Lidl säljer redan lussebullar…

Jag kommer dö. Vet inte när eller hur men jag kommer dö. Jag och Mårten var hos min cancerläkare idag och det var väl okej i början. Hon kände på brösten. Tumörerna har vuxit i vänstra bröstet men hon kände inget i höger bröst eller höger armhåla. Resten av mötet var bara som en upprepning av förra mötet. Hon försökte övertala mig igen om behandlingar som jag sagt att jag inte klarar av på grund av panikångesten. I slutet av mötet blev ännu mer uppenbart att hon inte förstår sig på panikångest och social fobi. När hon inte kunde övertyga mig om att gå med på det hon ville blev hon så jäkla otrevlig och spydig. Jag sa att jag kan gå med på att ta bort tumörerna och sedan fylla bröstet med vad som helst. Hon svarade i en nedsättande ton: "Om jag hade trott att det hade gått att göra hade gjort det för länge sedan". En annan sak hon sa var: "Det känns lite som att mina händer är bakbundna". Va?? Så bara för att jag inte klarar av vissa saker på grund av min panikångest så hindrar JAG henne? Seriöst? Vid det laget började jag få panikångest och kände att jag inte klarade av att vara där längre. Trots att mötet inte var slut så tog jag mina grejer och sa "jag måste gå, jag mår jättedåligt". Hon tittade på mig med en kall och oförstående blick och sa bara vagt "gå inte". Men det var inte ett snällt 'gå inte' utan mer som att 'varför ska du gå nu mitt i mötet'. Ingen jävla medkänsla alls.

Jag får väl fundera på vad jag vill ha gjort innan jag dör. Inte för att jag kan göra särskilt mycket. Känselbortfallet hindrar ju mig från att gå ut. Men jag ska se till att ha lite mer ordning hemma. Jag tänkte slänga onödiga grejer som man ändå inte använder... men jag kom på att jag kan lagra grejer i mitt gamla rum hos morsan. Jag har flera tomma lådor jag kan fylla med onödiga saker... fast som man kanske ändå behöver någon gång.

Fan, hade det inte varit för det där med att min känsel försvinner mer och mer så skulle Mårten och jag ändå kunna resa och göra saker innan jag dör av cancern.

Jag orkar inte skriva mer om det här just nu. Jag förstår mig bara inte på vården. Är det inte bättre att försöka hjälpa en patient än att bara säga 'nej, det går inte'? Nej, tydligen inte. Vården verkar vara så att man får några alternativ och säger man nej till dem så får man skylla sig själv... och dö.

Jag hittade salvan. Såg just att den innehåller röd solhatt… det är väl samma som i Echinagard?

Jag har en spricka i läppen. Inte i mungipan utan på övre läppen. Jag gäspade tidigare idag och då sprack läppen. Ska kolla om jag har kvar någon munsårssalva… annars får jag köpa.

Mår inte bra för övrigt heller. Tror cancern börjar ta kål på mig. Jag vaknade mitt i natten för någon vecka sedan av en skärande smärta i bröstet/hjärtat. Jag skriver både och för jag kunde inte avgöra exakt vad som gjorde ont. Andra grejer jag märkt är att det gör ont på vissa ställen på högra bröstet… alltså det bröstet som inte har tumörer. Eller så har det spritt sig dit. Sedan någon vecka tillbaka får jag även ibland en fruktansvärd smärta vid vänster höft. Det tråkigaste av alla nya besvär är ändå att jag tappar hår. Det är inte för att jag bleker det. Hårstråna går inte av, jag tappar hela hårstrån. Jag har tappat typ 75 procent av mitt hår…

Allt är alltså som vanligt: skit.

Det verkar som att covid ökar igen... eller så är det något annat som gör att folk skickar vänförfrågningar på Facebook. Vet inte heller varför så många är ifrån Nordmakedonien... framför allt staden Bitola. Jag googlade och det bor ca 70.000 personer där och jag är säkert vän med 1.000 av dem på Facebook.

Jag mår inte så bra. Cancern är skit, knölarna växer. Ångesten är kass också. Min känsel försvinner mer och mer. Hostan är kanske lite bättre. Jag ska testa att träna imorgon... men ta det jättelugnt. Måste diska också för jag har inga rena gafflar. Jag orkar inte göra så mycket grejer... det räcker med en per dag. Igår dammsög jag och svabbade, idag badade jag.

Äh, ska lägga mig snart. Skulle gjort det för ett tag sedan men det strulade med fågelfilmerna. Det blev något knas när jag skulle flytta en fil från minneskortet till datorn. Hela datorn blev konstig och minneskortläsaren också. Jag lyckades till slut kopiera filen via en annan läsare... testade sen i första läsaren men fick upp en ruta att kortet behövde formateras. Jag satte tillbaka minneskortet i videokameran och formaterade det där. Sen provade jag igen med samma kort och kortläsare och det verkar fungera. Vet inte vad som gick fel... jag hade i och för sig många webbläsarfönster öppna. Jag brukar ha det ibland när det är vissa saker jag ska komma ihåg att kolla upp. Jag får kanske kopiera länkarna och ha dem i en textfil istället... eller skriva upp på ett papper.

Jag skulle kolla vädret… fick en varning för kraftigt regn och åska till 03:00 inatt. Extremt mycket regn. Det förklarar varför det är kolsvart ute redan nu trots att solen bara går ner om en timme.

Inte nu på måndag, utan måndagen efter… kolla temperaturen. 28 grader?!

Jag är inte förkyld längre... men varje dag är det som att jag drunknar. Mina lungor är fucked up. Jag hostar upp slem hela tiden. Det verkar bli värre med värme och fukt... typ efter bad, diskning, varm soppa. Min känsel försvinner mer och mer. Jag känner inte längre mitt hjärta slå... och jag menar inte pulsen utan när hjärtat slår hårt för att man är stressad eller har ångest. Känner inte det alls.

För någon minut sedan höll det på att bli en dyr olycka. Jag satt och spelade Gardenscapes på min mobil. Mårten ringde och jag lade mobilen i knät. Vi pratade en stund och efter vi sa hej då skulle jag byta sittställning... och mobilen var supernära att åka i golvet. Varför? Det var inte bara att jag glömde bort mobilen... jag kände den inte. Ändå väger mobilen en hel del... runt 250 gram (ja, det är mycket för en mobil... min gamla iPhone SE från 2016 väger bara 113 gram).

Igår hittade jag ett blåmärke... på insidan av armbågen. Vet inte hur eller när jag fick det för jag känner ju inget.

39 graders feber just nu. Känns som att hela halsen och huvudet brinner. Jag ska borsta tänderna och lägga mig.

Jösses… mitt hjärta. Jag kollar på stormjägare i USA som sänder live just nu på Youtube. Plötsligt lystes mitt rum upp och jag hann tänka "vad fan händer"? Sen kom svaret som ett jättemuller… ja, det åskar. Till och med fågeln ryckte till.

Apropå hjärta så förstod jag ändå inte riktigt vad Mårten sa. Jag har 39 graders feber och det verkar som att det blir krångligare att tänka. Att det är över 28 grader inne hjälper inte heller. Jag tyckte i alla fall att han sa att han hade en annan typ av hjärtflimmer den här gången. Han ska byta betablockerare… tror jag… och äta diabetes-medicin.

Det blixtrar för fullt ute. Okej, kanske inte så mycket. Hörde en hund skälla ute på grund av åskan. Lillfisen rörde sig igen. Jag vet inte om jag har skrivit någon gång varför jag kallar fågeln så. Han heter ThndR egentligen… han var den sista av sina syskon att kläckas, nästan fyra dagar senare än den innan. Normalt kläcks äggen med ca en dags mellanrum. Jag minns inte riktigt varför jag tog bort boet men han hade problem att hoppa upp på översta pinnen i buren… så jag sträckte in handen och han hoppade på mitt finger och så lyfte jag upp honom till pinnen. Det hände två gånger… hur gulligt som helst. Så för att han föddes sist så kallade jag honom lillfisen. Namnet var ännu mer ironiskt när han blev fullvuxen för då var han störst av alla sina syskon.

Jösses vad det blixtrar nu… såg en dubbelblixt. Än så länge är åskan långt bort (mer än tio kilometer). Jag kör räknemetoden jag fick lära mig i skolan… blixt, räkna 1001, 1002, 1003 osv. När man hör mullret så är det de sista en eller två siffrorna som på ett ungefär säger hur långt bort åskan är. Förra året… tror jag det var… så slog blixten ner i ett hus några meter ifrån mig. Jäklar vad högt det var. Är man nära där blixten slår ner kommer ju blixten och dundret samtidigt. Det har hänt mig en gång förut.. också… här där jag bor. Det finns kanske åskledare på taken. Jag har ingen aning.

Nej, jag har tagit min starkare hostmedicin så jag ska lägga mig.

Jag är slemmig... i halsen. Tidigare idag strax efter jag hade vaknat fick jag en jättehostattack med segt slem (trots att jag hade tagit Bisolvon). Problemet var att slemmet kom varken upp eller ner... det blockerade mina luftvägar. Jag hostade, hostade och hostade... höll nästan på att kräkas. Slemmet som var i vägen... ingen luft, illamående... och magen som typ vändes ut och in varje gång jag hostade... usch. Jag kunde andas bättre efter ett tag i alla fall.

Jag kunde inte äta någon mat igår. Jag åt några skedar plommonpuré... det var allt. Har ätit samma sak idag. Så allt är skit som vanligt. Men just nu tänker jag på hur Mårten mår. Han var hos husläkaren idag för de skulle ta EKG, kolla blodsockret och ta andra tester. Mårten ringde för ett tag sedan och sa att han har hjärtflimmer igen. Han undrade om jag tyckte att han skulle till akuten. "Självklart ska du det", svarade jag. Han oroade sig för att behöva sitta i flera timmar där och jag sa till honom att jag är rätt säker på att patienter med hjärtproblem går före andra i turordningen.

För en stund sedan ringde han och sa att han var i ett rum på akuten och att de hade tagit tester och EKG men att han inte fått reda på svaren ännu. Jag kollade min telefonlogg... det var visst 15:31 som han ringde. Får se vad han säger nästa gång han ringer.

Usch, igår på kvällen fick jag fruktansvärd magkatarr. Jag tog en extra Omeprazol och åt några salladsblad. Det gjorde så ont att jag vid ett tillfälle när jag stod i köket och sköljde salladen var tvungen att huka mig, lägga mig ner på golvet ihoprullad som en boll och hoppas på att det onda skulle gå över. Jag har aldrig haft en sådan smärta förut... det spred sig från matstrupen längs hela bröstkorgen och ut mot armarna. Hemskt.

Idag när jag vaknade hade jag 38,4 graders feber. Ingen förbättring alls än så länge. Hostan är jobbig som sjutton...

Jag fattar inte… varenda dag nu är det samma sak. Jag vaknar med feber över 38 grader (just nu 38,3) och innan jag lägger mig går det alltid upp till 39 grader. Varför? Min hosta är hemsk också, så jobbig. Jag har kvar receptbelagd hostmedicin som jag tar innan jag ska sova men jag måste köpa en bunt av den receptfria hostmedicinen. Hur var det… förra gången jag hade jättejobbig hosta… var det inte i typ sju veckor? Tror det.

Äh, nu går jag och lägger mig.