Hej. Life sucks sometimes. "L" ringde igår. Hon frågade om jag ville komma över eftersom hon hade "föräldrafritt".

Imorgon ska jag till ett nytt ställe där de bara behandlar såna som har panikångest. I min ålder dessutom. Vi får väl se om det går vägen. Det ligger inne i stan, så det blir första gången på ca 3 månader som jag åker in till stan. Vi har tid klockan åtta. På morgonen! Jag måste alltså stiga upp klockan sex för att ta Cipramil och en Xanor.

Det är synd att panikångest är en psykisk sjukdom. Dels för att det tar lång tid att bota och dels för att så fort man nämner "psykisk" så tror man att det gäller tokiga människor. Så är det inte alls. Jag känner mig klar i huvudet i alla fall. Förutom när Xanor cirkulerar i mig. Då är det nog precis som att vara drogad.