Nu är jag hemma i Stockholm igen. Ska sätta mig framför TVn och äta middag och koppla av. Jag har inte mått så bra de senaste dagarna, har haft en massa ångest. Jag minns inte ens när jag senast mådde så här dåligt. Det hela började i kön på E4:an (som jag fotade i ett tidigare inlägg). Jag har inga problem med köer... men saken är den att jag blev akut kissnödig och det finns ju fan ingenstans att ta vägen när man är fast i bilkö och dessutom precis passerat stället där E4:an delar upp sig med vägen mot Nynäshamn... innan Essingen. Kön rullade på så extremt långsamt och det kändes som en evighet tills vi kom till Essingeavfarten. Då hade redan min ångest byggts upp och jag mådde skitdåligt. Jag har bara varit på Essingeöarna en gång så jag visste inte var det fanns restauranger och liknande. Vi stannade och frågade flera personer.

Folk på Essingen verkar helt störda. En del stannade inte ens för att hjälpa till och andra lät som idioter "nä, jag vet inte var det finns toalett". Hur fan kan man inte veta det när man bor i området?!! Vi frågade en man som var på väg in i ett kontorshus om vi kunde få låna toan. "jag får inte släppa in folk" sa han surt. En frisörsalong hade öppet (man såg dem där inne) men man var tvungen att ringa på en klocka för att de skulle öppna dörren. De såg oss också... men låste de upp dörren? Nej. Vilken jävla skithåla! Så vi körde vidare på ön och frågade en kvinna som passerade. Hon sa på en gång: "kör en bit fram och sedan vänster så finns det flera caféer och restauranger". Äntligen en vettig och snäll människa! Vi gick in i en thairestaurang och frågade om de hade toalett. Kvinnan bakom disken var jättetrevlig och berättade var toaletten låg. Hon såg nog att jag inte mådde bra för hon hällde upp ett stort glas vatten åt mig och Mårten och var supertrevlig när jag kom ut från toan. Blir man snällt bemött så vill man ge något tillbaka... så Mårten köpte vegetariska vårrullar som vi senare delade på. Just då kunde jag inte äta för jag hade sådan ångest att hela jag skakade.

Händelsen idag i Västerås med mannen som var våldsam i butiken påverkade mig inte alls. När jag hamnar i sådana situationer fungerar min hjärna nästan ännu bättre och automatiskt söker den efter lösningar. Jag menar, när man ser en stackars kvinna försöka kontrollera en galen rånare och den andra yngre kvinnan är alldeles lamslagen av skräck så kan man ju inte bara lämna dem utan att åtminstone erbjuda hjälp. Eller hur? Sen vet jag inte om vi gjorde så värst mycket nytta. Vi hjälpte till att nämna numret till polisen för den yngre kvinnan kunde inte ens komma på larmnumret. Sedan "vaktade" vi som sagt utgången och erbjöd oss även att stanna som vittnen ifall att det behövdes. Jag vet inte hur lång tid det tar för polisen i Stockholm att åka ut på larm men där i Västerås tog det mer än 5 minuter innan polis och väktare kom. Hade rånaren haft kniv eller annat vapen så hade båda kvinnorna och kanske fler kunder i butiken varit döda innan polisen ens hunnit dit. Väktaren var värst tycker jag. Han gick i promenadtakt till butiken!

Jag vet inte vad butiker har för rutiner och så men innan rånaren blev jättevåldsam så ringde hon i kassan (med våran hjälp) till polisen. Men när rånaren började bråka och knuffas och var nära att slå till den andra kvinnan så skrek hon till kvinnan i kassan att hon skulle trycka på överfallslarmet. Då är det ju allvarligt... så hur fan kan väktaren bara lunka i pensionärstakt till butiken? Jag tycker det är för jävligt.

Nej, nu ska jag ge mina fiskar käk och sedan ska jag ge mig själv käk. Inte samma dock... tror inte att fiskmat smakar så gott. Egentligen är jag inte speciellt hungrig. Jag dricker kanske bara lite aloe vera-dryck.