Allt är skit. Jag vet att jag säger det ofta... men det känns så... ofta. Under den korta tid jag varit hemma har jag säkert tagit mer Xanor än vad jag gjorde under en månad i Spanien. Det kan inte bara bero på vädret och sånt. Jag har ångest nästan varje dag... mer eller mindre. För några dagar sedan var det inte alls kul när ångesten slog ner som en blixt helt utan orsak... jag satt bara och åt lunch och tittade på TV.

Jag vet inte... jag gillar i och för sig inte att känna mig instängd (med panikångesten alltså), men den sociala fobin gör att jag inte vill gå ut. Svårt dilemma kanske... nej, panikångest är värre. Med instängd menar jag inte bara i lägenheten eller huset utan allt annat... som kläder till exempel. Jag får panikkänslor om jag har polotröjor som sitter för tajt vid halsen eller halsdukar som stramar åt... eller när jag har flera lager kläder på mig. Jag känner mig... fast... ofri... låst. Enda gången jag gillar att vara "instängd" är när jag ska sova. Jag lindar in mig i täcket som en mumie... man ser bara mina ögon och min näsa och mun. Fast det har ju också att göra med att jag alltid fryser när jag sover... förstås. Men det är kanske även en slags trygghet. Hm, nej nu märker jag att jag svamlar lite. Ja, jag har tagit Xanor idag och tur är väl det för jag mådde skit imorse.

Vad fort det blir mörkt här. När vi lämnade Spanien så såg man solens strålar till strax före 20:00 i alla fall. Jag behöver kanske D-vitaminer eller något. Inte för att jag tror att det hjälper mot deppigheten men när jag var i Spanien så njöt min kropp verkligen av solskenet så det är kanske något som jag behöver... D-vitaminer alltså.