årdentligt... hemskt. Så är det när man inte mår bra...

Det är kanske dags att börja skriva dagbok nu med tanke på att jag kanske inte har så lång tid kvar. Eller så kanske jag lever länge ändå. Man vet aldrig. Den 9:e augusti hittade jag en hård knöl som sitter mellan bröstet och armhålan. Jag var hos en svensk klinik här i Spanien men det enda de kunde göra var att skicka en remiss till ultraljud. Eftersom det var ett privat sjukhus jag skulle remitteras till så var det så struligt med mitt försäkringsbolag. Jag skulle ha behövt skicka in en kopia på remissen och sedan skulle de gjort en bedömning om det var något de kunde stå för finansiellt. Även om de gjorde det så var det självrisk så det var inte värt det. Och säg att de skulle gjort ett ultraljud så hade jag ändå inte kunnat gå vidare med det hela. Jag menar, opereras här i Spanien och få resten av sommaren förstörd?

Nej, Mårten ska hjälpa mig boka tid i Sverige istället så går jag och undersöker mig när vi kommer hem.

Jag sitter på toa i Bergen-Belsen... alltså där min farfar satt i koncentrationsläger. Mårten och jag har gått omkring och tittat lite. Vi fastnade jättelänge vid informationen för tjejen som jobbade där verkade fatta tycke för mig när jag berättade min familjs historia. Hon började nästan gråta. Hon lovade säga till deras enda forskare att han ska kolla upp bl.a min farfar. Sen gick hon och hämtade två enormt tjocka böcker från shoppen och sa att jag fick dem gratis. Där i står namn på alla som satt fängslade.

Jag har nog aldrig mött en människa som visat sådan omtanke, medkänsla eller vad man vill kalla det. Hon började till och med berätta om sin egen familj.

Nåväl, nu måste jag gå för Mårten väntar utanför och fåglarna är i bilen. Det är mulet och inte speciellt varmt så de mår bra där i baksätet.

Åhhh, jag som trodde jag kunde vara rolig och skriva att jag satt på toa i Ödeshög och la en egen hög... men Mårten och jag åkte ju vidare till Alvastra kloster. Nåväl, jag sitter här på toa ett tag till och spelar Pokémon. Adjöss!

Usch! Köp inte nya Loka Melon/Lime. Den är INTE god.

Schysst morsa man har... Jag mår skitdåligt och det första man får höra när man vaknar är kritik över att jag lägger mig sent och missar solskenet. Vilket jävla solsken? Solen lyser... ja, men det är så svagt så jag kallar det inte ens solsken. Vad ska hon bry sig om när jag lägger mig eller inte, jag gör vad fan jag vill. Känner mig inte ett dugg välkommen här längre, är bara som att jag är i vägen eller till besvär. Borde kanske vara mer hemma hos mig... där ingen klagar på mig.

Hemskt det där som hände i Nya Zeeland. Jag har sett hela videoklippet på 16 minuter när han skjuter folk. Det är inte alls som på film... knappt något blod och hela klippet kändes fejk fast det vid vissa tillfällen såklart syntes att det var på riktigt. Varför jag tittade? Jag tycker man måste se verkligheten som den är; grym. Man kan inte leva i en bubbla och tro att allt är frid och fröjd. Gör man det så drabbas man mycket hårdare när bubblan spricker.

Jag känner mig fortfarande konstig. Ska lägga mig nu fast klockan bara är 22. Längtar tillbaka till Spanien. Den här låten spelades ofta förra året och får mig alltid att le. Ska se om jag lyckas lägga in den här (via mobilen).

Jag är hemma efter mängder av timmar på akuten. Som vanligt hittade de ingenting. De var i alla fall noga och gjorde olika tester.

Det är onödigt att lägga sig nu (ja, jag har varit uppe sedan 10:00 igår) för då kommer jag bara vakna mitt i natten. Jag försöker vara uppe ett tag. Blir jag supertrött så lägger jag mig förstås.

Toppen... jag ställde mig först i dörröppningen till morsans rum och sa "morsan, vakna". Ingen reaktion. "MORSAN!" sa jag högre. Upprepade det fler gånger... gick in ett par steg i rummet och sa återigen "MORSAN"... hon bara snarkar och verkar sova som en stock.

Jag får väl ringa Mårten istället... men jag vill inte störa honom heller egentligen. Fast jag behöver någon som distraherar mig... spel funkar inte när jag mår såhär. Eller ska jag se något på dplay eller någon annan gratis playtjänst på nätet via datorn? Bara se på vad som helst... Nja, jag vet inte.

Jag skulle i och för sig kunna gå ner (ja, jag är hos morsan just nu) och se på TV utan ljud för att inte störa. Fast det är ju samma sak som att se på playtjänsterna... förutom att skärmen är större. Fan, helvetes skit... varför ska jag må så här?

Så fort man nämner något till morsan om att man inte mår bra så tycker hon att man ska gå till doktorn på en gång. Logiskt kanske... ja. Men ändå inte. Vad ska jag säga när läkaren frågar på vilket sätt jag inte mår bra? "Öh, jag mår dåligt". Man kan ju inte gå till en doktor och bara säga att man inte mår bra. Hur sjutton ska doktorn diagnostisera vad som är fel... om något nu är fel. Man kan ju inte ta alla möjliga prover. Visst, blodprov kanske visar något men... nej. Jag kanske ska ringa Mårten ändå. Han är ju så klok jämt och kommer med bra råd.

Klockan är snart halv fem på natten... eller morgonen. Jag mår skitdåligt. Det konstiga är att jag kan inte förklara på vilket sätt jag mår dåligt eftersom jag inte vet det själv. Jag mår bara inte bra. Okej, illamående har jag... men det är även något annat som jag inte kan sätta fingret på. Jag har redan tagit fem stycken Xanor tidigare idag. Tog två till precis nu men det tar ju minst en timme eller kanske två innan de verkar. Tog ett piller mot illamående också. Det kanske verkar tidigare.

Jag vet inte varför jag mår så här. Har inte känt något liknande tidigare. Det började imorse strax efter jag steg upp. Jag mådde... okej... och sedan plötsligt så snurrade hela rummet... ja, allting snurrade förutom jag... öh, såklart. Det var bättre att blunda än att inte blunda så det är inte det där med kristallerna i örat som jag haft tidigare. Men det var inte bara yrseln... jag kände mig jättekonstig. Har gjort det hela dagen ända sedan "yrseln".

Nej, fan... det här går inte. Jag kan inte sitta här i halvmörker ensam och må dåligt. Jag måste nog väcka morsan. Jag hatar att störa folk men jag pallar inte med att må så här just nu. Jag hajar inte vad som är fel... skit. Äh, jag går och väcker morsan nu... om hon vaknar... hon tar ju sömnpiller varje natt.

Usch, jag mår skitdåligt...

Jag har börjat släktforska lite bara för att min farsa aldrig sa något om sin familj. Det visar sig att min farfar var i samma läger som Anne Frank (hon som skrev dagbok som alla känner till). Det är ju sådant som är intressant och jag blir faktiskt sur på farsan som aldrig sa något. Så jag hoppas att min morsa inte undanhåller någon information...

Hej kära dagbok. Herregud vad töntigt det låter att skriva så. Jag har i alla fall inte skrivit så mycket den senaste tiden för jag känner mig tom jämt. Allt förstördes förra året (2018) när jag fick akutopereras för blindtarmsinflammation precis innan jag skulle till Spanien med Mårten. Ingen pysslade om mig... nyopererade jag fick fixa allt själv.

Nåväl, kroppen läker och kanske psyket också så småningom. Men det var jobbigt att ha ont långt efter, må illa hela tiden och inte kunna göra så mycket. Sommaren 2018 skulle bli en återhämtningstid men det blev tvärtom. Sen hjälpte det inte precis att jag och Mårten hade två jobbiga dagar i rad i Spanien.

Vi hade varit på en utflykt i en stad en bit bort. Det var mitt i natten så vi tankade och skulle bara spela lite Pokémon Go innan vi åkte hem. Efter ett tag upptäckte Mårten att plånboken var borta. Vi backtrace:ade var vi hade varit och kom fram till att han måste tappat den vid macken. Vi åkte dit men den var såklart inte kvar. Mårten har lätt för att bli superstressad vilket gör att jag får mer ångest. Jag hjälpte i alla fall till att kolla runt men såg ingen plånbok. Mårten höll på att ge upp men jag såg att macken hade övervakningskameror överallt och tänkte att det måste gå att ringa någon om t.ex. något skulle hända. Mårten stressade och sa att det fanns ingen info. Jag kollade noga på alla lappar och hittade ett nummer till företaget som skötte övervakningen. Mårten ringde dit men de kunde inte göra något utan sa att vi skulle kontakta företaget som äger bensinstationen dagen efter för att kanske få fram video från den tidpunkt vi var där och tankade.

Nästa steg var att spärra alla kort. Jag hjälpte till och hittade ett nummer man kunde ringa för att spärra bankkortet. I stressade situationer tränger jag tydligen bort ångesten och försöker tänka logiskt. Mårten ringde även polisen för att göra en anmälan. I Spanien skiter man tydligen i att kolla upp mindre rån och borttappade plånböcker. Man gör bara anmälan av försäkringsanledningar. Det tog lite tid att få tag i någon polis på telefon som kunde engelska. Jag kan en del spanska men inte vissa tekniska termer utan mest vardagsspråk. Vi åkte till polisstationen i alla fall... för vi visste inte då att de bara skulle hänvisa oss till guardia civil i orten där vi lånar lägenhet.

Nåväl, när vi kom fram till polisstationen (i utflyktsstaden alltså) så var där mängder av biffiga snubbar. Jag kan inte minnas att jag såg en enda kvinna, inte ens i receptionen. Efter att polisen äntligen fattade varför vi var där så blev vi ombedda att sätta oss i väntrummet. Öh, visst... vi satte oss inte ner för det var en halvgalen, halvfull brittisk, aggressiv man som sparkade och slog på allt han kunde och skrek oförskämdheter. Vi ställde oss vid väggen bredvid en äldre polis. Britten mumlade på om en massa på sin ganska fula dialekt. Det enda poliserna gjorde var att stå bredbenta med armarna i kors och hela tiden upprepa på spanska att "vi förstår inte vad du säger".

Mannen blev alltmer våldsam och när han sa högt på engelska att "jag tänker fan dra härifrån om 10 minuter oavsett vad ni tycker" så kände jag att jag var tvungen att göra något. Jag vände mig till den äldre polisen och sa på spanska att britten tänkte lämna lokalen. Turisten hörde väl mig prata spanska och frågade om jag kunde engelska (jag är ju blondin numera så jag ser inte så spansk ut längre). Javisst, sa jag. Jag frågade polisen vad problemet var och fick förklarat att det enda de ville ha av honom var någon form av legitimation. Jag översatte till britten och fortsatte sedan översätta fram och tillbaka hela tiden. Det visade sig att britten hade sitt ID i huset men han kunde inte telefonnumret till kompisen som skulle kunnat hämta identifikationen till stationen. Typiskt... jag som till och med hade frågat om han kunde få låna polisens telefon... vilket han hade fått. Jag fattade ändå inte riktigt vad som hade hänt. Britten snackade något om att han hade sin telefon i bilen men polisen sa att de inte hittade någon telefon där. Med tanke på att turisten luktade alkohol så kanske det var just därför de stoppat honom. Tack vare mig så lugnade britten ner sig i alla fall...

Det var ändå jobbigt... jag med min sociala fobi och panikångest. Sedan försökte jag hjälpa till med min halvbra spanska när Mårten och jag fick komma in och prata med polisen om Mårtens plånbok. När vi gick därifrån passerade vi den äldre polisen... och han nickade och tackade mig. Det kändes faktiskt oväntat bra att få lite uppskattning. Vad jag inte visste då var att dagen efter skulle bli ännu jobbigare...

Vad gjorde Mårten och jag dagen efter? Jo, vi hade varit ute och spelat Pokémon Go långt in på småtimmarna. I Spanien stänger caféer och barer och vissa matbutiker sent. Vissa har till och med öppet dygnet runt. Det gör att man glömmer bort vad klockan är eftersom det är mycket folk i cirkulation överallt. Jag tror klockan var runt 4 på natten... morgonen eller vad man nu tycker att det är. Jag satt och halvsov i bilen. Mårten var också trött och gäspade då och då. Vid ett tillfälle röt jag till "SLUTA GÄSPA". Det var helt olikt mig att göra så, jag blev själv förvånad. Mårten stannade i alla fall och drack lite vatten. Efter en stund åkte vi vidare.

Plötsligt krängde bilen till. Mårten väjde undan för något. Jag halvsov fortfarande men hann ändå öppna ögonen och se vad som låg på vägen. Jag har fotografiskt minne (tyvärr, i det här fallet) men min hjärna fungerar så att den registrerar precis allt och det är nog därför det tar lite tid tills den processat allt och jag får resultatet. Först tänkte jag att det kanske var ett stort djur som låg på vägen. Sedan kom informationen fram... ungefär som en film som spelas upp i huvudet. Först såg jag en del bråte, sedan blod, sen en blodig arm som inte satt fast med någon annan kroppsdel... och sedan en fet kropp i en blå-röd-rutig skjorta... utan huvud. Benen såg jag inte heller, kanske för att mannen var så kraftig. "SHIT!!!" sa jag till Mårten. "VI MÅSTE STANNA!!". Det stod bara en liten, vit bil en bit fram så jag sa till Mårten att parkera framför den.

Mårten klev ur för att gå och prata med den andra bilföraren. Jag satt kvar ett tag och försökte få hjärnan och kroppen att lugna ner sig... och tränga undan ångesten. Jag tog några Xanor men kände att jag kunde inte bara sitta i bilen och inte göra något. Jag tryckte på en knapp på dashcam:en (bilkameran Mårten fick av mig för ett par år sedan) för att spara senaste videoupptagningen. Sedan stängde jag av motorn, klev ur och låste bilen och gick fram till Mårten och tjejen som var förare av den andra bilen.

Några minuter senare kom tre bilar till, de flesta med ungdomar. De stannade också. Vi samlades alla i en liten klunga och pratade (ja, på spanska). De frågade om vi hade kört på mannen och jag förklarade av vi hann gira undan i sista sekunden. Samma sak för dem också. Sedan kom en till bil med tjejens "kille". Jag skriver det inom situationstecken för han kom dit väldigt fort och det var två saker jag reagerade på. Tjejen var partyklädd och hennes "kille" ringde upp någon på mobilen. Folk kanske inte tror att jag kan spanska så jag hörde honom säga i telefonen att "vi har ett litet problem". Ett plus ett är två... så jag tror att hon jobbade på "klubben" som låg i närheten (ja, jag känner till den för man ser en stor skylt med en lättklädd kvinna och varje rum har AC på väggen utanför). Tjejen kramade i alla fall om killen och var halvt hysterisk för att hon hade kört på en människa.

Hon var dock inte den första att köra på honom. Det var alldeles för lite blod på hennes bil. Efter en evighet av att ha stirrat på kroppen längre bort... så kom polisen (Mårten hade också ringt dem). De kom fram och pratade med oss och skickade iväg alla utom tjejen och Mårten och mig efter att jag hade förklarat att vi var i bilen som kom efter tjejen och att vi hade en kamera i bilen där något av intresse kanske fanns. Inte bara en oförstörd crimescene utan även video längre tillbaka där bilar och folk syntes. Jag minns att jag stod och tänkte "kan de inte lägga något över kroppen". Nej, de gick omkring med ficklampor och kollade efter ledtrådar. Ambulansen som kom tog varken med sig kroppsdelarna eller stannade för att kolla till tjejen. Jag tyckte synd om henne så jag bad Mårten ge henne en av våra vattenflaskor från bilen. Hon blev jättetacksam så det var ju bra... Jag var också den enda som märkte att det började lukta illa och sedan ryka från hennes bilmotor så Mårten gick fram och sa till så de stängde av den.

Vad sjutton gjorde ambulansen egentligen? Ingen aning... jag tror de fick punktering av något de körde på för det lät skumt när de åkte förbi. Mårten och jag stod tålmodigt och väntade... och väntade... och väntade. Guardia civil dök upp och fixade äntligen en filt över kroppen. De var däremot inte ett dugg intresserade av vår bilkamera utan sa att vi kunde åka. Helt sjukt att inte samla in så mycket info man kan...

Hela händelsen var obehaglig och jag kommer för evigt ha inpräntat i hjärnan den stackars mosade snubben. Jag störde mig inte så mycket på blodet och kroppsdelarna (jag har väl sett för många skräckfilmer). Det var väl mest att det var en levande person... som på ett ögonblick inte längre hade ett hjärta som slog. Att han ena stunden var på väg över gatan (där man inte fick gå)... och sedan bara pang... no more liksom. Det enda riktigt äckliga var nog att det syntes en vitgrå gegga som hade stänkt upp på sidan av tjejens bil, efter framhjulen. Jag kan inte mycket om vad man har för vätskor i kroppen... men om det var någon slags flytande hjärnsubstans... ja, det vore superäckligt. Usch... kom just på nu... tänk om snubbens huvud hade fastnat under hennes bil och att det var därför det stank när motorn fortfarande var på... urk.

Nej, usch... nu ska jag sova för klockan är mycket. Det ser dessutom ut att vara storm ute; det blåser som fan... Säg inte att det snöar också...