Jag har bestämt mig för att inte skriva dagbok mer på ett tag. Det känns som att jag inte har något att skriva om. Varje dag är det samma skit... det vill säga att det händer inte så mycket. Jag försöker gå ut med soporna, men det är inte alltid det funkar. Sen skickar jag mail till min psykolog... de gånger jag kommer ihåg. Som ni kanske har märkt har jag inte heller skrivit speciellt mycket i dagboken de senaste månaderna... eller är det kanske till och med det senaste året? Jag har ingen lust att skriva just nu, jag är så less på allt. Sen tror jag inte att det är så många som läser min dagbok så det är nog ingen större förlust...

Skulle du/ni vilja veta hur det går för mig, hur jag mår och om jag gör några framsteg eller liknande så är jag alltid tillgänglig via mail. Sedan hoppas jag att jag någon dag finner något som hjälper mig och då kanske jag känner för att skriva mer i dagboken. Skulle det hända något superkul så skriver jag förmodligen ner det på papper först och lägger senare in det som en slags samlingssida för den månaden eller året.

Min morsa ska till Kanada nu på söndag. Jag ska inte följa med för jag mår inte bra. Som ett extra tecken på att jag inte ska åka har jag dessutom blivit förkyld. Jag vaknade klockan fem imorse och mådde dåligt. Så fort jag satte mig upp i sängen så började det rinna från näsan. Jag var uppe ett tag... drack lite Echinagard, sedan la jag mig igen och vaknade runt 9. Jag ska fortsätta dricka Echinagard hela dagen och så ska jag bara ta det lugnt. Nu ska jag äta upp min yoghurt och sen ta mina vitaminer (B och C). Jag äter C-vitaminer som är extra starka. Det passar bra nu när jag är förkyld... ja, annars också tydligen eftersom det står på burken att det är bra mot stress. 300 mg vitamin C i en tablett... lagom dos. *he, he*

Jag kan inte vara utan Losec. Ingen längre tid i alla fall. För några dagar sedan hade jag så jävla ont i matstrupen, det kändes som att någon skar mig inuti med en vass kniv. Jag låg dubbelvikt på soffan i över en timme och mådde skit. Just nu mår jag inte heller så bra. Vet inte varför, det är kanske något jag ätit eller så är det för att jag sov en stund på eftermiddagen. Jag hade säkert kunnat sova hela natten igenom men det var ju program på TV. Nåväl, när jag har tagit Xanor och lägger mig för att sova men inte får sova ut så mår jag dåligt ibland. Varför jag tagit Xanor? Jo, morsan och jag var i centrum idag och letade efter jeans. Alla bra modeller försvinner ju jämt. *suck* Och så har jag min egen stil, jag följer inte modet speciellt mycket. Jag tar på mig sånt som jag tycker om. När det gäller jeans så gillar jag sådana som sitter åt kring låren men är utsvängda längst ner. Det är tydligen inte mode just nu... eller jo, det är det men då är det jättelåg midja på byxorna. Det passar inte så bra på vintern precis.

När jag ställde mig på vågen imorse så visade den 55,6 kg. Det är väl rätt okej att väga det när man är 172 cm lång. Nu behöver jag inte kämpa mer för att gå upp i vikt, det gäller bara att hålla den. Jag borde känna mig glad att jag äntligen fått lite former, men jag vet inte... jag har alltid vägt för lite. Det kanske tar lite tid att vänja sig vid att väga "normalt". Helst vill jag väga 54 kg... men om det är musklerna som väger så gör det ju inget. Jag cyklar nästan varje dag på min motionscykel och så gör jag 40 situps per dag. När jag var ihop med Roger så gjorde vi 100 stycken om jag inte minns fel. Men det var mest för hans skull som jag gjorde det, jag var ju tillräckligt smal ändå. *skratt*. Det funkade i alla fall. Har man en partner som behöver jobba sig igenom något så är det bästa sättet att göra saker tillsammans. Jag hade kunnat sitta där som en kommandosoldat och sett till att han gjorde sina situps, men det var både roligare och bättre att kämpa sig igenom de där jäkla situpsen tillsammans. Jag kommer ihåg mina allra första situps, jag orkade knappt göra två stycken innan det började bränna i de icke-existerande musklerna. Ha, ha! Jag vet inte hur många jag skulle klara nu... jag kör alltid 20 åt gången men det är inte särskilt ansträngande.

Morsan och jag var i centrum idag. Vi åkte buss dit och hem igen... bra jobbat av mig va? Visst, jag hade tagit Xanor innan... men huvudsaken är ju att jag klarade av det. Jag köpte ett par höstskor som jag lyckades hitta till halva priset. Alltså, jag köpte dem inte för att det var lågt pris. Jag letade efter en modell som jag tyckte var snygg och så råkade det bara vara rea på dem. Det händer mig rätt ofta att jag snubblar över sådana varor. *he, he*. Har man dessutom lagom små fötter som jag har så kan man hitta billiga, tuffa skor i junioravdelningen. *ha, ha*

Jag längtar till julafton... men inte på grund av julklappar eller liknande. Min fasta tandställning är ju borta nu men jag har en grej i gommen som håller ihop tänderna i överkäken. Det är jättekrångligt att prata. Vissa konsonanter är svåra att uttala. Ibland har jag lust att ta ut den när jag pratar i telefon eller så, men tandläkaren sa att jag ska ha den i hela tiden förutom när jag äter. Men det är bara fram till julafton, sen behöver jag bara använda gomgrejen på natten.

Det är alldeles för kallt i min lägenhet. Termometern visar knappt +24 grader. Det kanske inte är så lite egentligen men jag fryser i alla fall. Hyresvärden verkar snåla med värmen i år också. Tack och lov för fleecetröjor. Jag ska sova snart men det slog mig just att jag kanske ska byta till ett varmare täcke. Igår tog det tid innan jag somnade för jag låg och frös.

Apropå näsa så började jag känna brandlukt för ca 15 minuter sedan. Jag hoppas verkligen att det är någon som bara bränt maten. Fast just nu hörde jag en av grannarna prata i telefon med någon om att hon också kände en konstig lukt. Jag var nära att öppna min ytterdörr och fråga henne om hon visste något mer, men jag hann inte för hon gick in till sig igen och stängde dörren. Nåväl, vi får väl se om brandmännen dyker upp eller inte.

Usch vad jag mådde dåligt igår. Hade ångest men mest illamående. Vet inte om det beror på någon förkylning eller liknande... eller kanske helt enkelt att det känns som att det är så mycket på gång just nu. Min morsa ringde igår och berättade att mormor hade opererats för ett brutet lårben (om jag minns rätt) och så hade hon fått en hjärtinfarkt samtidigt, så läget var ganska kritiskt igår. Jag har inte hört något mer om hur det har gått men jag hoppas att allt ordnar sig. Det är vid sådana här tillfällen som man önskar att avståndet mellan ens släktingar och en själv inte var så stort. Det är inte precis som att man kan hoppa på bussen och vara där på en timme. Bara själva flygresan till Toronto tar ca 8 timmar.

Nu är det dags för lite frukost... yoghurt som vanligt. Jag tycker inte om det men jag tvingar i mig det för magens skull. Sen ska jag dricka lite Echinagard innan förkylningen bryter ut helt. Det kittlas redan lite i näsan...