Världens bästa Mårten var förbi tidigare idag med stekt prinskorv och hemmagjort potatismos… och två minivaniljsemlor! Jag sparar ena till imorgon… om jag kan. Den är kanske så god att jag äter upp den andra senare idag. *he, he*

När jag drömmer så är det aldrig om folk jag känner... men natten till idag så var Mårten och min mamma med i drömmen. Så här var drömmen:

Jag skulle lämna tillbaka ett par jeans som jag köpt hos H&M. Morsan och Mårten stod längre bort och pratade om något. Jag bläddrade lite i en mapp som Mårten hade och jag vet inte varför men på ett av papperna så skrev jag ner ett namn och en bunt siffror. Sedan fick jag en känsla av att pappret jag hade skrivit på kanske var viktigt så jag skulle be Mårten om ursäkt. Han såg då vad jag hade skrivit och undrade varför... och sa att siffrorna såg ut som ett personnummer. Jag sa att jag inte visste varför jag skrev sådär... för jag hade ingen aning själv heller.

Det var typ det jag minns av drömmen. En konstig dröm som egentligen inte har någon mening. Jag menar, när man drömmer brukar man väl bearbeta saker i ens riktiga liv? Allting i den här drömmen var bara... obegripligt. Av någon anledning kändes det som att namnet och personnumret var viktigt. Nästan som att någon eller något verkligen försökte övertala mig att komma ihåg det. Jag har haft drömmar där andra saker också har känts lika viktiga. Jag har bytt efternamn en gång och mitt nya efternamn dök upp i just en sådan dröm. Även när jag var yngre drömde jag att en lärare tog mig åt sidan och ville prata och dagen efter hände precis det... exakt som i drömmen. Den senaste drömmen (för ett par år sedan, innan pandemin) som var på samma sätt var när jag drömde om siffran 43 och det var samma sak då... så mycket vikt på att jag skulle minnas siffran. Dagen efter var Mårten och jag på någon nyöppnad bilfirma där de hade en tävling om hur många bollar som fanns i en bil. Jag försökte räkna men sa till slut till Mårten att jag skulle gissa på siffran 43 som jag drömt om... och jag vann! Vi fick låna en bil över en helg... så vi åkte runt lite i landet och kollade på olika sevärdheter.

Tillbaka till senaste drömmen. Som sagt kändes det jätteviktigt att jag skulle minnas namnet och födelsedatumet. Jag vaknade till en gång imorse och jag hörde fågeln sjunga och det var ljust i rummet så jag öppnade ögonen och kollade på klockan. Jag fick en mindre chock när klockan visade sig vara exakt som de tre första siffrorna i drömmens personnummer. EXAKT. Det var lite skrämmande och jag sa högt för mig själv "helt sjukt, det är ju helt sjukt". Sedan vände jag på mig, drog täcket över huvudet och somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan nästan 12. Fortfarande kändes drömmen superviktig... så jag tänkte "äh, jag får väl kolla upp om det finns någon med samma namn i verkligheten". Jag hittade ingen med exakt det namnet men eftersom förnamnet egentligen var mer av ett smeknamn så sökte jag på det mer korrekta namnet... och nu kommer det riktigt sjuka... Det finns en man i Sundsvall som heter som i drömmen... och har exakt samma födelseår, månad och dag som i drömmen!!!!!!! Jag har varit vaken i tre timmar och jag fattar det fortfarande inte. I drömmen skrev jag ner ett namn och nummer... och människan finns i verkligheten???!!!!! Det är helt sjukt! Helt sjukt! I mitt liv händer alltid skumma saker men det här är ju ofattbart. Jag har inte heller någon aning om det är meningen att jag ska hjälpa den här personen eller undvika den... eller... jag vet inte. Är det bara en slump? Jag får väl skriva upp hans namn och uppgifter så jag kommer ihåg. Med tanke på att han jobbar på ett transportföretag i Sundsvall är det nog en väldigt liten chans att jag springer på honom här i Stockholm. I och för sig så springer jag inte på någon alls eftersom jag knappt är ute. Mellan julafton och alla hjärtans dag var jag inte ut en enda gång för jag mådde dåligt. Hostan är i alla fall lite bättre... för efter en hel del strul så fick jag hostmedicin. Kan skriva om det en annan gång... just nu är jag bara förvirrad av drömmen.

Mårten pratade med min husläkare idag för att höra om jag kunde få någon hjälp med min hosta... men hon vill inte skriva ut hostmedicin... för hon vill att jag ska undersökas för metastaser i lungorna. Hon har redan skrivit en remiss till samma ställe jag var hos förut. Jag vill inte tillbaka dit... jag har inga bra minnen därifrån precis. Alltså... det är väl bra att husläkaren vill hjälpa... men det var ju inte riktigt den hjälpen jag ville ha. Jag vet inte... tycker man hade kunnat testa en kur hostmedicin först och sedan utreda mer om det inte hade fungerat. Så nu sitter jag här med min panikångest, social fobi, okänd neurologisk tappa-känseln-grej, cancer och hosta... och nästa vecka får jag mens. Toppen...

Vad är det för dag idag? Söndag. Igår började vecka 5 med hosta. Jag diskade... igår... tror jag. Mår sämre efteråt igen. Jag vet inte varför det blir så. Är det ansträngningen eller att man står böjd över disken med hett vatten? Det går ju inte att göra någonting. Igår kunde jag knappt somna för jag hade svårt att andas. Blir det likadant idag måste jag väl ta Xanor för sömn är viktigt. Jag måste beställa mer receptfri hostsirap. Jag är inne på sjätte... eller är det sjunde, kanske åttonde... nej, tror det är sjätte flaskan. Det är inte billigt precis... men vad ska man göra...