Nu är jag hemma från akuten. Jag ska opereras. Det är ett ljumskbråck... precis som jag misstänkte. Jag skulle kanske ha blivit läkare. Killen jag pratade med på akuten ska försöka fixa en akut-tid. Mårten och jag ska fortfarande till Spanien men det blir lite fördröjt. Hur länge beror på när jag får tid.

Jag funderar på att lägga ner den här dagboken. Det är ändå ingen som läser vad jag skriver. Ja, visst... det är en dagbok och jag skriver egentligen inte för andra. Men Bloggers jävla statistik går inte att ta bort och jag känner mig faktiskt lite nedstämd när jag ser att det oftast är 0 personer som läst mina inlägg. Jag har kanske 1 läsare i veckan (förmodligen morsan eller Mårten). Det skulle vara bättre om jag inte såg hur många som läste.

Dessutom händer det inte så mycket i mitt liv. Jag menar, jag har fortfarande panikångest och social fobi. Jag kanske gör som i början av mitt dagboksskrivande: en helt privat dagbok som jag skriver på papper. Jag är bara så trött på allt. Jag känner mig jättedeppig.

Imorgon kommer mina föräldrar hem. Då kanske jag kan få lite service från morsan... om hon inte är på dåligt humör. Jag kan inte göra något ansträngande alls och helst ska jag ligga ner så inte bråcket trycker på.

Jag har tagit 4 Xanor idag... eller var det 5? Jag minns inte vad vi gjorde tidigare idag. Jo, jag minns att jag köpte god sockerfri kexchoklad. Jag klippte håret på Mårten också. Var det verkligen idag?

Nej, nu ska jag sova. Jag är trött.