*pust*. Äntligen hemma. Jag mår inte bra, har fortfarande feber. Roger och jag var på lunch hos mina föräldrar. Vi åt gott: potatisgratäng, fläskfile och till efterrätt aprikos-glass. Mmmm... mums. Drack lite glögg... ja, faktiskt. Efter det åkte vi och handlade (igen).

Nu sitter vi bara här och slöar... kollar lite på TV. Vi ska spela Bingolotto. Det är inte min idé. Jag avskyr spelet, men min kille vill spela...

God morgon. Det är video-dags. Ska väcka Roger.

Bond på TV3. James Bond. Jag är inte särskilt förtjust i gamla filmer... och verkligen inte Bond-filmer... men vad gör man inte för sin älskade.

Roger (min kille) och jag har just kommit hem efter att ha varit i centrum. Jag handlade några tavelramar. Jag måste försöka få upp lite grejer på väggarna så att det ser hemtrevligt ut. Det ekar fortfarande alldeles för mycket i lägenheten...

Vi passade på att handla lite när vi ändå var i centrum. Och så hyrde vi två videofilmer. "Välkommen till festen" och "Jag vet vad du gjorde förra sommaren".

Morsan ringde tidigare idag. Hon har bjudit över oss på lunch imorgon. Kul. Jag har lagt fram ett förslag till "menyn". Potatisgratäng och fläskfilé... mums. Finns inget som smakar bättre än mammas potatisgratäng.

Har nyss vaknat. Ingen som väckte mig idag... hrm. Kanske lika bra det. Jag mår fortfarande risigt. Idag kommer min kille över. Skönt, då slipper man vara ensam med sina tankar. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Snart börjar TV-kvällen. Åter igen: Varför tittar jag på program som gör mig upprörd? Spänningen kanske... Ikväll är det Arkiv X (spelar in Efterlyst på video), Mayday Mayday och B-turen. Bara katastrofprogram... hm.

Vad gör jag hemma? Jag mår inte bra. Har knappt sovit något i natt. Jag känner mig febrig men termometern visar bara 36,8. Det är mer synd om min farsa som är hemma och har över 38 graders feber.

Jag ska nog ta och försöka äta lite frukost nu. Kanske man piggnar till något efter maten... eller tvärtom: somnar. *ler*.

Jag och min kille har just kommit hem efter att ha varit på SPS. Jag var där hela dagen, ända från 9 på morgonen till 21:30. Jag mådde lite bättre när jag fick prata med andra på föreningen, men förkylningen var densamma. Lock för öronen har man också fortfarande... och hosta. Nåväl, det går väl över förr eller senare.

Jag är helt slut. Utmattad, kraftlös... Ändå har jag inte ansträngt mig särskilt mycket idag. Jag lade märke till en sak idag när jag satt och pratade med de andra: Att jag inte sa särskilt mycket. Så har det väl egentligen alltid varit. Så länge jag kan minnas så har jag varit en blyg, tyst och ganska tillbakadragen tjej. Och när jag säger blyg så menar jag extremt blyg. Jag trivdes bäst när jag var ensam. Om det kom över några barn som ville leka med mig så stängde jag in mig på mitt rum och min mamma fick leka med barnen istället. När jag träffade nya människor så vågade jag inte säga något till dem, inte ens "hej". Det klagade mina föräldrar ofta på mig för... det är ju en självklarhet att man ska hälsa på folk. Hm... men det hjälpte inte att de tjatade.

Kompisar hade jag förstås, men de träffade jag bara i skolan, nästan aldrig på fritiden. Blygheten gällde inte bara människor. Jag vågade inte åka buss själv, inte svara i telefonen hemma och absolut inte ringa själv! Om det någon gång ringde på ytterdörren så sprang jag och gömde mig i den mörkaste vrån i huset... Jag hade till och med inprogrammerat att sopbilen kom varje torsdag runt 8-tiden på morgonen och tömde soporna... och då höll jag mig undan från bottenvåningen.

Jag behöver ingen psykolog för att kunna konstatera att jag har lidit av social fobi i förmodligen hela mitt liv. Ju mer jag tänker tillbaka på hur jag var, så är det helt klart att det är social fobi. Men tydligen räckte det inte med den sociala fobin... jag hade även inslag av tvångstankar och tvångshandlingar. När jag t.ex. skulle åka buss till skolan så kollade jag på klockan oändligt många gånger för att verkligen försäkra mig om att det var tid att gå. Men ju mer jag kollade desto osäkrare blev jag. Var klockan verkligen 7:50 eller var den 6:50? Var det rätt dag? Ibland blev jag så stressad av att hålla på sådär att jag faktiskt missade bussen och stannade hemma istället. Och sen får man skuldkänslor för att man inte åkte och tänker på vad läraren och klasskompisarna ska säga dagen efter... så ibland stannade jag hemma en dag till.

Tiden har gått ganska fort idag... konstigt nog. För jag har haft det jättetråkigt. Feber idag med och hostan har blivit värre. Det är lite svårt att tänka positivt just nu eftersom jag mår dåligt, det regnar ute, min kille är inte här och det finns inget på TV.

Jag tror att jag ska försöka åka till SPS imorgon... jobba lite. Måste komma ut från lägenheten. Ju längre jag stannar hemma desto svårare är det att komma ut.

Locket för öronen har släppt men jag är fortfarande lite snuvig... och så har jag börjat hosta. Det är väl typiskt egentligen... man blir av med det en grej, bara för att få en annan. Jag ska ta tempen snart så får vi se om febern har gått ner.

Vaknade av att mina fåglar satt på mitt täcke och kvittrade. De är nog hungriga. Jag har sovit förvånansvärt bra inatt (tack och lov!). Har inte vaknat en enda gång!

Har fortfarande feber och förväntansångesten hänger kvar i luften. Jag är tvungen att ta en kvarts Xanor. Ska ta och slå mig ner framför TV-n nu. Det är Cityakuten på TV3. Kan tänkas lite konstigt att jag gillar att kolla på ett sånt program, men jag har alltid tyckt att det varit intressant och spännande.

Min morsa har kommit över igen. Jag känner mig bättre men nu är det istället förväntansångesten inför natten som spökar. Mitt undermedvetna tänker att det säkert kommer att bli likadant som igår... medan jag själv försöker intala mig att det inte alls kommer hända något.