Dags att sova... igen. Imorgon ska jag gympa om jag orkar. Kiropraktorn tyckte det var bra att jag fortsätter med träningen. Sen ska jag bada för på onsdag kommer Mårten igen (det var han som följde med mig till kiropraktorn idag). Jag vet inte exakt vad vi ska göra... något kul hoppas jag på i alla fall. Det känns som att jag behöver komma ifrån den obehagliga upplevelsen på akuten. Jag fick ingen riktig panikattack men det var tillräckligt jobbigt ändå. Blä, bort med allt negativt.

Min morsa blir så sur när man frågar henne vissa saker. Jag tyckte att det kändes som att hon fortfarande läser min dagbok. När jag nämnde det för henne blev hon skitsur. Om hon överreagerar så mycket så kanske det betyder att jag träffade rätt ändå. Skit samma. Hon har blivit så konstig den senaste tiden. När jag nämner att jag tycker att hon betett sig konstigt så blir hon sur och försvarar sig. Men jag säger ju bara hur jag uppfattar henne. Det är inte mitt fel att hon inte kan uttrycka sig rätt. Som t.ex. när det gäller pengar. Jag fick en summa för att köpa en ny digitalkamera efter sommaren 2010. Det visade sig att kameran inte var så bra så jag köpte en begagnad som var en likadan modell som den jag haft innan. Flera gånger har hon påpekat att jag fick pengar över eftersom kameran jag köpte till slut var billigare. Jag frågade ju om det var okej att jag behöll pengarna och då sa mina föräldrar ja. Ändå tar hon upp det jämt. Som senast när jag visade upp den begagnade kameran. Jag var glad och ville visa mitt fynd... och så drog hon upp det där med pengarna. Bad timing liksom. Precis som vid jul när jag hade köpt godis för att jag vet att hon gillar sådant och så sa hon kallt att hon inte åt socker. Så jävla dålig stil. Även om jag får något som jag inte gillar till julklapp eller som födelsedagspresent så säger jag inget om det utan tackar snällt. Jag vet inte, jag får väl vara brutalt ärlig också nästa gång och säga något i stil med att: "Det här är inte riktigt min stil, men jag kan ju sälja den på ebay". Pfhhh!

Sorry, jag blir bara så frustrerad på mina föräldrar ibland. Det är inte lätt att bo med sina päron. Dessutom är det jobbigt med språket. Min morsa har tappat svenskan nästan helt och hållet. Många gånger förstår jag inte alls vad hon menar och hon missuppfattar mig också. Eftersom jag är en kameleont när det gäller språk så måste jag hela tiden rätta alla felaktiga meningar (i huvudet) som mina päron kläcker ur sig för annars lär jag med all säkerhet prata lika illa. Det låter sjukt men efter ett par dagar i Enköping fick jag helt plötsligt enköpingsdialekt på vissa ord. Och efter en månad i Kanada för länge sedan så lät jag som en riktig kanadensare. Den spanska jag pratar är med en dialekt som finns i just det område där vi hyr lägenhet. Det är visserligen en bra grej att kunna snappa upp språk så lätt. Alla tyckte det var skitkul när jag var yngre och kunde härma alla möjliga dialekter. Men jag vill inte lära mig dålig svenska... så därför har jag rättstavning i huvudet... typ hela tiden.

Äsch, nu ska jag och min svanskota bege oss till badrummet för att ta hand om tänderna.