Jag mår illa. Någon har kedjerökt i flera timmar. Jättekul när det är 27 grader inne och man inte kan ha balkongdörren öppen. Jag har inte ätit någonting idag. Varför? Jag är inte hungrig och jag har ingen lust att äta. Jag är trött på all skit. Bryr mig inte ett dugg om någonting längre. Jag dör snart ändå. Känselbortfallet blir värre och värre. Jag har märkt att jag börjar gå in i väggar och slå i andra saker. Det är inte dålig balans... jag känner bara inte min kropp. Jag får väl gå superlångsamt... eller kolla var och hur jag sätter fötterna. Jag har även ont i hjärtat varje dag men jag skiter i det.

Jag ska skriva ner allt som hände med Mårten i alla fall... här är vad jag minns:

Mårten mådde dåligt i mer än en vecka... feber, svårt att andas, förstoppning, matthet osv. Han testade sig för covid, det var inte det. Igår mådde han inte alls bra så jag föreslog att han skulle till någon lättakut. Han pratade med 1177 och de tyckte att han skulle till riktiga akuten. Så han åkte dit. De undersökte honom och tog en massa prov. Han förklarade alla symptom han hade men läkarna fäste sig mest vid förstoppningen och att hans blodsocker var högt. Mårten hade inte ätit på ett tag så de gav honom en näringsdricka. Det kan man kanske tycka är en bra sak... men det höjde hans blodsocker enormt. Enligt Mårten var det en av orsakerna till att han spenderade sju timmar på akuten.

Jag minns inte exakt vad klockan var men Mårten kom hem mitt i natten, typ 02:30. Vi pratade i telefon ett tag. Till en början lät han mest utmattad men efter en stund märkte jag på hans röst att han mådde sämre. Först sa Mårten att han skulle kolla provsvaren dagen efter men han loggade in på 1177 och tittade ändå. Det som stod ut mest för mig var hans snabbsänka på 45 och syresättningen i blodet som vid ett tillfälle var runt 60% (vilket är lite). Mårten mådde allt sämre... han kunde knappt kommunicera med mig. Han sa att han var trött, mådde dåligt och skulle lägga sig och sova. "Nej!" sa jag, "Gå inte och lägg dig när du har andningsproblem. Vad händer om du får sömnapné? Du måste tillbaka till akuten!". Han svarade med en jättesvag röst "jag orkar inte mer". Jag tänkte att nej... det här går inte... och sa "Okej, då bestämmer jag hur du gör nu. Du klarar inte av att köra bil. Ring efter en taxi eller 112 och ta dig till akuten". Ett tag senare ringde han tillbaka till mig och sa att en taxi skulle komma om 5 minuter. Jag bad att han skulle höra av sig antingen när han var framme eller lite senare.

Jag satt jättelänge och oroade mig (det gjorde jag i och för sig hela dagen). När klockan var... efter 04 tror jag så skrev jag till Mårten att jag fortfarande var vaken om han ville prata. Han skrev på Messenger att de gjort EKG och upptäckt att han hade hjärtflimmer/förmaksflimmer och att han skulle vara kvar på sjukhuset över natten.

Dagen efter (idag alltså) hörde Mårten av sig från sjukhuset att de skulle söva honom och ge hans hjärta elstötar... typ som för att fabriksåterställa hjärtat. Jag googlade lite snabbt nu, det kallas tydligen elkonvertering. Det hela gick bra i alla fall och Mårten fick åka hem på kvällen. Han låter fortfarande inte helt 100 men mycket bättre. Han behöver nog sova och äta för att återfå sina krafter.

Vården fungerar tydligen ingenstans. Det visade sig nämligen att första gången han var på akuten så glömde de göra ett EKG även fast det tydligen ska vara en standardgrej de gör. En av dagens läkare blev jätteupprörd att läkarna som hade hand om Mårten igår missade det. Mårten berättade också att trots att han klagade över att ha problem med andningen så fick han inte syrgas. Jösses... provsvaren visade ju att syresättningen var låg... och de gjorde inget åt det utan bara skickade hem honom? Vad hade hänt om jag inte fått Mårten att åka tillbaka till akuten?

 

Jag är så arg att jag kokar. Mårten är på sjukhuset. Kan berätta varför sen. Det som stör mig är att min morsa är som en helt annan människa… och inte på ett bra sätt. Hon blundar hela tiden för allt negativt och pratar bara om positiva saker. Jag skrev jättemycket till henne på messenger inatt om hur Mårten mådde och det här var svaret jag fick:

Vad fan?!!! En normal människa hade skrivit typ "Herregud! Vad hemskt! Hur är det med Mårten? Hur mår du?". Något i den stilen… eller hur? Jag behöver inte höra hur duktig jag är. Jag behöver medkänsla, inte någon jävla mindfulness. Mår man bättre av att älta jobbiga saker? Nej, men man måste bearbeta och kämpa sig igenom det jobbiga… inte bara blunda för problemen, tänka positivt och tro att allt blir bra. Det är ingen idé att ens berätta något för morsan för jag får aldrig den respons jag behöver. Jag misstänker att hon fortfarande äter piller och går till någon störd terapeut som ger henne fel råd. Trycker man bort allt negativt så försvinner det inte. Det samlas under ytan, byggs upp… ända tills det en dag exploderar.

Som om det inte räcker med all skit i mitt liv… så fungerar inte internet. Jag skriver från mobilen där jag har mobilt bredband. Visst, jag kan skapa en hotspot och koppla upp datorn till den så jag kan spela Gardenscapes. Först ska jag borsta håret och tvätta ansiktet. Det är svinvarmt inne också… 27,4 grader…

Jag har inte gjort så mycket med min fågelkanal på Youtube. De senaste tre åren har jag bara lagt upp ca 4 videor. Kollade statistiken idag för skojs skull... 4,6 tusen visningar per månad... "ungefär som vanligt"? Så många kollar alltså på videorna... wow.

Måsar skriker ute på gården… nu…klockan 00:37. Men det är ju så mörkt…

Tårarna och snoret rinner... min fågelhona är död. Hon har inte mått så bra senaste tiden men ändå ätit och badat. Hon badade idag också och hamnade sen på burgolvet... men hon tog sig inte upp den här gången... gjorde inte ens ett försök. Istället tryckte hon sig bara mot burväggen. Jag sträckte försiktigt in handen för att lyfta upp henne. Hon gjorde inget motstånd alls. Jag försökte sätta henne på en av de lägre pinnarna men hon kunde inte hålla i sig... så jag lade henne försiktigt i en av matskålarna så hon inte behövde vara på burgolvet. Hon låg där ett tag... sen fick hon kramp eller ryckningar i några få sekunder... och sen bara... ingenting. Inget liv i henne. Jag brast ut i gråt och försökte genom alla tårar dubbel- och trippelkolla att hon verkligen var död. Fågelhannen har inte riktigt förstått vad som hänt tror jag... han sitter just nu i buröppningen och tittar sig omkring men han ropar inte efter honan. Jag vet inte alls hur han kommer reagera.

Mårten är på väg hit. Jag föreslog att vi kunde åka till min morsa och sitta där ett tag... kanske prata och kolla på TV. Det är nämligen jättevarmt inne hos mig... fast egentligen vill jag inte lämna fågeln själv... men kanske bara en kort stund.

Som om det inte vore illa nog att fågelhonan dog så läste jag i min journal idag. Jag vet att jag alltid säger att jag inte borde läsa den... men jag gjorde det idag. Det verkar inte som att det blir en operation för mig... Så här står det i min journal:

Vi har preliminärt bokat operation med sektor och kompletterande axill men jag bedömer tekniska förutsättningar att lyckas med detta som omöjliga utan tumörkrympning. Konferensen diskuterar alternativen. Genom utsättning av p-piller, insättning av GnRH samt AI skulle vi kunna kontrollera tumörsjukdom liksom menstruation. Föreslår detta för tumörkrympning inför operativt ingrepp längre fram. Vi stryker således inplanerad operationstid och ordnar ett sambesök med undertecknad och onkolog inom kort.

Jag sa redan när vi var där att det inte fungerar med antihormonbehandling för jag är redan superdeppig nu. Jag frågade till och med henne om man blir ännu deppigare av behandlingen och hon sa ja. Så mina alternativ är alltså antingen att gå med på behandlingen och kanske må så dåligt så jag tar livet av mig eller att dö av cancern?

Orkar inte tänka på det just nu. Det är första dagen på mensen också... så allt är bara skit. Stannar nog hemma ändå idag så jag kan hålla koll på fågelhannen.

Panikattack… igen… just nu. Hatar det här… tar 0,5 mg Xanor och en Ondansetron mot illamåendet… Hoppas det går över snart. Kollar på raccoons/tvättbjörnar på Youtube. Kanalen heter James Blackwood - Raccoon whisperer. Han lägger upp en ny video varje dag. Jättegulliga tvättbjörnar som kommer dit och äter…

Fick en panikattack för en stund sedan. Hemskt. Jag tog en Xanor, illamåendepiller och GABA. Hoppas jag kan sova snart…

Jag träffade cancerläkaren idag. Hon sa att allt var jätteallvarligt. Det första hon gjorde var att undersöka bröstet igen. Hon sa att tumörerna har växt... framför allt den ena av de har vuxit mycket. Som jag misstänkte så ville hon operera bort hela bröstet... för det enda positiva (om man nu kan kalla det det) är att jag inte har cancer någon annanstans. Det är två tumörer i vänstra bröstet och en till i armhålan... i lymfkörtlarna som förut misstänker jag.

Hon ville som sagt ta bort hela bröstet... och jag sa att det går inte på grund av min panikångest. Jag märkte att hon tänkte på olika möjliga sätt att hjälpa mig. Hon kände lite på min rygg och frågade om det var okej att hon tog dit en kollega för att kolla om man kanske kunde ta vävnad från ryggen för att fylla tomheten i bröstet efter eventuell borttagning av tumörerna. En stund senare kom hon in igen med en nedslagen blick och berättade att de sagt att det inte skulle fungera. Jag sa uppgivet att då får jag väl gå hem och bara vänta på att dö.

Hittills har cancerläkaren inte sagt hur bröstcancer utvecklar sig. Men när hon idag sa att tumörerna kommer fortsätta växa, växa och växa... så kommer de till slut spräcka huden och blöda och sprida sig till skelettet och göra fruktansvärt ont... så tänkte jag att... nä, usch, det låter hemskt. Hon föreslog massor av olika behandlingar... det var inga jag skulle klara av.

Vi kom fram till ett slags gemensamt beslut ändå, vi tar ett steg i taget... hon ska operera bort tumörerna i bröstet och den andra som sitter längre upp mot armhålan. Hon tar inte bort hela bröstet... hon sa att hon behöver ta bort en fjärdedel. Så jag kommer fortfarande ha ett bröst... men mindre än mitt högra. Cirka åtta veckor efter operationen vill hon att jag ska strålbehandlas... varje dag i tre veckor!!!!!!!!! Inte en chans att jag klarar det med min panikångest och mage. Jag kommer förmodligen säga nej till det framöver... men jag sa inte det till läkaren. Jag sa precis som hon... ett steg i taget.

Jag ska opereras om ca två veckor. Jag menar, det var som att välja mellan pest och kolera... ett bröst som växer tills det spricker eller ett mindre bröst. Ja, just det... hon sa att hon måste flytta bröstvårtan lite... kanske för att det ska se mer normalt ut... jag vet inte. Det jag funderar på och har tänkt på hela dagen är... att det måste väl finnas något man kan fylla ut bröstet med? Vad som helst... eller? Spelar roll, jag kommer kanske dö ändå av min okända neurologiska åkomma för cancerläkaren såg inget på min huvudröntgenbild... alltså någon orsak till varför min känsel försvinner. Mårten ska försöka få tag i min husläkare och fråga om hon kanske kan låta en neurolog titta på röntgenbilderna... eller senare att jag får träffa en neurolog. Men först kommer cancern... fan, jag orkar snart inte mer.

Jag har varit förkyld i nästan tre veckor. Fick skjuta upp tiden hos cancerläkaren två gånger. Jag ska dit om några dagar och jag vet inte varför jag är så nervös. Hörde idag också att jag har fått en tid efter cancerläkaren hos en sköterska för att diskutera operation. Så det betyder alltså att de vill operera mig... men vilken typ av operation? Om det gäller att ta bort hela bröstet så går det inte. Min panikångest skulle bli så svår att jag inte skulle orka med den. En till grej jag kom på nyss: om hon vill operera... betyder det att jag inte har cancertumörer i resten av kroppen? Eller har jag tumörer på något ställe som är viktigare att operera? Eller vill de ta bort flera tumörer på olika ställen? Jag har ingen aning. Men om jag skulle gissa så tror jag att hon vill operera bort bröstet...

Pallar inte med den här ovissheten. Jag måste ta Xanor.

Jag mår inte så bra… glömde skriva att efter jag fick kontrastvätskan så gjorde de om hela proceduren igen… huvud, sen kropp… jag fick även hålla andan ett par gånger och vid ett tillfälle fick jag inte svälja…

Usch… den jäkla kontrastvätskan… hemskt. Får se när jag får svar…