Ja, mycket har hänt under tiden som gått. "C" och jag kom allt närmare varandra. Vi gjorde allt tillsammans: spelade fia, gick till kiosken, pratade osv. Han skrevs ut för några veckor sedan. Han lovade att hälsa på mig varje dag. Men hittills så har han bara ringt en gång. När "C" åkt hem hade jag ingen att flirta med (det enda nöje som finns på en låst avdelning, förutom TV), men jag pratade ganska mycket med en 32-årig kille. Men han är inte kvar. Han rymde i tisdags. Jag har lite dåligt samvete för det var jag som sa till honom hur man öppnar ytterdörren med ett telefonkort. Innan han rymde så sa han faktiskt till mig att han skulle sticka. Han sa: "Jag tänker rymma... jag måste ut härifrån". Han lät alltså helt allvarlig. Och när jag sedan såg honom med tjocka kläder på sig så fattade jag. Men jag sa ändå inget till personalen. Varför? Vet inte. Och nu är dörren låst till hans rum. Jag hoppas på att han ska komma tillbaka hit, för han behöver verkligen vård. Men min lilla intuition säger mig att jag nog aldrig får se honom mer. Så nu har jag ingen att prata med.

Hur är det då med mina brevvänner? Jo, just nu är läget så här: Roger ringer varje dag. Ja, det var allt. Inte ett ljud från "A" eller "P". Däremot har "A2" ringt och "N" från Vällingby har skrivit. Åh, nu spelar de en bra låt på radion. Mycket tjat om rave i alla tidningar nuförtiden. Varför? Polisrazzia mot Docklands för tre veckor sedan. Knarkbeslag. Inga mer fester säger polisen. Mina rave-polare trotsar förbudet. Nytt tillslag. Ännu mer uppståndelse i press och TV.

Nu orkar jag inte skriva mer. Jag har bara en sak att säga: RAVE will live FOREVER.

Hej igen. Jag vet att det har gått ganska lång tid sedan jag skrev sist men jag har inte mått så bra. Jag har ju för fan varit helt flummig. Av medicinen alltså. Men nu ska de ta bort den och jag känner mig redan bättre. Som mest var jag uppe i 40 mg Cipramil. Just nu käkar jag bara 10 mg. Oj, fan... klockan är snart elva. Jag får skriva mer imorgon.