Jag har just kommit hem. De två senaste dagarna har det verkligen hänt mycket. Jag kan börja med gårdagen. Operationen gick oväntat bra. Jag trodde att det skulle vara mycket värre, men det var inte alls så farligt. Jag har inte haft någon värk heller, det skaver bara lite. Det enda jag behöver göra nu är att ta tre olika ögondroppar flera gånger dagligen... och så förstås låta bli att gnugga ögonen. På natten har jag på mig ett slags skydd så att jag inte råkar komma åt ögonen.

Imorse klockan nio var jag på återbesök då läkaren kollade upp att allt var okej. Inga problem här inte. *ler*. Jag ser redan mycket bättre än vad jag gjorde förut, fast det är lite suddigt (ungefär som det kan vara på morgonen när man vaknar).

Jag kom hem någon gång på förmiddagen, åt en halv kexchoklad för att jag var hungrig. Sedan tänkte jag lägga mig ner i soffan och vila en stund. Men jag frös så mycket... så jag tog fram dammsugaren och gjorde en snabbstädning i lägenheten. När jag var färdig hade jag ingen lust att sova, så jag tänkte att jag skulle kolla min mail.

Efter tolv någon gång så ringde telefonen. Det var Roger. Vi pratade om allt möjligt. Helt plötsligt så hörde jag honom säga: "Oh, shit". Sedan var det tyst ett tag och sen lät det som att han snarkade väldigt högt. Jag trodde först att han skämtade. Men sen vart det tyst igen... och efter ca 10 minuter så hörde jag att han rörde på sig och lade på luren. Eftersom jag tyckte det hela var väldigt skumt så ringde jag upp Roger. Han svarade efter ett par signaler... tack och lov.

Det visade sig att han inte kom ihåg någonting. Han kom inte ihåg att vi bara några minuter tidigare pratat i telefon. Han kom inte ihåg vad han gjorde igår eller ens förra veckan. Det gjorde mig en aning orolig, så jag frågade om han visste vad det var för dag. Det kunde han inte svara på. Han visste inte ens vilken månad det var.

Jag tyckte att det hela lät allvarligt och jag misstänkte att han fått ett epilepsianfall. Jag sa till honom att han skulle ringa till jobbet och säga att han inte kommer idag. Sedan sa jag att farsan och jag skulle hämta upp honom och skjutsa honom till akuten. Det gjorde vi också. Jag följde med in i akutrummet eftersom Roger inte kom ihåg något av vad som hänt, medan jag hade hört en del via telefonen. Först fick vi prata med en skötare, sedan en läkare och sist en annan läkare. De tyckte att han ska börja med medicin mot epilepsi... så nu har han blivit sjukskriven i två veckor och så ska han nog börja med medicinen om några dagar.

Hur mådde då jag när allt detta hände? Ganska bra faktiskt. Först så blev jag väldigt upprörd. Men så fokuserade jag mig på min andning och försökte lugna ner mig. Man kan nog säga att det var en träning för mig. Jag gillar inte sjukhus... och vara där i flera timmar... *puh*... det kallar jag träning.

Nu känner jag mig rätt så trött. Jag hade proppat i mig några Xanor igår före operationen (och jag fick dessutom en Stesolid av dem). Idag tog jag en Xanor innan återbesöket. Och sen tog jag en innan farsan och jag åkte iväg till Roger. Så jag kan behöva vila någon timme eller så. Men först ska jag äta. Jag har ju inte hunnit äta lunch.