De ringde från folkhögskolan idag. Jag har kommit in. Tack. Skolan börjar på måndag. Det är verkligen kul att man kan förbereda sig. Kan någon tala om hur fan jag ska klara av skolan när jag inte ens klarar av att åka in till stan. Eller ens att gå och handla i ICA. Om jag hade fått mer tid på mig så kanske det skulle ha gått. FAN!

Vad ska jag göra? Jag har redan sagt ja till platsen. Klart, jag kan ju ångra mig. Lösa mina problem och sedan söka igen nästa år. Men kommer de att ta in en då? Det är det som är den stora frågan. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre förutom att jag mår illa. Hemma också. Nåväl, vi får se vad ödet bestämmer.

They say: "Life is a bitch and then you die". Yeah, well I'd like to die now, because my life hasn't been anything but a bitch. I mean, I haven't got a future. Cause when I go to a job interview they will ask: "And what did you do during the period of 9402-9508?" What can I answer to that? I was depressed? I was crazy? I wasn't myself?

I'd really like to go to this school. I'm sure it's a good one. But I just haven't got the strength to make it.

Imorgon börjar vattenfestivalen. En del av mig vill gärna vara med. Du vet, klä sig häftigt, se alla människor, uppleva saker och ting. Den andra delen av mig vill bara stanna hemma och dö ut. Det blir nog den mörka sidan som får ta över. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är deprimerad. Det är svårt att erkänna det, för depression är inte en känsla, det är ett tillstånd. Trots att jag är deprimerad så kan jag bli glad ibland. Men jag skulle inte kalla det "normal" glädje. Igår t.ex. så satte jag nytt rekord på bana fyra i Pinball. 200 miljoner. Men jag kände ingen riktig glädje. Jag känner mig helt enkelt tom inuti. Just nu i alla fall. Jag vet inte riktigt. Det växlar. Adiós.

Ja, nog kan man säga att det växlar. Nu, fem minuter senare, önskar jag att allt kunde vara bra. Jag är så trött på all skit. Morsan vill att jag ska gå och snacka med någon psykolog. Hur ska det gå till om jag får fråga? Jag kan ju inte åka någonstans utan att må illa. Förresten så har jag ingen lust. Det är ju självklart att när man är deprimerad så vill man inte ha någon hjälp. Jag tror att det finns olika faser: är man lätt deprimerad så kan man själv klara upp det (alla är vi ju någon gång lite "nere"). Sedan finns det en mellan-depression där man kanske inser att man behöver hjälp. Och sist så finns det en depression där man helt enkelt inte vill ha hjälp. Kanske det finns fler faser. Vad vet jag? Jag är inte en psykolog.

Tjenare. Idag var det +28 grader varmt! Klockan halv elva var det fortfarande +26 grader inomhus. Lite svårt att sova då, så jag spelade lite på datorn.

Imorgon ska jag bada. Mmm... och stryka. Urk. Vad ska jag äta till lunch imorgon? Pyttipanna? Det finns sex paket hemma. Ha! Räcker ett litet tag antar jag.

Åh, nu spelar de en bra låt på radion. Jag har lust att köpa en massa skivor men jag vågar mig inte ut just nu. Jag önskar att allt bara var en dröm och att jag skulle vakna upp ur den. Ibland känns det faktiskt som om jag gick omkring i ett drömliknande tillstånd. Allting känns så overkligt. Men nu har jag inte lust att grubbla längre. Det är sovdags.

Sitter just nu i mitt rum och mår illa. Urk... hoppas att illamåendet går över snart. Typiskt. Hela fredagskvällen är förstörd. Jag hade laddat med godis och chips, men nu har jag ingen lust att smaska på någonting alls. Nej, nu ska jag försöka bli kvitt illamåendet. Hur nu det ska gå till. Hej och hå.

Hej igen. Jag är fortfarande kvar. Idag fick jag en häftig liten cool t-shirt från morsan. Jag tycker redan om den. Ursnygg.

Jag har just märkt en sak: Jag skriver väldigt korta meningar. Typ: "Dåligt väder". "Var i stan". "Köpte skiva". Det är ju hemskt! Det här ska föreställa en dagbok, inte en anteckningsbok. Hm... vad är det för skillnad? Nej, men jag får väl skriva längre meningar. Utveckla dem lite mer. Det kanske blir roligare att läsa sedan. Det främsta skälet till att jag skriver dagbok är att jag ska kunna läsa mina livshändelser någon gång senare i livet och kanske le åt gamla minnen... eller gråta. Men också för att man inte ska glömma. Adjö.

Imorse när jag vaknade så planerade jag att laga korv-stroganoff och sedan måla stängslet på baksidan av huset. Jag har målat lite, men det blir ingen avancerad matlagning. Blodpudding. Mums.

Det finns ingenting på TV och jag har redan hunnit till sidan 150 i min bok. Jaha, dataspel blir det alltså. Igår var det Prodigy live på P3. Tjoho! tänkte jag och plockade fram en kassett. Men det var en spelning som de redan hade sänt förut. Besvikelse.

Hej och hå, så det kan gå. Förra onsdagen när jag åkte hem från jobbet mådde jag ju illa. Men trots det så spanade flera killar in mig. Vid T-Centralen ställde jag mig i närheten av en papperskorg. Ifall att frukosten ville komma upp. Så jag står alltså där och mår skitdåligt när en kille plötsligt ställer sig precis bredvid mig. Fuck! Jag flyttade mig till nästa korg. Som tur var så kunde jag hålla mig. På tunnelbanan mådde jag sämre, men märkte ändå killens blickar på mig. Så det borde ju egentligen inte vara särskilt svårt att fånga en kille... Men just nu klarar jag mig utan.