Fan, panikattack på gång. Måste ta två Xanor till. Mår skitdåligt. Ska försöka sysselsätta hjärnan med datorspel. Kanske lyssna på någon lugn musik... inte för att det hjälper men...
Jag hatar ångest. Önskar jag vore död. Får väl fortsätta lida ett tag till antar jag... för vem vet... vi dör kanske allihop snart för att viruset muterar eller att det blir ett tredje världskrig. Ingenting skulle förvåna mig längre. Inte för att det gjort det tidigare heller.
Tog bara en Xanor imorse men var tvungen att ta två till nu. Mår inte bra alls. Jag måste komma igång med träningen också men det är alltid något som kommer i vägen. Just nu kan jag inte röra på nacken ordentligt för jag har mängder av låsningar. Jag har varit två gånger hos en kiropraktor. Han har lyckats få det att knaka till lite men jag känner att det finns fler låsningar... framför allt en som stör enormt mycket. Lär ju behöva gå ett par gånger till för att få ordning på kroppen.
Corona suger. Min farsa har tur som slipper uppleva all skit. Alla i hela världen verkar göra allting fel. Antingen skiter folk i restriktioner helt och hållet eller så är de överdrivet försiktiga. Mina släktingar i Kanada skrubbade till och med frukt och grönt... med tvål... eller någon form av antibakteriell... hm... tvål? Äh, jag tror att om man är för försiktig så kommer man kanske få andra sjukdomar eftersom man lever i en alltför steril miljö.
Men det är bara så konstigt... kommer saker och ting någonsin återgå till det normala? Spanska medier sa redan i början att det kommer inte bli normalt, de kallade det istället för det nya normala. Det låter ju kul... nej. Kommer man någonsin kunna gå på en konsert och lyssna på bra musik? Uppleva olika fiestas i Spanien? Bila genom Europa och upptäcka nya ställen? Eller kommer man behöva gå omkring med munskydd överallt, umgås ett max antal personer och stanna hemma i minst en vecka så fort man råkar nysa?
Mitt liv är egentligen inte mycket mer annorlunda än innan. Vad gjorde jag förut? Satt hemma och spelade datorspel. Vad gör jag nu? Sitter hemma och spelar spel. Visst, jag går inte ut lika ofta och många gånger har Mårten hjälpt mig att handla mat när det varit för mycket folk i affärerna. De gånger jag är ute försöker jag hålla avstånd till alla, tänka på vad jag tar i med händerna, inte peta i ansiktet (vilket man oftast inte gör ändå när man har sminkat sig). När jag kommer hem är det första jag gör att tvätta händerna ordentligt och sedan byta om. Fast det är inget nytt, jag har alltid gjort så under alla år.
Jag hänger med i nyheterna mer nu än jag någonsin gjort under hela mitt liv. Det är intressant att se och höra hur andra länder tycker och tänker om covid-19. Därför pröjsar jag bland annat för att kunna se ett par spanska tv-kanaler via en app till Apple TV. På Youtube finns även flera som sänder live ibland när det händer saker. Jag gillar framförallt Ruptly som verkar ha folk överallt som filmar live vid demonstrationer, naturkatastrofer och allt möjligt. Tidigare idag tittade jag live på folk i Minsk som såg kaxiga ut men ändå sprang så fort polisen och deras vatten-tank kom för nära... öh, det lät fel... hrm, typ ett pansarfordon som sprutar en jäkligt stark stråle vatten.
Nej, det är väl dags att sova snart... jag ska till kiropraktorn imorgon... om jag mår bra. Jag vet aldrig hur jag kommer må från dag till dag. Men det vore jäkligt skönt att få bort några låsningar så jag kommer förstås försöka ta mig dit. Mårten kör mig... världens bästa Mårten. Bättre vän går inte att hitta. Idag till exempel kom han över med caesarsallad bara för att jag mådde dåligt och inte kunde få ner någon mat. När jag mår lite bättre än vad jag gör nu så får jag "betala tillbaka" genom att fixa hans frisyr. Japp, när jag var yngre hjälpte jag till att klippa morsans hår ibland. Jag rakade även mitt ex hår... och nej, jag gjorde det inte bara rakt av utan tog hänsyn till huvudform så det blev olika längder för att få ett snyggt resultat. Samma sak med Mårten... han har ganska runt ansikte så på honom passar det bättre med lite kortare hår på sidorna än mitt uppe på huvudet. Ibland lyckas jag riktigt bra och så är det även kul och det gör även att Mårten sparar lite cash för han behöver inte gå till frisören. Jag klipper även mitt eget hår... och nej, inte med hårtrimmer. Mitt hår gick ner ända till rumpan men puckad som jag är så klippte jag bort ca en decimeter för några veckor sedan. Jag vet inte varför jag gör så ibland för efteråt ångrar jag mig nästan alltid. Nåväl... nu har jag skrivit tillräckligt mycket för idag. God natt...
Apropå Xanor och dosering. Självklart tar jag inte 6 st 0,5 mg Xanor varje dag. Jag tar det vid behov. Min förra psykiater (som var bra) förstod att jag kände mig trygg om jag visste att jag hade tillräckligt med Xanor hemma. Ända till oktober eller november förra året har jag bara tagit Xanor vid behov. Det kunde variera mellan 1 gång i veckan till kanske 3 gånger i veckan. Det är bara en period tidigare i mitt liv då jag åt Xanor varje dag och jag klarade av att trappa ner medicinen själv och återgå till att bara ta Xanor vid behov.
Allting förändrades när jag hittade min cancerknöl när Mårten och jag var i Spanien. Jag mådde dåligt över att inte veta om det var cancer eller inte och det blev tyvärr så att jag på hemresan fick en panikattack och det är sedan dess jag har ätit Xanor i princip varje dag. Jag har försökt testa ett par gånger att inte ta Xanor alls under några dagar och det är inget jag rekommenderar precis. Sen fick jag veta att jag hade cancer... sedan kom Corona... så det var liksom mer och mer skit som hände hela tiden och fick mig att må ännu sämre. Sedan var det förstås också min nya psykiater som jag inte ens har lust att skriva om för jag mår dåligt bara jag tänker på henne. Hon bestämde sig i alla fall för att ändra mitt recept från att ha varit 6 tabletter Xanor vid behov per dag till bara 4. Jag äter inte alltid heller 4 Xanor per dag men bara tanken att jag har färre Xanor hemma om jag skulle behöva gör att jag får... ångest! Vilket i sin tur gör att jag måste ta mer Xanor!!!
De senaste veckorna när jag vaknat och inte drunknar i ångest så testar jag att ta en tablett Xanor (0,5 mg) och en Lergigan (5 mg). Sedan tar jag en Lergigan mitt på dagen och två Lergigan innan jag lägger mig. Ibland fungerar det med bara en Xanor på morgonen... men under dagen händer det ibland att jag mår sämre eller superdåligt och då tar jag två Xanor till. Sedan finns dagar som igår. Jag hoppades att psykiatern jag träffade skulle förstå min situation... men han kunde absolut ingenting om ångest, social fobi och liknande problem. Jag mådde skitdåligt efter mötet men försökte tränga bort alla jobbiga känslor. Vad händer när man gör det? Jo, allt kommer istället senare när man sätter sig ner och försöker koppla av. Eftersom gårdagen var hemsk så blev det en del Xanor. Jag började dagen som vanligt med min gå-och-träffa-läkare-dos som är 3 st 0,5 mg Xanor. När vi närmade oss stan så mådde jag sämre för det var inte bara ångest utan jag var nervös och orolig som fan. Jag tog 2 st Xanor till. Trots att jag efter mötet var nedstämd och tappat hoppet om att ha ett någorlunda drägligt liv någonsin så tog jag inte fler Xanor. Mårten tog med mig hem till sig för att se på TV och försöka äta lite lunch. Sen som jag skrev igår så kom världens panikattack och då var jag tvungen att ta 2 st Xanor till.
Jag vet inte hur jag ska klara av att leva livet så här. Ja, jag skrev det igår också... men jag känner mig bara så... jag vet inte... jag orkar inte...
Jag fick världens jävla panikattack idag. Det var den värsta jag varit med om på länge. Jag fick den när jag var hemma hos Mårten och tog det lugnt och kollade på TV.
Varför jag fick en panikattack? Jag träffade en psykiater idag som var bland en av de sämsta jag någonsin träffat. Han skulle vara kunnig inom just panikångest och social fobi men när vi satt där och pratade så märkte jag att han inte förstod mig och mina känslor alls. Han tog sällan ögonkontakt, verkade inte lyssna på vad jag sa och bara kändes så kall. Ingen som helst reaktion när jag pratade om de senaste åren: fyra bråckoperationer under 2013, 2014 och 2015, farsan som dog av cancer 2017, min akuta blindtarmsinflammationoperation 2018 och den döda mannen vi såg i Spanien, min cancerknöl 2019 och canceroperationen i början av 2020. Flera gånger tittade han på sin klocka och när tiden var slut sa han bara tvärt mitt i när jag pratade att nu fick vi avsluta. Han tog fram en dosa som jag kunde använda för att betala 1800 kr!!!!
Efter jag hade betalat sa han något i stil med att "sorry att jag inte kunde hjälpa till". Vem fan säger så? Mårten hade till och med ringt tidigare till honom och hört om han skulle kunna hjälpa mig och även skriva ut Xanor och han hade sagt "ja". Men när vi var där sa han att han kan inte skriva ut recept på så mycket Xanor (vid behov och max 6 st per dag, 0,5 mg tabletter). Men han nämnde inte heller att han kunde skriva ut färre Xanor. Så han ljög alltså bara för att få dit mig och tjäna pengar på att jag mår dåligt. Fy sjutton vilken dålig stil.
En till korkad sak han sa som orsak till varför han inte kan skriva ut så mycket Xanor var att "han ville inte bli känd som mannen som enkelt skriver ut narkotikaklassade medel". Va?! På vilket sätt då? Bland sina kollegor? Eller för att alla som skriver ut sådana mediciner övervakas av staten eller något liknande? För jag hoppas att han inte menade att han trodde jag hade massor av vänner som jag skulle skicka dit bara för att få ut piller? Varför ska det vara så svårt för folk att förstå att jag har haft Xanor vid behov i ca 25 år och att det är det enda som verkligen hjälpt mot panikångesten?
Nej, tydligen tycker läkare att jag ska trappa ner Xanor och helt sluta med den nu... nu när min ångest är i ett sämre stadie än på länge, när min cancer kanske är tillbaka och mitt i en pandemi? Hur tänker de? Jag känner mig bara så besviken, ledsen och jag ger snart upp för jag orkar inte leva mitt liv så här.
