Sitter i bilen och väntar på Mårten som är inne i ICA och handlar några saker.

Vilket skitväder det är ute. Man vill bara krypa ner under en varm filt och se på någon rysare eller skräckfilm.

Fan vad irriterande barn är. De bara skriker och är jobbiga hela tiden. Det är tur att jag aldrig velat ha barn. Jag skulle inte stått ut. Blä, vill inte ens tänka på det. Byter ämne...

Varför är typ ALLA ute och åker bil idag? Jag vet att det är regn och så men ändå... det är helt sjukt. En annan sak jag inte heller förstår mig på är folk som backar in på p-platser vid stormarknader. Hur fan har de tänkt packa in varorna i bakluckan om det står en annan bil precis bakom? Idiotiskt.

Allt krystande hos ultraljudsnissen och kirurgen som tryckte rätt hårt när han undersökte bråcket har gjort att det ploppar ut hela tiden. Jag mår skitdåligt men ger det lite tid. Kom överens med kirurgen att vi ska ses i maj nästa år. Både han och jag är eniga om att min kropp måste läka. Men han sa att jag alltid kan höra av mig om det blir värre. Han sa att det som kommer ut nu i alla fall inte är tarmar... vilket är bra... men vad är det som smyger ut genom bråcket då? Tyckte han sa att det kan vara fett. Fett? Ändå ser jag i min journal att båda kirurgerna skrivit att jag är "magerlagd". Nåväl, jag har börjat träna lite lätt och det fungerar... förutom att bråcket ploppar ut... men jag måste träna för att resten av kroppen och mitt psyke ska må bättre.

Jag var och fick ett ultraljud idag eftersom någon hade lämnat återbud. Resultatet? Han som undersökte mig är säker på att han ser ett bråck. När vi lämnade avdelningen rann tårarna så vi gick över till kirurgavdelningen och träffade en trevlig sköterska som fixade tid redan imorgon med kirurgen som opererade mig senast.

Jag är jätteledsen och upprörd... vill bara ta livet av mig... men jag väntar och ser vad "specialisterna" har att säga. Men är det inget positivt så tänker jag fan inte leva längre.

Åkte till sjukhuset idag för att träffa kirurgen som gjorde den senaste operationen. När Mårten och jag kom dit fick vi veta att han inte var där utan jag skulle få träffa hans chef istället. När jag blev inropad så fick jag inte alls träffa den de lovat, istället blev det kirurgen som utförde de två första operationerna. Han var inte lika sur den här gången... men ändå, det var jobbigt att träffa just honom. Han kunde inte avgöra om det var bråck eller inte så jag ska få tid för ultraljud igen.

Jag mår skitdåligt. Vill inte få hela livet förstört på grund av det här bråcket. Imorgon ska jag i alla fall sätta igång och träna försiktigt. Jag frågade kirurgen om det var okej och han sa att det var det... bara jag tar det lugnt i början.

Typiskt. Man sätter på lite spansk radio via Internet och det första man hör är en svensk artist. *suck* Nåväl, nu spelar de Shakira... lite bättre i alla fall.

Jag är en baglady idag fast jag har inte påsarna i handen utan under ögonen. Jag tycker jag sov okej... men tydligen inte.

Sol och värme idag också, underbart! Man blir så glad och pigg och... öh... nej, kanske inte. När man är nere finns det inget som piggar upp en. Visst, regn och kyla hade väl inte hjälpt precis... men å andra sidan så ska jag inte ut så det spelar väl ingen roll... äh. Jag ska sätta mig och se på TV snart. Vad är det för dag idag? Lördag? Då kanske päronen bjuder på käk...

Vilken slump... morsan sa just att hon ska börja laga mat och undrade om jag kan äta lite lök.

Blä, mår inte bra idag. Nästa vecka måste jag ställa mig på Wii och göra balansövningar. Jag har märkt att min balans är försämrad och det känns som att alla muskler bara tynar bort. Säger kirurgen att jag med säkerhet inte har bråck så kanske jag börjar träna lite lätt. Det har ju ändå gått ca en månad nu sedan jag opererades.

Idag är ingen bra dag. Allt verkar gå fel och allt är skit. Hatar också att det är helg och man inte kan lösa något av problemen utan bara försöka släppa allt till på måndag, tisdag... och onsdag. Orkar inte gå inte på allt men det rör sig om läkarbesök, hantverksstrul angående min lägenhet och idioter i en kundtjänst som gjorde fel.

Mitt "kanske bråck" syntes idag igen så jag fotade och filmade så jag kan visa kirurgen när jag träffar honom nästa gång. Min mage är fortfarande fucked up. Det hugger till titt som tätt eller krånglar på andra sätt... och gör ont. Det är för jävligt att gå omkring och inte veta om bråcket är tillbaka eller inte. Vad är det för helvetes bråck ändå? Räcker det inte med nät på både insidan och utsidan av bukhinnan och en plugg? Tror inte jag orkar med en fjärde operation... men samtidigt vill jag inte gå omkring resten av livet och inte kunna göra något ansträngande.

Är skitdeppig, ska spela lite spel istället. Adjöss...

Katastrof! Jag insåg just att jag inte har ätit kött idag. Till lunch åt jag pasta med spenat och ost. Till middag åt jag ett äpple och... ja, just det: en Froosh. De är tyvärr dyra men Lidl har en annan sorts smoothie... inte billig den heller men värd pengarna i alla fall.

Kul, det verkar som att jag slipper skriva töntiga rubriker. Tjohooooooooooooo! Nu ska jag... vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Men senare idag ska jag byta kirurgtejp igen. Det kliar och blev inte så bra när jag gjorde senast.

Jag har ingen titel att skriva till detta inlägg så jag bara tog något... om inte Blogger har ändrat reglerna förstås... ska testa.

eller inte

Jag var inte ens ute en minut... det var för kallt, speciellt när solen gömde sig bakom molnen. Jag ska äta lunch istället... och ta på mig en tröja.

Nu är det sommar

Igår hörde jag svalor och idag såg jag två stycken flyga förbi... så nu är det väl sommar antar jag. Det är ganska mycket moln runt omkring men jag ska ut i trädgården en stund så morsan blir lite glad att jag är ute och rör på mig och får frisk luft... även om jag bara ska sätta mig på en stol i solen.

Koltrastsång

Jäklar vad en koltrast sjunger ute just nu... det låter häftigt.

Hittar inte orden idag. Vem har snott dem? Känner mig bara tom... fast inte på ett bra sätt. Jag sov inte så mycket inatt, det är kanske därför. Ska gå och borsta tänderna snart. God natt...

Het, hetare, hetast

Undrar om fåglarna tycker det är varmt... de sitter någon centimeter ifrån varandra. Jag trivs alldeles utmärkt i de +25,1 grader det är inne just nu. Jag är inte speciellt trött men ska sova ändå. Måste komma ihåg att ta Omeprazol imorgon på morgonen. Jag glömde det idag och det gjorde ont. Det räcker med all annan värk... behöver inte magkatarr eller magsår... fast jag har ju fem sår utanpå magen efter operationen. De läker ganska bra tror jag. Förrförra gången jag bytte kirurgtejp så hade jag lite gult var eller liknande vid det största såret under naveln. Förra gången såg det dock bättre ut. Jag ska baduscha på tisdag. Jag får inte bada tills huden läkt ihop så jag sitter på knä i badkaret med så pass mycket vatten att det inte når upp till det lägsta såret. Sedan duschar jag. Varför inte bara duscha? Jag frrrrrrrryser så mycket då.

Nej, nu är det dags att lägga ner mobilen. Buenas noches...

Värk

Magvärk och huvudvärk... usch! Jag känner bara för att sova men jag ska ner och hämta lite katrinplommonjuice. Jag känner inte för att dricka det, men det är bra för magen och när man väl öppnat flaskan så måste man dricka upp juicen inom... fyra dagar tror jag. Vem vet, kanske huvudvärken försvinner också om jag dricker. Jag får nog i mig alldeles för lite vätska just nu. Mer dricka, mindre mat. Till middag ska jag bara äta ett äpple och sockerfri vaniljglass. Det är långt ifrån min favoritglassmak men när det gäller sockerfritt finns det inte så mycket att välja på. Alvesta Glass har 6 olika sorter: Vanilj, Choklad, Saltlakrits, Vaniljdröm (den köper jag), Chokladbomb och Himmelsk röra. Förut köpte jag Himmelsk röra (smörkolasmak ripplad med chokladsås) men sedan tröttnade jag på den för det var för mycket choklad i...

why

Känner mig deppigare än någonsin. Jag försöker vara mer uppåt inför andra... och det gör jag inte medvetet utan jag bara är sådan. Varken jag eller andra mår bättre av att jag deppar. Men innerst inne känner jag bara för att... göra ingenting... vara ingenting. Jag vet att det är "inne" att säga att "vad är meningen med livet"... men vad är egentligen meningen med mitt liv? Jag lever på andras pengar och det är ingen kul känsla. Dessutom räcker pengarna ändå aldrig efter att hyra, räkningar, mat, medicin och annat nödvändigt är betalt. Dator, TV och annat dyrt har mina föräldrar köpt åt mig (snälla som de är). Många prylar har jag vunnit i tävlingar. Hur spenderar jag min tid? Säkert minst 6 timmar per dag framför datorn då jag spelar spel eller letar efter tävlingar och gratis-events. Resten av tiden tittar jag på TV. Det enda som bryter detta tråkiga mönster är de dagar när Mårten hälsar på. Men Sverige är ju ett skitland när det gäller väder och aktiviteter. I Spanien är det alltid någon fiesta eller andra roliga saker som händer.

Åter till mig igen... kom av mig lite. Har tagit totalt 2 mg Xanor idag men jag känner knappt av det. Jo, vad är meningen med mitt liv? Sitta här och skriva dagbok som ingen ändå läser? Jag ser statistiken och i snitt är det en person eller ibland två som läser mina inlägg. Jag vet... dagbok är en dagbok som jag skriver för mig själv, inte för någon annan. Det hjälper faktiskt ibland att få skriva av sig. Men vad har jag för uppgift i livet? Det är det jag funderar på. Varför existerar just jag? Förutom att jag kom till på vanligt sätt men det är inte det jag menar förstås. Jag menar... vad... ska jag göra för nytta för samhället? Eller är min lott i livet att bara hjälpa ett par få? Eller ingen alls? Finns jag kanske till för att göra ett helvete för andra? Det enda vettiga jag kommer på just nu är att jag startade SPS sida och hade hand om den i början. Fast sedan lades ju föreningen ner... jag vet att sidan fortfarande finns kvar och att det är andra som driver den... men den har inte samma inriktning och syfte nu som jag tänkte från början. Dessutom tog de bara bort mig som admin utan att ens fråga mig vilket är jävligt dåligt. Visst, jag var inte speciellt aktiv där men de kunde ju frågat. Äh, skit samma. Det är säkert ingen som vet ändå att det var jag som startade hela sidan.

Villovägar igen... har sån ångest nu. Jag ser ingen mening med att leva... förutom att resa och fotografera... men inte fan skulle någon betala en för att göra det. Då måste man säkert ha rätt utbildning och som med alla andra jobb är det alltid krav, deadlines, stress och liknande. Så varför fortsätter jag köpa kläder och andra saker jag kanske aldrig kommer använda? Jag vet inte. Det är väl människans förbannelse: hoppet. Inte fysiskt hopp alltså utan hopp om att allt kanske blir bättre. Eller så kanske allt blir bättre om man hoppar. Sorry, dåligt skämt. Hur mycket skit allt än är så har man det där jävla hoppet inom sig tror jag. Trots att jag sitter här med ångest, huvudvärk, nackvärk, spända muskler, smärta efter operationen och förmodligen bråck igen/fortfarande så lurar hoppet där långt inne någonstans. Det måste vara det... vad annars? Eller är hoppet egentligen bara kroppens överlevnadsmekanism? För jag vill definitivt inte leva... om man ser till det psykiska. Ja, det måste vara människans idiotiska överlevnadsinstinkt. Irriterande när man inte vill ha en sådan...

Men har verkligen alla det? En del folk (som jag) säger ibland att "nej, jag kommer aldrig skaffa barn". Sedan får de medelålderskris (eller överlevnadsskiten) och skaffar barn ändå, som mitt ex. När han och jag var ihop sa han att han inte ville ha barn. Senast jag hörde något från honom (mängder av år sedan) så hade han skaffat två barn. Det kan ju inte bara bero på att han ramlade i duschen, slog i huvudet och fick epilepsi. Jag däremot har känt samma sak sedan jag var runt 6 år; aldrig i helvete att jag ska föda barn... och jag känner fortfarande likadant. Men i och för sig går inte det att jämföra med kroppens överlevnadsinstinkter. Fast folk tar ju livet av sig så betyder det att de inte har hopp kvar... eller är det en defekt hos dem? Jag försökte en gång och ville verkligen dö men det hände ju inget trots mängder av piller, starka växtgifter och att jag skar mig i handlederna. Om jag minns rätt var det inte depression som drev mig till det... det var nog mer ilska och... ja, ilska och att jag kanske inte såg någon annan utväg.

Förlåt om jag svamlar. Jag skriver bara det som dyker upp i huvudet just nu... och det är ändå bara en bråkdel av alla tankar som fyller min stackars skalle. Det är kanske ett till problem jag har... att jag tänker för mycket. Nåväl, jag säger väl som jag gjort de senaste gångerna... lika bra att lägga sig. Inte för att min hjärna kopplar av då heller, snarare tvärtom.

Fan, jag är bara så jävla nere och jag vet inte vad jag ska göra. Shopping hjälper inte, varken psykiskt eller ekonomiskt. Visst, jag blir glad när jag hittar en klänning som sitter bra... men sedan blir jag deppig igen. Äta god mat som sushi är kul... men inte när man går upp i vikt av kolhydraterna i riset. Imorgon får jag spela spel och se på TV men det hjälper tyvärr inte heller längre. Inte som förut. Jag tror inte det blir bättre efter att jag fått träffa kirurgen heller. Antingen säger han att det inte är bråck och då kommer jag ändå gå omkring och oroa mig och undra vad det är för jävla bula jag har då. Eller så säger han att det är bråck och vad händer då? Operation nummer fyra? Det är som pest och kolera, vad han än säger så kommer jag inte må bättre... eller? Jaha, där kom det jäkla hoppet igen. Nu hoppar jag in i badrummet istället. Nej, jag menar förstås hasar mig in i badrummet... för ja, det gör fortfarande ont efter operationen. Tidigare idag högg det till rejält men jag tänker inte ta smärtstillande, bara om jag absolut måste.

=(

Var på toa nyss. Bråcket eller vad det nu är var större än en köttbulle, snarare som en fet pannbiff. Jag klämde in utbuktnaden och den stannade inne...

Allt är skit... God natt.

Depp... och inte Johnny (ambulansresan)

Jag har lovat flera gånger att skriva om kvällen när jag fick föras till sjukhuset med ambulans. Jag mår fortfarande skit men kan försöka mig på att skriva ner det innan jag glömmer alla detaljer. Måste bara först berätta att jag tidigare skrev att på operationsdagen så gjorde kirurgerna något misstag så att de fick sy ett eller några stygn. Det de råkade göra var att sticka hål i magsäcken så det kan säkert ha bidragit till alla smärtor jag har och har haft.

Det här är vad som hände under "ambulanskvällen":
Efter operationen fick jag med mig ett antal mediciner hem, bland annat piller mot illamående (Zofran). Jag tog dem varje kväll innan jag gick och lade mig. Just denna kväll hade de tagit slut eftersom jag bara fick tre eller fyra stycken. När jag lade mig för att sova så mådde jag inte så värst bra men jag försökte sova. Det gick sådär... men efter mindre än en timme vaknade jag och mådde så jävla illa. Har aldrig känt så i hela mitt liv. Det blev bara värre och värre och så gjorde det ont vid operationsområdet. Jag hasade in i badrummet, halvlåg på golvet med armarna stödda över toan (ifall att något skulle hända. Jag mådde för jävligt... hela min kropp skakade och jag hyperventilerade. Min mamma ringde Mårten för att få tips om vad vi skulle göra. Han sa att vi borde ringa 112 och att han själv även skulle åka till mig omedelbart. Jag stod tydligen inte högt upp på prioritetslistan för Mårten hann fram innan ambulansen.

Ambulanspersonalen var jättetrevliga även om jag inte minns mycket av dem eftersom jag var ganska borta på grund av smärtorna. Minns mest att en av tjejerna undrade vad det var för sorts fåglar jag hade. Jag fick själv ta mig ner för trapporna men britsen hade de tagit in i hallen. Sen minns jag inte så mycket förutom att en kille tog en massa prover och liknande i ambulansen och att det definitivt INTE är bekvämt att åka ambulans. Man tycker ju att de borde ha bra fjädring/stötdämpare på bilen men det skakade och guppade som sjutton och varje gång fick jag mer ont i magen. Under hela resan blundade jag för jag mådde jätteilla och ville inte att det skulle bli värre.

När vi kom fram till akuten tog det evigheter innan de registrerade mig i sin dator och en kille som visserligen var trevlig krånglade med att få in en nål i armen på mig så att de snabbt skulle kunna ge mig medicin, dropp eller annat nödvändigt. Jag blev plötsligt jättekissnödig så när de väl rullat in mig i ett rum kunde jag med hjälp av mamma gå till toaletten (även om jag gick nästan dubbelvikt för att jag hade så ont). Jag fick även lämna ett urinprov som senare visade sig vara helt normalt. Sedan kom det jobbiga: väntan. Jag mådde dåligt på alla möjliga sätt; illamående, smärta, ångest o.s.v. Vi bad en sköterska om något mot illamåendet och jag fick det intravenöst men det hjälpte inte, jag mådde nästan sämre. Väntan på att få träffa en kirurg var olidlig, tror vi väntade säkert mellan 3 eller 4, kanske 5 timmar. Mamma och Mårten var jättesnälla och försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt genom att massera mina axlar, smeka mig på pannan (ja, det kändes faktiskt lite bättre då), hålla min hand, prata med mig o.s.v.

När kirurgen kom pratade han lite med mig om hur jag mådde. Min magsmärta hade försvunnit men illamåendet var värre än någonsin. Han klämde lite på min mage men verkade vara nöjd med hur allt var. Om jag minns rätt ville han göra några fler tester som bland annat innebar att peta med fingrarna i baken. Usch! Varför måste de göra det? För några år sedan när jag var magsjuk och åkte till akuten ville de också göra samma sak. Nej, vid det laget var jag helt slut och mådde för jävligt så jag sa att jag bara ville ha Zofran mot illamåendet och sedan åka hem. Men självklart ville han inte ge mig det bara för att jag inte hade bajsat på fem dagar. Jag fick i alla fall 3 Zofran och så skrev han ett recept på en annan medicin mot illamående som inte har förstoppning som biverkning. Det visade vara sig samma som jag fick tidigare samma kväll som jag mådde mer illa av... så dagen efter tog vi kontakt med min kirurg och fick Zofran (för då hade jag varit på toa och lyckats tömma mig).

Nu äter jag inte så många mediciner. För ett par dagar sedan slutade jag med alla smärtstillande. Jag har ont men hellre smärta än illamående. Däremot äter jag Lergigan som vanligt och Postafen morgon och kväll och tyvärr en massa Xanor. Speciellt nu när jag går och väntar på att få veta om bråcket kommit tillbaka eller inte. Jag har fått en tid hos kirurgen om två veckor. Jag tar minst en Xanor på morgonen, till lunch och innan jag lägger mig... det blir alltså 1,5 mg per dag. Men vissa dagar, som idag, blir det mer: 3 mg. Jag kommer säkert bli beroende av Xanor igen (för tredje gången i så fall) men jag får väl bara trappa ner sedan när jag mår bättre. Kirurgen på akuten tyckte det var bra att jag har Xanor som jag kan ta eftersom det också är muskelavslappnande.

Två veckor tills jag vet om det är bråck eller inte... ett rent helvete. Fast jag kanske inte får veta det då heller. Måste kanske gå igenom processen med ultraljud igen o.s.v. För då borde den värsta svullnaden efter operationen ha lagt sig. Orkar inte tänka på vad som händer om jag har bråck igen... de lär knappast kunna operera en fjärde gång. Ska jag då gå hela livet så här och inte kunna göra någonting? Då tar jag hellre livet av mig.

Det är inte bara kroppsligt jag mår skit. Illamående (fast inte lika illa som förut), smärta och spända axlar kan jag stå ut med... men ångesten och deppigheten är också jobbig. Jag känner bara för att gråta men det löser ju ingenting. Lika bra att gå och lägga sig...

Mår skit

Är deppig. Shopping brukar hjälpa men vad är det för mening att köpa kläder som jag kanske aldrig någonsin kan använda på grund av bråcket. Men visst, får försöka tänka positivt... vilket är skitsvårt. Måste sova nu...

Fuckin' unbelievable

Det känns som att mitt bråck är tillbaka igen. Har gått igenom tre operationer... så jag hoppas verkligen att jag har fel angående bråcket. Försöker tänka på annat men jag har ångest som fan. Allt är precis som när jag hade bråck... platt när jag precis stigit upp och som en stor bula efter ett tag. När man petar på det känns det ungefär som att något fyllt en ballong med luft och sedan petat in den under huden. Idag har jag ätit totalt 3,5 mg Xanor... 1,5 mg för att jag skulle ta bort stygnen och resten under under kvällen för hela den här bråck- eller inte bråck-grejen. Jag känner mig skitnere och det beror kanske också på att jag ska ha mens nästa vecka.

Men det här med mat... Nu vågar jag knappt inte äta mat av två orsaker: möjligheten till bråck och smärtan jag upplevde häromdagen. Jag får leva på soppa och fruktpuré.

Nu ska jag sova. Mårten har erbjudit sig att ringa kirurgen men det är inte säkert att han får tag i någon på en fredag. Även om han lyckas så kommer de säkert säga som förra året att man måste vänta till operationssvullnaden gått ner. Så jag får väl försöka hitta något som får mig att vilja leva... shopping funkar... lite i alla fall.

Stygn

Har varit hos distriktssköterskan och tagit bort stygnen. Ska åka med Mårten nu för att handla lite nödvändigheter.

Helvetes smärta och äckelpäckel

Jag har just tagit 2 st Xanor och en Postafen. För ca 10 minuter sedan fick jag en hemsk och stark krampaktig smärta i hela bröstet som inte ville släppa. Det blev bara värre och värre och ingenting jag gjorde hjälpte. Eftersom jag precis hade ätit lunch så sa morsan att det kanske berodde på det och föreslog att jag skulle försöka kräkas upp maten. Det skulle ha varit omöjligt i vanliga fall men smärtan var olidlig så jag var villig att testa vad som helst. Det var skitäckligt men bröstsmärtorna försvann nästan omedelbart.

Men smärtorna alltså... jag har aldrig upplevt något liknande. Det gjorde alltså inte ont vid operationsområdet och inte där min magkatarr sitter utan det var hela bröstkorgen. Nu ska jag bara ta det lugnt, jag är helt slut...

Kom... pressen

Jag var tvungen att byta kompresser på såren idag för det kliade som fan. Ser ut som eksem. Det var i alla fall färre stygn än jag trodde som ska tas bort nästa vecka. Visst, 9 stycken är inte lite men det kunde ju varit fler.

Nu ska jag lägga mig. Äter fortfarande mängder av piller för det gör ont. Jag vet att jag lovat berätta om operationsdagen och när jag blev hämtad med ambulans... Jag orkar bara inte just nu... varken att skriva eller sätta mig in i alla händelser igen och återuppleva de hemska känslorna. Om man säger så här; det är inte bara smärtpiller jag tar utan även Xanor 3 gånger per dag. Smärtan är ett helvete men ångesten är lika illa, speciellt efter akutbesöket.

Sorry, ska ju sova och tänka positiva tankar... som om man kunde styra över det... hrmpf.

Bad day

Jag mår som mitt hår; risigt.

Snö?

Har varit vaken sedan 4 men inte orkat stiga upp. Måste ta mer smärtstillande innan jag lägger mig ikväll.

Krånglade mig just ur sängen, tittade ut genom fönstret och såg... snöfall!!!