Semester i Kanada

Klockan halv nio imorse åkte moster "Z", morsan, farsan och jag iväg mot Buffalo i moster "Z"s gamla rishög. Man kunde inte köra snabbare än 100 km/h för då började hela bilen att skaka. Resan gick i alla fall bra. Klockan elva var vi vid gränsen. På kanadensiska sidan fanns ingen kontroll utan vi körde över bron till amerikanska sidan. Vi stannade intill ett bås där det satt en gubbe. Han frågade efter passen, vad vi skulle göra m.m. Sedan sa han att vi skulle köra till dörr 1 till immigrationsavdelningen. Vi parkerade utanför och gick in. Där var en sal med fyra stolar och en skylt där det stod: "Please wait here". Jaha, vi satte oss ner och väntade. Sedan upptäckte vi att man bara skulle vänta om det fanns någon annan inne i rummet (och det fanns det inte), så vi gick in. De kollade våra pass igen och frågade samma frågor. Sedan fick vi fylla i ett formulär där det var helt knäppa frågor t.ex. om man hade vapen med sig, om man hade någon smittsam sjukdom, om man hade varit inblandad i spionage m.m. Sedan satte de in en lapp i passet och sa att den gällde i 90 dar om man ville komma över gränsen igen till USA. Sedan, äntligen, fick vi åka därifrån. Vi åkte till ett stort affärscentrum där "W"s fru brukar handla när hon åker över gränsen. Så fort vi steg in visste jag att det inte var något ställe för oss. Vi gick in i en butik och kollade på lite klänningar. När jag såg prislappen fick jag slag. 50 amerikanska dollar! Man tar det gånger åtta, och det blir ca 400 kr! Shit! Farsan köpte ett par Timberland skor för 70 dollar, alltså 560 kr. Hrmpf! Jag sa att han säkert kunde få liknande skor i city mycket billigare. Men han lyssnade inte på mig.

Sedan slog vi oss ner och åt varsin hamburgare. Efter det gick vi och köpte lite godis. Alldeles för lite. Sedan åkte vi in i Buffalo. Vi körde in på Pearl street där vi parkerade och betalade 3,25 dollar för platsen. Men vilken gata det var! Värsta slummen! Det var inte smutsigt eller så utan bara nerrivet och trasigt. Men när vi gick upp till parallellgatan såg det helt annorlunda ut. Ja, just det... jag kanske ska nämna att minst 80% av befolkningen i Buffalo är svarta (åtminstone i det området vi var i). Man såg knappt några vita. När vi gick där på den fina, välskötta gågatan mötte vi ett gäng pojkar. Den största av dem sa: "Hi, how are you doin'?" Vi sa "fine". *ha, ha*. Vad roligt! Vi gick in i en skoaffär där de hade realisation. Vi köpte sandaler åt mig, morsan och moster "Z". Det fanns nedsatta skor som kostade 5 dollar! Alltså 40 kr. Och de var faktiskt snygga. Efter några timmar av vandrande blev vi trötta och började dra oss tillbaka mot bilen. Det var då det hände. Världens snyggaste kille korsade vägen framför mig. Jag skojar inte, hans ansiktsdrag var helt undersköna för att inte tala om hans kropp. Oj, oj, oj. Mitt hjärta tog ett stort skutt.

Vid gränsen stoppade de inte oss. De bara kollade passen och lät oss åka vidare. Vi stannade senare och åt munkar hos "Tim Hortons" (en restaurang-kedja som säljer munkar, dussintals olika sorter).