Jag har inte kunnat somna än. Det börjar bli tröttsamt att släpa sig till toaletten hela tiden. Ja, släpa... jag går framåtböjd som en gammal gumma med puckelrygg för det krampar så mycket i magen. Sen känns det som att all min kraft sugits ur mig. Jag har ingen ork kvar. Jag måste in i köket snart och dricka lite kallt vatten som jag har i kylen. Det är bara ett par meter dit, men nu känns det snarare som ett par kilometer. Hm, titta... kroppen har tydligen bestämt sig för att slå på värmen rejält. +38,3 visar min muntermometer.

Nej, jag måste försöka sova igen. Det känns som att jag måste spy. I och för sig så har jag känt så hela dagen. Det var väldigt nära en gång tidigare idag när jag, mamma och Mårten var i centrum. Bara Mårten och jag skulle ha åkt dit egentligen, men eftersom jag inte mådde bra så plockade vi upp mamma. Tur var väl det... för även om jag inte spydde så var jag tvungen att springa på toa och göra "nr 2". Fast springa är väl inte rätt ord... jag hasade mig så fort jag kunde till toaletten... nästan dubbelvikt och med handen för magen. Jag struntade i om folk tittade. Mår man inte bra så gör man inte.

Apropå folk så blir det bara värre och värre när man är ute. Idag när vi var i en av mataffärerna så stod jag och tittade på någon vara... kommer inte ihåg om det var yoghurten eller något annat. Helt plötsligt så knuffade en kille undan mig och sträckte sig efter ett paket (av vad det nu var för något). Vad är det för jäkla stil?! Där står jag, sjuk och eländig och tittar i lugn och ro på varorna... och så blir jag undanputtad av en kille som dessutom hade sin bebis fastspänd i en sele på magen. Kunde han inte vänta två minuter till? Senare blev jag knuffad i sidan av en pensionär som ville förbi.

Jag tror på talesättet "what goes around comes around"... karma eller vad man nu vill kalla det. Jag gör alltid mitt bästa för att vara snäll mot människor (och djur självklart). Men tydligen tänker inte alla så. Och folk sätter sig inte in i andras situationer heller. Men som sagt, det kanske finns en balans mellan gott och ont. Ett par av mina bacillusker kanske fick för sig att hoppa över till den ohövliga småbarnspappan... man vet aldrig.

Nej, usch... nu känns det som att jag bara yrar. På ett sätt är jag rädd för att lägga mig för illamåendet blir alltid värre sent på kvällen och när jag har lagt mig i sängen, stängt av TVn, radion och släckt lamporna. Det känns för sjutton som att ligga i en kista ibland. Därför, som vanligt, tänker jag ha ett par svaga lampor tända och datorn får nog stå på så att det inte är helt tyst. Eller ska jag stänga av den? Hm... jag vet inte. Av eller på? På eller av? Eh.... äsch, den får väl vara igång då.