Jag ställde väckarklockan på åtta imorse. När jag steg upp så tog det några sekunder innan jag kom på varför jag ställt alarmet. Psykologen förstås... Så jag har ätit frukost i lugn och ro, tagit mina Zoloft och Xanor.

Om ca en halvtimme kommer morsan hit. Vi ska åka buss till psykologen. *urk*. Det känns väldigt nervöst. Jag har inte åkt buss sedan jag började med Zoloft, d.v.s. i slutet av september. Som tur är så behöver vi inte åka så många stationer. Men det är en bra bit att gå från busshållplatsen. Och i den här kylan dessutom. Min termometer visar -8 grader. Brr. Så jag har tagit på mig mycket kläder och hoppas att det räcker för att hålla mig någorlunda varm. Fast ärligt talat så fryser jag här inne också, men det kanske bara är oron som spökar.

Hur var det nu igen... positiva tankar. Klart att jag kan ta mig till psykologen idag. Allt kommer gå jättebra. Och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga. Men... (hoppsan, de positiva tankarna tog visst slut nu) jag kan inte sluta fundera på tiden psykologen gav mig. Tolv. Jag trodde att de hade lunchstängt mellan tolv och ett. Nåväl, kanske de har ändrat det.

*suck*. Det här var inte lätt. Att försöka tänka enbart positiva tankar. Vad ska jag hitta på nu då? Jo, när jag kommer hem igen så kan jag belöna mig att jag klarat av att åka buss och suttit och pratat med psykologen. Jag tror att jag har en chipspåse kvar någonstans. Nej... vad trist. Det skulle sitta mycket bättre med en bakelse av något slag. *skratt*. Det finns en speciell sort som jag älskar. Den består av lite sockerkaksbotten (tror jag), vaniljkräm, grädde och sedan antingen blåbär eller hallon ovanpå och lite god gelé också. *mums*