Jag och morsan kom just hem. Vi har varit på Golden Hits och firat med radiostationen Lugna favoriter som fyller 15 år. Jag vann biljetter dit. Det var kul med gratis drinkar och 3-rätters middag och en show. Så varför känner jag mig deppig? Jag vet inte... jag vill bara dö. Jag är seriöst trött på livet. Det känns som att det inte finns någon mening med något. Don't get me wrong. Jag är supertacksam när jag vinner och får gå på olika events. Men jag är trött på allt annat i mitt liv. Hur kul är det att bo hos föräldrarna till exempel? Det är skitjobbigt... men ännu jobbigare att bo hemma hos mig där alla mina grannar är störda. Jag har inget riktigt hem, jag kan inte koppla av.

Jag försöker muntra upp mig själv med fåniga skämt och annat men 90% av tiden önskar jag bara att jag vore död. Det är så jobbigt också att jag inte kan nämna det för någon. Mårten läser ju min dagbok men jag tror att han förstår mig bäst av alla. Min morsa borde inte läsa det här eftersom hon lovat att hålla sig härifrån. Men man vet ju inte... Hon är så jävla överbeskyddande och paranoid. Trots att det var evigheter sedan jag försökte ta livet av mig så är hon fortfarande rädd. Om jag är hemma hos mig och inte svarar så blir hon skitorolig. Flera gånger har hon åkt över till mig och ringt på dörren... en gång när jag var mitt i badet. Jag får inte ens vara ifred här hos päronen. Nästan varje gång jag badar så hittar hon på något att fråga mig, ibland något så idiotiskt som "går det bra". Vad fan skulle inte gå bra när man badar?

En annan sak jag irriterar mig på är att när jag sitter vid min dator så har jag ryggen mot dörren. Ibland ställer hon sig bakom mig i dörröppningen och inte säger något... alltså bara stirrar. Så jag säger jämt "vad vill du". Om hon vill säga något kan hon väl göra det direkt, inte bara stå där och glo. Och apropå glo så får jag inte ha min mat ifred heller. Så fort jag har köpt något så är båda päronen där och kikar på vad jag har handlat. När jag sitter och äter mat får jag oftast frågan "vad är det där" "är det gott" o.s.v. o.s.v.

Och det är inte allt. När Mårten kommer hit är det som ett jävla förhör... "när kommer Mårten", "vad ska ni göra", "vad ska du ha på dig", "du kommer frysa i det där", "ska ni göra något roligt" och typ en miljon frågor till.

Sen är det det här med pengar... min morsa har blivit skitsnål. Hon lovade att hon skulle betala de 800 kr det kostar för mig att förlänga mitt mobila bredband. Tanken var att jag skulle använda deras men det strular så jävla mycket och då missar jag jättemycket i Big Brother och annat. Men... har hon gett mig några pengar? Nej, så jag tänker lägga minimalt med pengar på födelsedagspresent till mina päron. Jag har inte råd. Jag hatar när folk säger en sak och sedan inte gör det. Nej, jag ska maila min morsa och fråga om det blir några cash. Jag ska ha pengar till min födelsedagspresent också. Jag önskar mig nämligen en spansk-svensk ordbok... en riktigt fet som kostar flera hundra kronor och morsan sa att jag kan få den. Tanken är att jag ska ha den jättelänge... och det är ju ingen blajpresent utan något verkligen användbart.

Jag hatar allt och alla. Jag borde ha dött när jag försökte förut... men jag gjorde verkligen allt jag kom att tänka på. Det var mirakulöst att jag överlevde. En del skulle kanske säga att något högre väsen har andra planer för mig. Jag vet inte vad det skulle vara. Jag tycker mitt liv är meningslöst, det är ju inte precis så att jag bidrar med något vettigt. Jag lever bara på andras pengar, käkar mina mediciner och hoppas på att jag ska dö. I Schweiz tror jag... eller om det var något annat land så är det inte olagligt med dödshjälp. Fan, alla tecken tydde ju på att jag inte ville födas... när det var dags för mig att se dagens ljus för första gången så vände jag rumpan till så att jag fick plockas ut med kejsarsnitt. De första månaderna av mitt liv minskade jag i vikt för att jag inte ville äta.

Som det känns just nu finns det bara en levnadssituation som jag skulle kunna acceptera och kanske känna lite glädje av och det är: om jag vore bosatt i Spanien med Mårten (antingen i delad lägenhet eller lägenheter i samma hus och att jag kunde ha någon slags sysselsättning som jag skulle kunna sköta via internet... utan en massa måsten, deadlines eller liknande. Jag vet, inget av det jag skrev går att förverkliga... det är därför jag är deppig också.

Ursäkta att jag skriver så mycket. Jag bara tänker högt och låter fingrarna knappa in precis det som pågår i min hjärna. Det lät skumt... men du förstår nog vad jag menar. Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag mår. Det är inte depression just nu... tror jag. Jag vill bara... fan, jag vet inte vad jag vill. Jo, jag vill bort från allt. Jag orkar inte med tjafs, bråk, irritation, enformiga dagar, skitväder, trist mat, bajsTVprogram, fattighet. Alla priser går upp men man får bara mindre pengar. Folk som säger att pengar inte gör en lycklig är bara blåsta. Ta mig till exempel. Jag bor i en liten lägenhet. Med pengar skulle jag kunna sitta inomhus i en stor lägenhet, eller även utomhus med villa och trädgård. Jag köper kläder på rea. Med pengar skulle jag kunna köpa snyggare och mer hållbara kläder. Jag går aldrig till frisör eller andra ställen för kropssvård. Med pengar skulle jag kunna gå och få massage eller kanske till och med få en massör som kommer hem till mig... eller ha en heltidsanställd som masserar. Jag får ingen hjälp av vården. Med pengar skulle jag kunna gå i KBT, ljusterapi och mängder av olika terapier. Jag har två sorters husdjur; fåglar och fiskar. Med pengar skulle jag kunna ha ett helt zoo med djur jag gillar, t.ex. grå jako, rottweiler, pitbull, kameleont, guldhamster, mängder av risfåglar och guldfiskar. Jag kan fortsätta i evighet med att förklara varför man blir lyckligare av pengar... men jag orkar inte just nu.

Jag ska väl sova nu för jag har ställt alarmet på åtta imorgon för jag ska upp då och gympa. Jag har ingen lust egentligen... men jag vill inte bli som en fet, äcklig gris så jag tränar hur pass jävligt det än känns.