Sitter just nu och väntar på att min morsa ska dyka upp. Det dröjer nog en timme till... men jag har redan klätt på mig, fixat håret osv. Apropå kläder... man skulle kunna tro att efter en semester i Spanien så borde man ha lagt på sig några kilo. Men så är det inte i mitt fall. Jag har gått ner två kilo. Mina kläder hänger löst på mig... igen. Okej, jag har alltid vägt för lite... men jag åt så mycket mat i Spanien... så mycket fet mat. Fast... jag rörde på mig mycket mer i Spanien... långpromenader. Här hemma sitter jag mest inne i lägenheten.

Morsan och jag ska till föreningen. Jag har ett par saker som jag ska ta dit. Några brev som ska besvaras, en videokassett m.m. Jag måste höra med Roger och mina föräldrar om de har lust att åka ut till Tommy i helgen. De ska tydligen ha en kräftskiva av något slag. Bra träning för oss med social fobi... Fast då får jag ta med mig något annat käk. Jag tycker inte om kräftor... *urk*.

Fan... alltså... varför ska allt kännas så hopplöst. Varför måste jag jämt vara så himla pessimistisk? Varför kan jag inte ta till vara alla goda stunder och tänka på dem när det inte går lika bra. Jag vet inte... kanske jag alltid kommer att känna så här. Kanske inte. Började det redan innan jag var född? Någon vecka innan jag skulle födas vände jag på mig i mammas mage. Istället för att ligga med huvudet före så var det lilla rumpan som ville ut först... tror det kallas sätesbjudning. De gjorde kejsarsnitt på min mor och så kom jag till världen... Morsan har även berättat att jag inte ville dricka modersmjölken... jag ville hellre sova. Hur var jag som liten? Busig, glad? Ibland... men jag har ofta fått höra att jag var "lillgammal". Snäll, tyst och blyg... Hur var jag i tonåren? Fortfarande lillgammal. Det enda "vilda" jag hittade på det var väl i så fall att jag gick ut och dansade själv på olika klubbar.