När jag pratade med min kompis "L" tidigare i veckan så sa jag att jag var så glad över att ha sluppit förkylningar på ett bra tag. Vad tror du hände? Jo, på torsdag morgon när jag vaknade så var jag väldigt tjock i halsen och det gjorde ont när jag svalde. Kul. Det blev alltså ingen långpromenad med Mårten.

Igår på förmiddagen gick Mårten och jag ner till centrum där jag hämtade ut ett paket på Posten. Vi gick även in på Vivo och köpte varsin ost/skink baguette till lunch. På eftermiddagen åkte jag och mina föräldrar till "L". Efter ett tag där så började det rinna från näsan. Jätteroligt. Hm... så jag bad mina föräldrar att vi skulle åka hem. Men de tyckte att det skulle vara oartigt, därför fick jag stå ut tills vi hade pratat, ätit korv, pratat ännu mer och ätit tårta. Var femte minut sprang jag på toa och snöt mig...

Jag var sur på mina päron, för tänk om jag hade mått dåligt på ett annat sätt? T.ex med panikångesten? Hade de sagt likadant då, att vi inte kunde åka när vi just hade kommit dit? Du vet ju hur det är... känner man ångesten krypa på så vill man hem... hem till tryggheten. Nekar någon en det så tredubblas ångesten och hjälplöshetskänslorna.

Därför känner jag inte för att träffa paranteserna på ett tag. I helgen ska jag bara vara hemma och bota förkylningen.