Sådär, då var det avklarat. Men självklart är det aldrig lätt. Det är inte bara att kliva in i hissen, åka ner och gå ut till sopstationen. Nej, idag fick jag vänta länge på hissen. Och att vänta hör inte till en av favoritsysslorna för den som har panikångest. Först kom den lilla hissen... som var full av folk. Jag log lite halvfånigt (kändes det som i alla fall) och sa att "jag tar nästa hiss". Efter flera minuter kom den större hissen... och passerade min våning. Någon på en av de övre våningarna måste ha tryckt först. Sen, äntligen, så stannade hissen på min våning. Tror du inte att det var en skitsnygg kille som stod i hissen då? Jag funderade under ett kort ögonblick om jag skulle vara artig och säga "hej" (det gör jag oftast oavsett hissällskap). Men det gick inte... jag vågade inte ens ta ögonkontakt. Jag bara klev in i hissen, kollade att rätt knapp var intryckt och stirrade på hissdörrarna hela vägen ner.