Företagsekonomi i skolan. Var är jag? Hemma. Alla lärare säger: "Det är bättre att ha gjort provet även om man får dåligt resultat". Jag säger tvärtom. Just det, jag skulle skriva upp igår att jag har rakat mina ben. Fel sagt. Ryckt upp stråna är ett bättre ordval. Vi har en apparat som drar upp stråna på benen. Det gör ont som tusen nålar och mer därtill.

Jag har ont i huvudet. Ärligt. Jag förstår inte min trötthet. Det är nästan som i boken jag läser: att folk blir utsugna på sitt blod. Ungefär så känner jag mig. Det kanske beror på att jag slarvar med maten.

Just nu skulle jag vilja dra tillbaka klockan till då jag började på dagis. Jag skulle gärna vilja börja om. Försöka i alla fall. Jag känner att jag inte har utvecklats färdigt än. Den första förändringen skedde ju när jag bodde hos "L2" och "L". Jag vågade prata mer med andra. Vad hade jag varit innan? Ingenting. En vindpust som ingen lade märke till. Jag vågade ju ingenting. Jag vågade inte åka buss ensam, vågade inte svara när det rinde, varken på dörren eller i telefonen. Jag var hypernervös när jag träffade nya människor och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Vissa saker är ju fortfarande kvar. Att träffa nya människor är inte så hemskt längre. Jag kan prata helt normalt med dem i klassen. Inga klibbiga kallsvettiga händer. Däremot när jag åker buss så kollar jag alltid extra noga vilken buss det är jag stiger på. Åka ensam är inget problem. Jag åker faktiskt hellre ensam än med någon annan. Telefonen är nog det som sitter kvar mest. När någon ringer hit är det inget problem. Det är ju bara att lyfta luren och säga "hallå". Nej, det värsta är att själv ringa. Att lyfta luren, slå rätt nummer, och hoppas att ingen svarar.

Nej, nog om gammalt skit. Förra veckan, eller var det förr-förra? I alla fall så pratade vi om horoskopen vi hade skrivit. Då kom det fram att Tvillingarna (mitt stjärntecken) har dubbel personlighet, är drömmande och envis. Men vem är inte envis? Har man bestämt sig för en sak så har man. Eller hur, din lilla filur?

Jag har haft så konstiga drömmar på sistone. Jag kommer inte ihåg allt, men något. Jag önskar att jag hade en bok som man kan tyda drömmar med. Det vore jättekul. När jag tänker efter nu så brukar jag dagdrömma ganska mycket. Nästan alltid faktiskt. Hemma, på bussen, lite i skolan. Ja, praktiskt taget överallt.