Lidl säljer redan lussebullar…

Jag kommer dö. Vet inte när eller hur men jag kommer dö. Jag och Mårten var hos min cancerläkare idag och det var väl okej i början. Hon kände på brösten. Tumörerna har vuxit i vänstra bröstet men hon kände inget i höger bröst eller höger armhåla. Resten av mötet var bara som en upprepning av förra mötet. Hon försökte övertala mig igen om behandlingar som jag sagt att jag inte klarar av på grund av panikångesten. I slutet av mötet blev ännu mer uppenbart att hon inte förstår sig på panikångest och social fobi. När hon inte kunde övertyga mig om att gå med på det hon ville blev hon så jäkla otrevlig och spydig. Jag sa att jag kan gå med på att ta bort tumörerna och sedan fylla bröstet med vad som helst. Hon svarade i en nedsättande ton: "Om jag hade trott att det hade gått att göra hade gjort det för länge sedan". En annan sak hon sa var: "Det känns lite som att mina händer är bakbundna". Va?? Så bara för att jag inte klarar av vissa saker på grund av min panikångest så hindrar JAG henne? Seriöst? Vid det laget började jag få panikångest och kände att jag inte klarade av att vara där längre. Trots att mötet inte var slut så tog jag mina grejer och sa "jag måste gå, jag mår jättedåligt". Hon tittade på mig med en kall och oförstående blick och sa bara vagt "gå inte". Men det var inte ett snällt 'gå inte' utan mer som att 'varför ska du gå nu mitt i mötet'. Ingen jävla medkänsla alls.

Jag får väl fundera på vad jag vill ha gjort innan jag dör. Inte för att jag kan göra särskilt mycket. Känselbortfallet hindrar ju mig från att gå ut. Men jag ska se till att ha lite mer ordning hemma. Jag tänkte slänga onödiga grejer som man ändå inte använder... men jag kom på att jag kan lagra grejer i mitt gamla rum hos morsan. Jag har flera tomma lådor jag kan fylla med onödiga saker... fast som man kanske ändå behöver någon gång.

Fan, hade det inte varit för det där med att min känsel försvinner mer och mer så skulle Mårten och jag ändå kunna resa och göra saker innan jag dör av cancern.

Jag orkar inte skriva mer om det här just nu. Jag förstår mig bara inte på vården. Är det inte bättre att försöka hjälpa en patient än att bara säga 'nej, det går inte'? Nej, tydligen inte. Vården verkar vara så att man får några alternativ och säger man nej till dem så får man skylla sig själv... och dö.