Jag hatar det här jävla livet. Önskar att jag hade dött när jag försökte begå självmord 1995. Allting är bara skit, jag vill inte vara med om det här längre.

Hatar allting... alla oförstående människor, vänner, släktingar... hatar folk som säger "ryck upp dig"... hatar folk som säger "vad tyst du är, säg nåt"... som om det skulle få en att prata mer. Hatar illamående, ångest, vintern, kalla fötter, mulna dagar, regn, snö. Tycker om mat, men hatar att inte kunna få ner så mycket som kroppen behöver just nu. Hatar att behöva ta Xanor, hatar alla typer av mediciner. Hatar läkare som inte fattar ett enda jävla skit.

Förut kändes det lite bättre när man hade gömt sig under täcket och sovit ett par timmar. Men nu inser man ju att det inte hjälper ett dugg, man vaknar ändå upp till samma helvete. Nio förbannade år har snart gått sedan jag först började må dåligt. Det känns för jävligt, man kan lika gärna börja gräva sin grav redan nu.

Nu har jag ventilerat mig lite, som om det skulle ha gett något... Får väl kolla på Världens starkaste man på TV3 snart. Kanske det får en på bättre humör.