Det här är inte Vivi som skriver. Det är istället hennes bäste vän Mårten, som hon har skrivit om dagboken förut. Jag har den extremt sorgliga nyheter att berätta att Vivi gick bort 30 juni. Hon är så enormt saknad av mig och alla andra som kände henne. Alla tiders bästa vän och alla tiders bästa människa. Fram till röntgen, som hon skrev om, så började hon må lite bättre i ryggen och minskade ner smärtstillande och andra mediciner. Men efter röntgen blev alltid mycket sämre och kroppen gjorde mer och mer ont igen. De sista två veckorna av sitt liv tillbringar hon till största delen i sängen. Hon kunde inte äta. Hon orkade inte vara uppe och se på tv eller hålla på med mobilen eller spelen på plattan. Sista veckan så hittade jag henne på golvet flera gånger när jag kom på morgonen. Hon hade vaknat och behövt gå på toaletten men benen orkade inte bära henne så att hon rasade ihop. Fem gånger sista veckan fick jag ringa 112 för att få ambulansen att komma dit och hjälpa henne upp. Söndagen, två dagar innan hennes bortgång, så sa de två sjuksköterskor som kom att det inte höll längre utan hon måste in på palliativ vård. Eftersom det var söndag var det svårt att få tag i någon plats som hade läkare så hon hamnade på Stockholms sjukhem på Kungsholmen och där var alla så underbara och hjälpsamma. Under söndagen var hon relativt pigg och jag var hos henne hela dagen. Jag kom dit även på morgonen på måndagen och efter att sköterskorna tvättat henne och gett henne medicin och liknande så kände hon klockan 11 att hon ville att vi skulle gå för att hon behövde sova. Efter det vaknade hon aldrig riktigt. Sköterskorna sa att hon tittade upp med tacksamhet i ögonen när de kom in och gav henne vatten eller tvättade av henne eller tittade till henne men hon var aldrig riktigt klar i huvudet igen. Strax efter 20:00 på tisdagen 30 juni så somnade hon in. Efter lite drygt två dygn på palliativ vård så kände hon att hon äntligen kunde släppa allt och bara somna bort. Det är fortfarande, 2 veckor efter händelsen, enormt svårt för mig att prata om det hela för att hon betydde så otroligt mycket för mig och var det bästa vän jag nånsin haft i mitt liv Hennes önskning är att dagboken ska få finnas kvar för all framtid. Även om hon är borta så kanske folk folk kan finna stöd i det hon skrivit om sin panikångest och allting annat. Jag hoppas att folk hittar hit och ni som har följt henne genom åren vet att hon var så glad när hon märkte att folk läste det hon hade skrivit i dagboken. Vila i frid älskade vän. Alla tiders bästa och mest underbara Vivi Jag saknar dig extremt mycket och vet att det är säkert finns fler som gör detsamma.