Jag är så trött på idioter. Mårten och jag var i ett köpcentrum tidigare idag. Jag såg att en leksaksaffär hade rea så jag föreslog att vi kunde gå in och se om de hade några Mushabellys. Väl inne i affären när vi stod och klämde på de olika mjukisdjuren som hade skojiga läten så hörde jag en svag röst som sa "jag är ensam här". Mårten märkte inget... jag antar att jag är mer uppmärksam... omedvetet... typ. Nåväl, jag trodde inte att det var mig personen pratade till. Men så hörde jag samma röst och ord igen, fast i en lite mer ledsen ton: "jag är ensam här". Så jag vände mig om och såg en liten tjej på kanske 4 eller 5 år. Mårten var konstig (senare sa han att han bara kände sig... eh, jag hittar inte ordet, äh han visste väl inte hur han skulle reagera). Därför kände jag att jag var tvungen att tränga igenom social fobi-skiten och prata. Så jag ställde lite frågor typ var hennes föräldrar var o.s.v. Flickan var ännu blygare än mig men jag uppfattade att hennes mamma var i apoteket och handlade och hade lämnat flickan ensam i leksaksaffären. Vilken idiotmorsa!

Jag kände mig också som en idiot när jag följde med Mårten till kassan och lämnade den stackars tjejen ensam i ett hörn av butiken. Men Mårten var så konstig... vet inte om det berodde på stress eller att han kände sig obekväm. Vi sa till kvinnan i kassan att det fanns en flicka som gick omkring i butiken utan föräldrar. Jag känner mig så taskig... jag borde ha lyssnat på mitt hjärta eller intuition och stannat kvar med flickan tills mamman kom. Nästa gång skiter jag i vad Mårten gör. När vi gick ut från affären såg vi en kvinna som kom in med en apotekskasse men hon gick inte och letade efter någon unge utan tittade på leksaker. Eller så visste hon att hon hade gjort fel och bara låtsades vara intresserad av varorna istället för att uppenbart leta efter sitt barn.

Jag vet inte, jag mår i alla fall dåligt över att jag inte stannade kvar. Jag kunde åtminstone ha frågat flickan om hon ville att jag skulle göra henne sällskap tills hennes mamma dök upp. Jag menar, det måste ha krävts enormt mycket mod av en så blyg flicka att gå fram till en främling. Antingen kände hon sig övergiven (vem vet hur länge morsan var borta) eller rädd. Nej, usch... jag blir ledsen bara jag tänker på det. Det kändes helt fel att lämna ungen ensam. Samtidigt känner jag mig arg på flickans morsa också.

Äh, jag ska försöka släppa det där. Jag får väl tänka positivt att jag åtminstone stod och pratade med flickan en stund och att jag och Mårten sa till personalen i butiken. Men jag är som jag är och tänker på att jag kunde ha gjort mer...