Depp... och inte Johnny (ambulansresan)

Jag har lovat flera gånger att skriva om kvällen när jag fick föras till sjukhuset med ambulans. Jag mår fortfarande skit men kan försöka mig på att skriva ner det innan jag glömmer alla detaljer. Måste bara först berätta att jag tidigare skrev att på operationsdagen så gjorde kirurgerna något misstag så att de fick sy ett eller några stygn. Det de råkade göra var att sticka hål i magsäcken så det kan säkert ha bidragit till alla smärtor jag har och har haft.

Det här är vad som hände under "ambulanskvällen":
Efter operationen fick jag med mig ett antal mediciner hem, bland annat piller mot illamående (Zofran). Jag tog dem varje kväll innan jag gick och lade mig. Just denna kväll hade de tagit slut eftersom jag bara fick tre eller fyra stycken. När jag lade mig för att sova så mådde jag inte så värst bra men jag försökte sova. Det gick sådär... men efter mindre än en timme vaknade jag och mådde så jävla illa. Har aldrig känt så i hela mitt liv. Det blev bara värre och värre och så gjorde det ont vid operationsområdet. Jag hasade in i badrummet, halvlåg på golvet med armarna stödda över toan (ifall att något skulle hända. Jag mådde för jävligt... hela min kropp skakade och jag hyperventilerade. Min mamma ringde Mårten för att få tips om vad vi skulle göra. Han sa att vi borde ringa 112 och att han själv även skulle åka till mig omedelbart. Jag stod tydligen inte högt upp på prioritetslistan för Mårten hann fram innan ambulansen.

Ambulanspersonalen var jättetrevliga även om jag inte minns mycket av dem eftersom jag var ganska borta på grund av smärtorna. Minns mest att en av tjejerna undrade vad det var för sorts fåglar jag hade. Jag fick själv ta mig ner för trapporna men britsen hade de tagit in i hallen. Sen minns jag inte så mycket förutom att en kille tog en massa prover och liknande i ambulansen och att det definitivt INTE är bekvämt att åka ambulans. Man tycker ju att de borde ha bra fjädring/stötdämpare på bilen men det skakade och guppade som sjutton och varje gång fick jag mer ont i magen. Under hela resan blundade jag för jag mådde jätteilla och ville inte att det skulle bli värre.

När vi kom fram till akuten tog det evigheter innan de registrerade mig i sin dator och en kille som visserligen var trevlig krånglade med att få in en nål i armen på mig så att de snabbt skulle kunna ge mig medicin, dropp eller annat nödvändigt. Jag blev plötsligt jättekissnödig så när de väl rullat in mig i ett rum kunde jag med hjälp av mamma gå till toaletten (även om jag gick nästan dubbelvikt för att jag hade så ont). Jag fick även lämna ett urinprov som senare visade sig vara helt normalt. Sedan kom det jobbiga: väntan. Jag mådde dåligt på alla möjliga sätt; illamående, smärta, ångest o.s.v. Vi bad en sköterska om något mot illamåendet och jag fick det intravenöst men det hjälpte inte, jag mådde nästan sämre. Väntan på att få träffa en kirurg var olidlig, tror vi väntade säkert mellan 3 eller 4, kanske 5 timmar. Mamma och Mårten var jättesnälla och försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt genom att massera mina axlar, smeka mig på pannan (ja, det kändes faktiskt lite bättre då), hålla min hand, prata med mig o.s.v.

När kirurgen kom pratade han lite med mig om hur jag mådde. Min magsmärta hade försvunnit men illamåendet var värre än någonsin. Han klämde lite på min mage men verkade vara nöjd med hur allt var. Om jag minns rätt ville han göra några fler tester som bland annat innebar att peta med fingrarna i baken. Usch! Varför måste de göra det? För några år sedan när jag var magsjuk och åkte till akuten ville de också göra samma sak. Nej, vid det laget var jag helt slut och mådde för jävligt så jag sa att jag bara ville ha Zofran mot illamåendet och sedan åka hem. Men självklart ville han inte ge mig det bara för att jag inte hade bajsat på fem dagar. Jag fick i alla fall 3 Zofran och så skrev han ett recept på en annan medicin mot illamående som inte har förstoppning som biverkning. Det visade vara sig samma som jag fick tidigare samma kväll som jag mådde mer illa av... så dagen efter tog vi kontakt med min kirurg och fick Zofran (för då hade jag varit på toa och lyckats tömma mig).

Nu äter jag inte så många mediciner. För ett par dagar sedan slutade jag med alla smärtstillande. Jag har ont men hellre smärta än illamående. Däremot äter jag Lergigan som vanligt och Postafen morgon och kväll och tyvärr en massa Xanor. Speciellt nu när jag går och väntar på att få veta om bråcket kommit tillbaka eller inte. Jag har fått en tid hos kirurgen om två veckor. Jag tar minst en Xanor på morgonen, till lunch och innan jag lägger mig... det blir alltså 1,5 mg per dag. Men vissa dagar, som idag, blir det mer: 3 mg. Jag kommer säkert bli beroende av Xanor igen (för tredje gången i så fall) men jag får väl bara trappa ner sedan när jag mår bättre. Kirurgen på akuten tyckte det var bra att jag har Xanor som jag kan ta eftersom det också är muskelavslappnande.

Två veckor tills jag vet om det är bråck eller inte... ett rent helvete. Fast jag kanske inte får veta det då heller. Måste kanske gå igenom processen med ultraljud igen o.s.v. För då borde den värsta svullnaden efter operationen ha lagt sig. Orkar inte tänka på vad som händer om jag har bråck igen... de lär knappast kunna operera en fjärde gång. Ska jag då gå hela livet så här och inte kunna göra någonting? Då tar jag hellre livet av mig.

Det är inte bara kroppsligt jag mår skit. Illamående (fast inte lika illa som förut), smärta och spända axlar kan jag stå ut med... men ångesten och deppigheten är också jobbig. Jag känner bara för att gråta men det löser ju ingenting. Lika bra att gå och lägga sig...