Efter mycket funderande har jag kommit fram till att det är omöjligt att gå igenom allt vad en cancerbehandling innebär. Jag orkar knappt med min ångest som det är nu, hur sjutton skulle jag må under och efter behandling? Nej, det går inte. Att jag fick en hemsk panikattack precis efter operationen gör inte saken bättre heller. Sen har det ju gått 3 år sedan jag hittade första knölen... jag har kanske metastaser överallt. Varför kallar man det metastaser egentligen? Det låter nästan ofarligt. Dottertumör som det också kallas låter mer vettigt. Jag kommer inte alltid ihåg vad jag skriver i dagboken så ibland använder jag sökfunktionen för att se om jag verkligen skrivit en grej eller bara tänkt skriva en sak men sedan... glömt bort det. För flera år sedan skrev jag följande... minns inte vissa av de sakerna... någon gång har alltså någon sett en 4 cm stor avvikelse på levern. Nästan komiskt att jag skrev "borde jag kolla upp mig". I och för sig fanns kanske inte min cancerknöl där då... utan först ett par år senare. Här är en del av det jag skrev julafton 2016...

Irriterande... jag ser inte hela texten... måste klicka på bilden för att se allt... nåväl...

Toppen... ännu en sak att oroa sig över. Min husläkare har slutat helt tvärt. Misstänker att det kanske har något att göra med att husläkarmottagningen har en ny chef. Mårten fick veta att hon ska börja jobba vid en annan vårdcentral... så jag får väl lista mig där sen och förhoppningsvis kunna få henne som husläkare igen.

Jag har världens jäkla huvudvärk och det gör ont under armen. Får väl käka paracetamol och ibuprofen…

Även om allt är skit så kände jag ändå igår en lättnad över att det inte finns några planerade besök någonstans. Att jag kan få en chans att andas lite... ända till idag. Först damp det ner ett papper om att arbetarna ska in i lägenheten igen för att kolla jobbet de gjorde för några veckor sedan. De ska in i alla rum så vi måste göra som förut att Mårten är här och jag är hos morsan... men jag måste försöka stänga in fåglarna i buren innan. Stressigt.

För en stund sedan ringde någon på min dörr... en gång... och en gång till en stund senare. Sedan bankade personen på dörren. Jag vågade inte gå fram med en gång för att titta... och när jag väl vågade mig fram så hörde jag precis hissdörren stängas och jag såg inte vem det var.

Sen fick jag två papper från samma sjukhus där jag opererades med två tider till en läkare och sjuksköterska. Va?! Jag trodde det var avslutat för tillfället eftersom jag ska fundera över hur jag ska gå tillväga. Jag vet inte alls vilka personerna är eller varför jag ska träffa dem, det står ingen information alls i papperna. Fan, hela jävla dagen är förstörd med en massa ångest och skit...

Jag och Mårten träffade cancerkirurgen idag för att prata om testresultaten osv. Det är bara så konstigt för redan efter operationen var det flera som sa att tiden jag fick hos henne med all säkerhet skulle skjutas upp eftersom labbet har fullt upp. Jag hade tid nu på torsdag men förra fredagen ringde de Mårten och frågade om vi kunde komma två dagar tidigare. Va? Skumt. Det första jag frågade läkaren idag var om det var samma typ av cancer som tidigare (hon sa nämligen att hon fick in provsvaren från labbet idag). Hon svarade att det visste hon inte än. Jättekonstigt... Efter canceroperationen 2020 när jag träffade henne efter att labbsvaren kommit in så förklarade hon noga vad det var för typ av cancer och jag fick hem minst ett papper där det stod exakt information om det. Idag fick jag ingenting... Jag menar... har labbet bara konstaterat att det är cancer men inte undersökt vidare vilken typ? Eller kan det vara så att de ville ha dit mig så fort som möjligt eftersom det är uppenbart att jag har cancer?

Läkaren berättade att hon hade tagit bort 5 lymfkörtlar. Jag antar att jag får kolla i min journal eftersom hon inte nämnde hur mycket större den stora knölen var. Efter ultraljudet så trodde de ju att den var 16 mm i diameter men läkaren sa redan efter operationen att den var mycket större än så. Nåväl, alla körtlar hon tog bort var "sjuka" som hon kallade det. Tydligen kan man både se och känna det. Trots att det "bara" var 5 körtlar de tog bort så har jag fått ovanligt mycket lymfvätska som samlats. Det är därför hon och flera andra på avdelningen verkar tro att jag har ansträngt mig fysiskt. Det enda jag har gjort efter operationen som var lite ansträngande var att jag diskade... annars sitter jag bara och tittar på TV eller sitter vid datorn och spelar. Som vanligt tror folk inte på mig så jag får hela tiden uppmaningen om att ta det lugnt. Det är ju precis det jag har gjort... Hon tömde ändå lymfvätskan som hade samlats sedan förra veckan.

Ursäkta att jag hoppar lite... från början till slutet. Det är bara så mycket tankar i mitt huvud. Okej, tillbaka till mötet. Hon sa egentligen inte så mycket nytt om jag tänker efter. Det hon pratade om mest var behandling. Jag såg på hennes ansikte att det är allvar nu. Hon vill att jag ska gå igenom en full behandling med strålning, cytostatika och typ anti-östrogen-piller (endokrin). Jag sa att jag inte kommer klara av det... men jag lovade att fundera ordentligt. Det ska jag också men jag ser fler nackdelar än fördelar just nu. Jag står knappt ut med ångesten och mitt känselbortfall. Hur fan ska jag klara av att lämna hemmet för en massa behandlingar som får mig att må för jävligt också? Tappa håret... det finns ju peruker... men allt illamående det innebär, slitning på kroppen, jag klarar inte av att må mer skit än jag redan gör. Min ångest kommer skjuta i höjden och jag kan inte ta Xanor hela tiden då för ingen kommer skriva ut så pass mycket. Men det spelar ingen roll för även om jag skulle överleva alla behandlingar så kanske jag mår så pass dåligt psykiskt att mitt liv ändå i princip är slut. Sen finns ju också risken att cancern vinner ändå... och då har man gått igenom allt i onödan. Och mina problem med känseln är nog också kvar då... vad är det för jävla liv? Det jag försöker komma fram till är att även om jag blir av med cancern så kommer det ha tagit så hårt på mig både fysiskt och framförallt psykiskt... så är det verkligen värt det? Jag tycker inte det. Inte just nu. Läkaren tittade så konstigt på mig när jag sa att panikångest är tusen gånger värre än cancer. Hon trodde mig nog inte. Jag kan ha fel där också men det är så jag känner. Hon sa att jag kommer lida fruktansvärt om jag inte väljer behandling. Jag frågade henne om hon kunde säga ungefär hur lång tid jag har kvar att leva om jag inte behandlas. Det ville hon inte svara på. Varför kan inte folk bara vara ärliga?

Äh, jag vet inte. Det känns bara som att... för att man säger nej till behandling så skiter de i mig. Det är inte heller kul. Vad händer om jag framöver som hon sa... att jag till exempel har jätteont... får jag ingen hjälp då? Typ som att alla vill ens bästa men bara på deras villkor. Det är bara sjukt att fortfarande så är folk inom vården så helt inkompetenta när det gäller psykiska besvär. Visst, cancer är fysiskt men om de inte förstår sig på patienten som helhet... äh... ingen idé att ta upp det. Folk kommer aldrig fatta panikångest... förrän de drabbas av det själva.

Jag hittade papperna från förra canceroperationen 2020. Det står bland annat:

* Form av bröstcancer: Duktal

* Elston/Holland gradering: II

* Tillväxthastighet Ki67: 20%

Jag borde väl sova... så jag och min cancer säger natti natti för det blir nog ingen god natt.

En sak till bara jag kom på. Det finns ju olika stadium av cancer. Men vilket stadium är min cancer i? Enligt cancerfondens lista av olika tumörstadier vid bröstcancer borde jag vara i stadium 2 eller kanske 3? Stadium två är när tumören är "mellan två och fem centimeter och det kan finnas cancerceller i armhålans lymfkörtlar". Stadium två är när tumören är "större än fem centimeter eller att det finns en omfattande spridning till lymfkörtlar i armhålan". Jag svarade kanske just på min egen fråga. Läste inte ordentligt att det står ELLER i beskrivningen av stadium 3. Trodde först de menade 5 centimeter OCH spridning. Fast 5 lymfkörtlar är kanske inte en "omfattande spridning". Får kanske be Mårten fråga min cancerläkare... fast hon kanske inte vill eller kan svara på det heller.

Här är länken till cancerfondens text om de olika stadierna... 

https://www.cancerfonden.se/om-cancer/cancersjukdomar/brostcancer?gclid=EAIaIQobChMI7-Cus9D8-gIVDgB7Ch31yAv0EAAYASAAEgK8BPD_BwE#tumorstadier-vid-brostcancer

Jag hade knappt ont igår efter lymfvätsketömningen och jag hade inga problem att somna på höger sida (jag är opererad på vänster sida). Fast när jag vaknade låg jag på rygg så jag hade kanske ont ändå. Jag passade på att raka bort håret under armarna imorse nu när jag kommer åt bättre. Om jag inte mår sämre senare idag så tänkte jag ta en "baddusch". Sköterskan igår satte på en annan typ av tejp igår som är stelare än vanliga kirurgiska tejpen jag brukar använda... så jag byter nog den idag... om jag tvättar av mig senare.

Just nu mår jag sådär. Det är jobbigt med ångesten och sen mår jag illa. Mina ben är som gelé idag också... vet inte varför. Det känns bara skumt när jag går... kanske hör ihop med illamåendet. Jag behöver kanske dricka mer vätska... eller få i mig mat.

Jag mår inte bra. Orkar inte skriva mycket. Tar det viktigaste bara: De tömde lymfvätskan idag. Sköterskan som gjorde det sa att svullnaden var som en tennisboll. Vet du hur mycket vätska hon fick ut? EN DECILITER!!! En deciliter gul lymfvätska...

Så här såg det ut imorse innan jag tvättade mig… nästan stor som en tennisboll. Det gjorde jätteont igår när jag skulle sova trots att jag tog två paracetamol… så innan jag lägger mig ikväll får jag väl ta ibuprofen också. Jag ber om ursäkt för håret under armarna. Även om jag skulle vilja raka bort det så går det inte för jag kommer inte åt med rakapparaten.

Det har svullnat upp ännu mer i armhålan och därför gör det mer ont. Jag står ut men det är jobbigt. Jag ska duscha senare idag… tvätta hela kroppen och håret… för om det fortsätter svullna upp så kanske det blir svårare att tvätta av sig. Tänker mest på hårtvätten när man har armarna uppsträckta.

Idag var Mårten och jag iväg till kontaktsjuksköterskan som tittade på såret och svullnaden. Hon sa att såret läker bra och att det är svullet men hon tyckte inte man behövde göra något åt det än. Får jag däremot så pass ont att jag inte står ut eller att svullnaden blir stor som en tennisboll... då ska jag höra av mig.

Jag orkar inte med fler läkarbesök. Jag ska till kirurgen om några veckor för att få reda på om det är cancer (vilket det säkert är)... men efter det orkar jag fan inte. Hittills har det knappt varit något läkarbesök som gått smidigt. Som idag till exempel. Mårten och jag kom till avdelningen i god tid vilket inte gjorde mig något. Hellre är jag där för tidigt än för sent. Medan vi satt i väntrummet ropades namn efter namn upp. 

Ja, just det... det satt lappar uppe överallt där att alla skulle bära mask. Tror du folk gjorde det? Nej. Helt sjukt. Vi var ca 14 st i väntrummet och Mårten och jag var de enda som hade mask. Folk skiter tydligen i regler och andra personer. Ingen av personalen sa till patienterna heller... vilket är helt stört det också. Inte undra på att covid sprids.

Nåväl, vi satt som sagt var i väntrummet... och väntade... och väntade. När det var 20 minuter över min bokade tid gick Mårten och frågade om det syntes i systemet att vi var här... för de har inte någon reception på avdelningen just nu, bara vid huvudentrén. Jag vet inte om det blev något strul i systemet eftersom jag fick tid idag istället för imorgon. Hon som Mårten pratade med gick iväg för att prata med någon. Vi hörde dem prata längre bort och av det vi hörde så lät det inte som att någon insett att jag skulle komma idag. Någon sa att "jag ska försöka fixa ett rum". Kul... så om vi inte hade frågat... hade vi suttit där i evigheter eller? Känns inte alls kul men skit samma.

Jag kanske missuppfattar saker och ting eller tolkar dem annorlunda när jag har ångest. Hela besöket var bara jobbigt. Vet inte... är det fullmåne kanske? Ofta känns det som att folk pratar så konstigt med mig... som om jag vore ett barn eller förståndshandikappad. Jag är ju precis som alla andra... bara full av en massa ångest. Det kändes som att hon idag retade mig lite för att jag inte har duschat sedan operationen. Ursäkta att jag nästan dör av ångest, sitter på badrumsgolvet och mår skit, ligger sömnlös om nätterna med smärta, illamående och ångest. Duscha var inte det jag hade som prioritet. Jag har gjort rent runt såret varenda dag väldigt noggrant. Vad fan spelar det för roll att jag inte har duschat... jag ville inte heller blöta såret onödigt mycket så det finns faktiskt en tanke bakom allt jag gör.

Det är som på operationsdagen. Samma kvinna som sa att Mårten inte fick komma in på uppvaket sa en till sak ett par minuter senare. Jag låg där på britsen med en Piggelin i handen, ensam... grät, hade en panikattack och mådde skit. Kom någon fram och frågade hur jag mådde? Var det någon som brydde sig? Nej. Istället kom samma kalla kvinna fram och sa surt (som om hon pratade med en 5-årig unge): "Ska du ha glassen eller inte?"

Dessutom som de andra i personalen sa att "nu är det värsta över". Hur kan det vara över? Om det är metastaser de hittade i armhålan... då kan jag väl ha metastaser överallt? Jag upptäckte första cancerknölen hösten 2019 så om jag hade andra metastaser så har de alltså haft 3 år på sig att växa. TRE ÅR. Sen vet man inte när den första knölen först dök upp heller... så nej, det värsta är inte över.

Jag hade tid hos min kontaktsköterska för sårkoll i övermorgon men jag ska dit redan imorgon. Det har svullnat upp vid operationsområdet och det gör ont. Jag tog 2x500 mg paracetamol mot smärtan men det hjälpte inte. Huden kändes varmare också än på andra sidan så jag tog 600 mg ibuprofen ifall att det var inflammerat men det gör fortfarande ont och är svullet.

Jag trodde inte jag skulle kunna åka alls på onsdag på grund av ångest och skit men nu måste jag dit imorgon... eftersom det är viktigt. Det betyder att jag måste "tömma magen" idag. Jag har gjort fiberhavregrynsgröt, ska äta torkade katrinplommon och Mårten åkte just iväg för att köpa torkade tranbär. Ångesten är för jävlig så jag tog en 0,25 mg tablett Xanor just nu.

Salta pinnar från morsan och sockerfri Trocamust från Mårten… vad mer behöver man? Fast jag ska inte äta det nu. Jag är fortfarande mätt av morsans spagetti och köttfärssås. Jag har haft flaskan öppen i kylen ett tag så det är därför det inte syns skum i glaset. Inget fel på smaken dock. Passar perfekt när jag inte mår bra med ångest och illamående… framförallt illamående.

Dagen efter operationen mådde jag sådär. Jag tror att jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Igår var det ungefär likadant… ända tills när jag stod i badrummet och gjorde rent runt såret. Helt plötsligt sköljde det över mig en mängd ångest och illamående. Jag mådde så dåligt att jag var tvungen att sätta mig på badrumsgolvet. Jag försökte tänka på annat men det var nästan omöjligt. Idag fick jag ingen sån panikattack men det var jobbigt ändå.

Jag har inte särskilt ont efter operationen. Det beror nog på att jag inte har någon känsel alls i just den armhålan. Jag kollade känseln i den andra armhålan för att jämföra och där har jag lite känsel kvar. Det enda jag har märkt är att det gör ont i armen… typ någon muskel i överarmen. Vet inte vad det kan bero på men jag får väl hålla koll på det.

Mår inte bra på något sätt alls just nu så jag går och lägger mig.

Skit samma, jag kan skriva om det nu. Jag tror man kan säga att fysiskt så fungerade allt bra idag på sjukhuset. Nja, någorlunda. Jag trodde jag skulle opereras klockan 12 men när jag kom dit sa de att det var 14. Dåligt informerat. Jag skulle alltså vara där 12, men operationen skulle ske senare. Jag läste igenom all information och det stod inget om det.

Ja... det allra första egentligen var att jag bad flera gånger att få en tidig tid på grund av min magkatarr och alla sa att det inte borde vara något problem. Så mycket hänsyn tog de till det...

Det som kan ha förstört min panikångest i en oviss tid framöver är följande:
Mårten ringde sjukhuset flera gånger och pratade med olika folk och alla sa att det inte var något problem att de skulle kalla in Mårten till mig på uppvaket så att han var där när jag vaknade. Vi fick bekräftat på plats idag också samma sak... till och med av min kirurg.

Vad hände när de väckte mig på uppvaket? Ingen Mårten. Jag var precis nyväckt och fortfarande trött så jag såg tyvärr inte vilken kvinna som pratade med mig. Jag sa till henne i alla fall: "Var är min vän Mårten? Ni lovade att han skulle vara här när jag vaknade". Kvinnan svarade "anhöriga får inte vara här". Det var sättet hon sa det på också... så kallt, utan empati... nästan med en elak ton. Jag mådde skitdåligt och fick världens jävla panikattack. Jag satt där och hyperventilerade och grät högt för jag mådde hemskt dåligt. INGEN BRYDDE SIG!!!! Alla bara sa typ att "men nu är det värsta över". Vad då det värsta över???? Jag kommer vara helt förstörd kommande veckor, månader, år eller längre när det gäller panikångesten!!! Operera bort en cancerknöl är en fis i rymden jämfört med åratal av ständig ångest!!!! Vad är det för jäkla samhälle vi lever i?!

Efter typ en kvart ringde någon efter Mårten ändå. Jag vet inte om de insåg att idiot-kvinnan gjort fel eller om de trodde att han kunde lugna ner mig. Jag mådde så pass dåligt att jag var på väg att gå därifrån... jag stod inte ut. Det var fruktansvärt!!!!!!

Fan, nu gråter jag igen. Allt är kanske förstört nu. Jag kommer kanske ha svår ångest i evigheter... på grund av en kvinna!!! Det är helt sjukt att en person kan förstöra ens liv... för jävligt. Orkar inte skriva mer nu... jag ser ändå inte genom tårarna vad jag skriver.

Hela mitt liv är bara ett plågande varenda dag och så händer det bara mer och mer skit jämt. Jag kanske inte ens kan göra datortomografi på flera år. Jag vet inte... jag kan inte ens förklara i ord hur jag mår och känner mig.

Kirurgen sa dessutom att den största knölen var mycket större än 16 mm... och det var inte bara den och en till (som de trodde innan) som inte såg helt friska ut. Det var flera stycken.... tror hon sa fyra. I papperna jag fick innan jag blev utskriven står det att det är metastaser... så det kan ju betyda att jag har metastaser i andra delar av kroppen också... typ hjärnan. Vad är det annars som orsakar mitt känselbortfall och ojämnheter på huvudet?

Så jag har ingen aning om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar. Jag pratar om panikångesten alltså. Värk står jag ut med men jag har ingen aning om hur det blir med ångesten. Just nu har jag fortfarande Xanor i kroppen... men när effekten släpper... hur mår jag då? Det är jätteskrämmande just för att jag vet inte hur illa det blir.

Jag opererades för cancer idag. Orkar inte berätta om det nu, jag mår för dåligt. Det jag kan säga är att det hände en allvarlig sak (psykiskt) som gör att min panikångest kanske är fucked i ett år framöver eller mer på grund av en idiotmänniska som jag inte ens vet om hon är sjuksköterska eller bara skötare. Hemsk människa i alla fall som kan ha förstört hela mitt liv.

Jag har tvättat mina hårsnoddar och även en kanin jag fick från Mårten för många år sen när jag var sjuk. Den sitter i mitt badkar och torkar…

Idag har jag gjort rent i fåglarnas bur, tvättat BH:ar, dammsugit och precis nu blev jag klar med disken. Jag är helt slut. Ska spela i två timmar sen vid 22 kollar jag på Kansas City zoo Youtube när pingvinerna matas.

Jag tycker inte att jag är så gammal... men jag hittade en sida som listar diverse fakta om hur saker och ting var det året man föddes. Det här får mig att låta supergammal: En Piggelin kostade 90 öre och 1 liter bensin kostade 1,55 kr. Jösses...

Haha, när Mårten föddes kostade 1 liter bensin 86 öre. Det står inget om det år min morsa föddes... bara att Sverige hade vänstertrafik. Enligt det kinesiska horoskopet är både Mårten och morsan yin... jag är yang. Mårten och morsan är tuppar båda två... mitt ex var också tupp. Jag är en drake så mitt element eld passar ju bra... Mårtens är jord och morsans är trä.