Jag är deppig som fan. Mårten och jag skulle på bio idag. Vi kom dit, köpte varsin popcornmeny och satte oss ner i salongen. Sedan dök mina föräldrar upp (vilket vi visste om att de skulle göra). Tidigare hade vi pratat om att mina päron kanske behövde skjuts hem beroende på hur illa snöovädret blev.

När Mårten och jag satt i bion så kom min morsa fram till oss. Jag hörde bara enstaka ord av vad hon sa för jag hade fortfarande mössa på mig (jag frös som fan). Jag hörde något om att de inte behövde skjuts hem. Sen gick hon och satte sig en bit bort med farsan. Sedan kom hon tillbaka och frågade om Mårten efter filmen kunde titta på SLs hemsida om busstrafiken. Då sa jag att om vi hinner så kan vi göra det... för vi ville hem i tid till House på TV. Då sa min morsa något om att vi inte behövde skjutsa dem. Qué? Sen sa hon något mer som varken Mårten eller jag hörde... så jag sa att jag inte hörde vad hon sa. Då sa hon något igen... och eftersom jag inte hörde så tror jag att jag bara ryckte på axlarna för jag fattade ingenting.. för morsan pratade lika tyst som innan. Då flippade hon ut helt och hållet och sa i en jävligt sur ton: "Vad håller ni på med, försöker ni psyka mig?". Vilken jävla bitch! För det första var hon otrevlig mot mig... vilket jag tyvärr är ganska van vid. Men vilken jävla stil att anklaga Mårten!!!!

Sen gick morsan surt och satte sig igen. Jag var så upprörd (ja, fortfarande) att jag kände att jag inte kunde klara av att se filmen. Mårten gav mina popcorn till min farsa och så gick Mårten och jag från bion. Ett tjugotal meter senare kände jag någon som slet i min jacka (fan ta henne om hon förstört min enda bra vinterjacka). Jag vände mig inte om utan slingrade mig bara ur greppet. Då hörde jag min morsa säga: "Varför gör ni så här?". Som vanligt läggs skulden på mig eller någon annan oskyldig. Jag tror att min morsa behöver psykiatrisk vård för i vissa situationer reagerar hon helt vansinnigt.

Och morsan... om du läser det här... då behöver du verkligen vård... för då har du brutit ditt löfte om att inte läsa min dagbok och det gör att jag inte kan lita på dig.

Jag hatar det här jävla livet och jag blir helt krossad när skulden läggs på mig. Inte undra på att jag har de problem jag har. Jag menar, varför litar jag inte på en enda människa? Kan det vara för att jag aldrig har känt att jag får trygghet och stöd någonstans? Det finns något engelskt ordspråk som jag inte riktigt kommer ihåg. Men om jag försöker säga det i egna ord: Det spelar ingen roll hur många gånger någon har varit snäll... för en enda elakhet överväger det goda.

Jag känner mig helt sänkt... och jag som var så glad tidigare idag för att jag har vunnit i en tävling. Fan vad jag hatar allt.