Igår var Mårten, jag och mina föräldrar inne i stan. Det var öppet hus på slottet så vi gick omkring där en stund. Alla som jobbade där var otrevliga (vet inte om det berodde på värmen) och man fick inte fotografera någonstans så vi gick över till Skeppsholmen istället och tittade på när de släppte upp 50 000 blåa och gula ballonger. Jag tog ett par foton med min gamla digitalkamera (den är bättre än kameran jag vann). Jag menar, hur ofta får man chansen att se så många ballonger? Det var häftigt, bara lite synd att de blåste bort så fort.

Efter det gick vi till en kinarestaurang och käkade mängder av god mat. Sedan åkte vi ut till en del av Djurgården som Mårten aldrig varit vid: området kring Djurgårdsbrunnskanalen. Bara för att jag och mina föräldrar varit där tusentals gånger betyder ju inte att alla andra känner till stället. För mig känns det som att jag praktiskt taget vuxit upp där... jag vet inte hur många vårar, somrar och höstar jag promenerat där. Igår var det rätt lugnt där, i vanliga fall brukar det vara ett "show off"-ställe. Du vet, folk som gillar att visa upp sig... soldyrkare och så klart alla som åker omkring i sina svindyra bilar, motorcyklar och båtar. Självklart finns det ju andra som bara är där för att njuta av den fina naturen och så...

På kvällen var Mårten och jag själva inne i stan. Vi skulle lyssna på en gratiskonsert i Kungsträdgården. Den var okej, lite för kort bara. Sen var det jobbigt med alla fulla människor och öl och mat överallt. Det ska bli skönt när den där matgrejen i Kungsan är över. Mårten och jag gjorde i alla fall en god gärning. Vi såg en tjej som låg stilla på marken i ett av tälten. Folk gick bara förbi eller stod till och med intill och brydde sig inte om henne. Vi letade upp några sjukvårdare och de sprang genast och hjälpte tjejen. Det är sjukt att folk bara helt kallt kan strunta i någon. Okej om man inte vågar gå fram och fråga hur det står till. Men hur svårt är det att göra som Mårten och jag gjorde?

Världen är nog ändå inte helt körd i alla fall. Är man dessutom lite trevlig och omtänksam så får man oftast tillbaka det. Efter att Mårten och jag sagt till sjukvårdarna så ställde vi oss vid sidan av scenen och lyssnade vidare på konserten. Jag vet inte om det var på grund av att vi hjälpte tjejen eller att vi såg snälla ut, men efter en stund började en äldre dam prata med oss om konserten och alla fans. Hon var förvånad över att det fanns så unga människor där (det var en massa småtjejer som skrek längst fram). Jag hörde inte allt hon sa men Mårten berättade efteråt att hon och kvinnan som stod bredvid var släktingar till en av artisterna. *he, he*. Coolt att de var där och supportade bandet.

Hm, den meningen lät lite för engelsk. Men så är det när man lever med engelskan runt en överallt. Nu när jag inte har TV så sitter jag och tittar på program på nätet istället. Ja, sådana som är gratis förstås. MTV har flera serier man kan välja bland. Jag har beställt en TV men det kanske dröjer ända till mitten av juli innan jag får den. Inte ens SONY själva har den inne just nu. Yes, du läste rätt... jag sviker Philips och går nu över till SONY. Mina föräldrar har två olika modeller av SONY, den ena är från 90-talet och den andra är kanske ännu äldre... från 80-talet... jag minns inte riktigt. Saken är i alla fall att de fortfarande fungerar. Det är bara högtalarna som har behövts lagas en eller två gånger. Sedan tjuter förstås den äldsta TVn men mina föräldrar hör inte så höga ljud så det stör inte dem. *ha, ha*