Imorgon börjar vattenfestivalen. En del av mig vill gärna vara med. Du vet, klä sig häftigt, se alla människor, uppleva saker och ting. Den andra delen av mig vill bara stanna hemma och dö ut. Det blir nog den mörka sidan som får ta över. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag är deprimerad. Det är svårt att erkänna det, för depression är inte en känsla, det är ett tillstånd. Trots att jag är deprimerad så kan jag bli glad ibland. Men jag skulle inte kalla det "normal" glädje. Igår t.ex. så satte jag nytt rekord på bana fyra i Pinball. 200 miljoner. Men jag kände ingen riktig glädje. Jag känner mig helt enkelt tom inuti. Just nu i alla fall. Jag vet inte riktigt. Det växlar. Adiós.

Ja, nog kan man säga att det växlar. Nu, fem minuter senare, önskar jag att allt kunde vara bra. Jag är så trött på all skit. Morsan vill att jag ska gå och snacka med någon psykolog. Hur ska det gå till om jag får fråga? Jag kan ju inte åka någonstans utan att må illa. Förresten så har jag ingen lust. Det är ju självklart att när man är deprimerad så vill man inte ha någon hjälp. Jag tror att det finns olika faser: är man lätt deprimerad så kan man själv klara upp det (alla är vi ju någon gång lite "nere"). Sedan finns det en mellan-depression där man kanske inser att man behöver hjälp. Och sist så finns det en depression där man helt enkelt inte vill ha hjälp. Kanske det finns fler faser. Vad vet jag? Jag är inte en psykolog.