Igår började jag skratta men var tvungen att hejda mig för det gjorde ont vid såret. Jag insåg bara plötsligt att jag satt och kollade på en zombie-serie på TV medan jag åt kroppkakor med lingonsylt. *ha, ha*

Inatt genomgick jag en appendektomi. Det hela började för ett par dagar sedan. Jag fick ont I magen snett nedanför naveln på höger sida. Smärtan kom i intervaller. Jag fick feber också och varje gång jag lyfte höger ben så högg det till på samma ställe på magen.

Igår övertalade min morsa och Mårten mig att vi skulle till akuten. Mårten ringde dit och frågade om vi skulle till akuten eller någon annanstans för mina besvär. De tyckte vi skulle till närakuten (som ligger i samma byggnad). Vi åkte dit, tog en kölapp och väntade... och väntade. När det blev våran tur och vi berättade allt så tyckte de att vi skulle direkt till vanliga akuten. Vi gick dit, tog en kölapp och väntade. Sedan tog det en evighet (kändes så i alla fall) mellan varje moment: prata med sköterskor, blodprov, folk som klämde mig på magen osv.

Puckad som jag var hade jag inte med mig några piller alls. Jag trodde ju bara att de skulle kolla upp mig snabbt, säga att de inte hittade något att jag kunde åka hem sen. Så blev det inte. Jag kom dit runt fyra på eftermiddagen igår och kom hem runt 14 idag. Varför? Jo:

De sa att min sänka var lite hög och att jag behövde skickas till röntgen för att undersökas med kontrastvätska. Jag sa att jag omöjligt skulle kunna dricka nästan två liter vätska men efter att de övertalade mig så sa jag att jag skulle försöka. Efter ett tag fick jag i mig allt... och fick då veta att jag skulle vänta nästan två timmar på att få komma till röntgen. När det väl blev min tur så... alltså, det var bland det värsta jag varit med om. INGEN hade sagt till mig att de skulle spruta i en annan kontrastvätska sekunden innan man röntgades! Mårten fick inte vara med så jag var själv där och genomled den äckliga känslan av någon slags värme i kroppen och den konstiga känslan av att vara jättekissnödig fast jag inte var det. Jag fick världens jävla panikattack och kunde inte sluta gråta och skaka. Jag hade inga Xanor... inte de heller... så jag fick någon annan tablett som knappt verkade på mig.

Eftersom Mårten och jag var nyfikna på hur hög min sänka var så frågde vi. En normal sänka tror jag ligger under 15. Vet du vad jag hade? 93 !!! Mårten hade googlat lite på nätet innan vi åkte till akuten och han misstänkte att det kanske var blindtarmen som strulade (ja, den yttersta biten förstås).

Efter ännu mer väntande så kom läkarna (en man och kvinna). De sa att de inte kunde avgöra av röntgenbilderna om det var blindtarmen eller inte. De tyckte att med min sänka på 93 så borde det ha synts mer. De sa också att jag hade ont på ställen där det inte skulle göra ont. De ville därför skicka mig till gynekologen för att kolla upp att allt stod rätt till där. Mitt svar var enkelt: "omöjligt".

Läkarna gick iväg för att diskutera. När de kom tillbaka frågade de om jag kunde gå med på ett ultraljud. Efter ännu mer väntan gjordes ett ultraljud och kvinnan sa på en gång att det var blindtarmen som var svullen, men inget runt omkring var inflammerat. Vem vet hur det hade sett ut om ett par dagar... eller veckor...

Sen följde ännu mer väntan. Sedan fick jag komma till en annan avdelning där jag skulle duscha två gånger (håret också) med en speciell tvål. Det fanns ingen hårtork så jag tog på mig de fula operationskläderna och kördes till operationssalen med blött hår samlat i en osnygg "mössa". Väl där så hälsade alla på mig och berättade var och en vilka uppgifter de hade... narkosläkare osv. Jag fick svepa något ur en liten brun flaska. Innehållet var supersalt. Jag minns inte om det var där de satte in tre olika dropp... eller om det var innan. I en var det antibiotika, en Alvedon och den tredje vet jag inte riktigt... kanske vanligt dropp.

Det tog skitlång tid innan jag blev nedsövd och precis innan narkosen kickade in så mådde jag fruktansvärt dåligt. Inte med illamåendet utan bara en jättekonstig och riktigt obehaglig känsla i hela kroppen. Sedan slocknade jag.

När jag vaknade upp var jag i en annan sal där solen sken in. Jag tror klockan var runt 8 på morgonen. Mårten satt bredvid mig. Egentligen var det mot reglerna men vi förklarade mina problem innan så därför godkände de det. Till en början var det svårt att vakna och hålla ögonen öppna. Mårten sa senare att de hade väckt mig med flit. Toppen... nej. Om jag har mediciner i kroppen och inte får sova tills jag vaknar så mår jag skitdåligt. Jag mådde illa och hade ångest som fan. Jag hade ont också och skakade som sjutton. Jag frös inte så jag har ingen aning om varför hela jag skakade. De gav mig morfin mot smärtan och visst, smärtan försvann men jag mådde mer illa vilket ledde till mer ångest.

Jag hade som sagt inga piller med mig alls och fick därför flera olika från dem... som inte fungerade. Till slut var det i alla fall en läkare som gav mig Stesolid och det var bättre. Under hela tiden jag var där fick jag MÄNGDER av Ondansetron mot illamående. Dels direkt i armen, som tabletter och även munsönderfallande tabletter. Morgonpersonalen hittade ÄNTLIGEN Xanor men jag fick bara 0,5 mg.

Efter uppvakningsavdelningen hamnade jag igen på avdelningen där jag hade duschat. Där fick vi... ja, vänta ännu mer. Jag fick inte träffa en läkare förrän jag hade varit på toa och kissat. Tydligen måste de veta att allt funkar och efter man kissat ska inte mängden urin vara mer än ca 2 dl. Mitt första försök var inte så lyckat. Jag tyckte att jag fick ut mycket men jag hade mer än 3 dl kvar. De sa att jag skulle försöka dricka och kanske äta något och sedan gå fram och tillbaka i korridoren (vilket Mårten och jag gjorde).

Jag mådde illa och kände att det enda jag kunde få i mig var glass och det var jag ganska säker på att de inte hade. Gissa om jag blev glad när Mårten kom tillbaka med en vanilj/hallonglass!!! Jag fick även välja dricka så jag tog lingonsaft. De sa att den var sockerfri.

Jag mådde fortfarande illa så jag fick mer Ondansetron. Det var ju tur för när jag började må lite bättre kom en trevlig kvinna in och frågade vad jag ville ha till lunch. Än en gång funderade jag och kom fram till att pannkakor nog var det enda jag kunde få ner... så jag frågade om de hade pannkakor. Japp, det hade de!!!! Jag fick välja sylt till också så jag tog lingon. Dricka till maten valde jag en naturell Ramlösa. När maten kom såg jag att jag hade fått en till glass... och jag som redan hade ätit två innan. Nåväl, glass är ju gott.

Efter lunch satte jag mig på toa igen för att kissa. Den här gången lyckades jag bättre: bara strax över en dl kvar. Yes, äntligen skulle jag få träffa en läkare! Mhm, fast han hade lunch så det var bara att vänta 40 minuter till. Ja, just det... jag behövde Xanor för att kunna åka hem (ja, trots att Mårten körde). En sköterska kom med 0,5 mg efter att vi hade bett om det minst tre gånger. 0,5 mg?! Skämtade de eller? I vanliga fall tar jag två stycken på totalt 1 mg men senaste året eller så har jag mått skit och behövt 3 stycken. Sköterskan sa att det stod i min medicinlista att jag fick ta en ta 1 vid behov, max 6 per dag. Inte sjutton trodde jag att de tolkade det som att jag bara fick ta en åt gången. Hon gick iväg för att prata med en läkare och kom efter en stund tillbaka med en till Xanor.

Det enda som var bra med att allt tog sådan tid även efter operationen... var att mitt hår hann torka.

Nu ska jag sitta resten av kvällen här i TV-soffan och se på Netflix. Först måste jag bara kissa...

Jag har just vaknat... och nej, jag ska nog inte träna idag. Det får bli en Netflix-dag istället.