Snöhelvete och ångesthelvete

När Mårten och jag passerade Nyköping eller vad fan det nu var för stad så snöade det. Nu har det kommit hit. Känns för jävligt när jag så sent som i söndags satt ute och torkade håret i solskenet (i Spanien alltså).

Min hälsa är också skit. Orkar inte förklara allt men kan sammanfatta det så här: Mårten var tvungen att vara här i Sverige idag på förmiddagen. Det kom så plötsligt och jag fick göra en snabbpackning och försöka förbereda mig för resan till Sverige. Om jag inte hade haft den värsta förkylningen någonsin så hade det kanske fungerat. Men nu gick allt åt helvete. Under hela resan var jag snorig, hostade, hade feber, kräktes och hade mängder av ångest. I Flensburg efter att ha spytt på toan i ett köpcentrum så bröt jag ihop helt och hållet både fysiskt och mentalt. Vi använde oss av GPS:en för att hitta närmsta sjukhus och åkte dit. Där förklarade vi att jag hade panikångest och efter bara 10 minuter i väntrummet fick jag träffa en psykiater. Det enda jag kunde komma på i pillerväg som hjälpt mig enormt mycket och snabbt är Flunitrazepam som jag fått tidigare vid två tillfällen. Jag förklarade för psykiatern att jag hade mängder av ångest och att det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle klara de 9 timmar det skulle ta att komma hem. Jag hade redan ätit en hel del Xanor och ville inte ta fler sådana.

Jag fick Diazepam istället för läkaren sa något om att det andra inte var bra ihop med Xanor eller liknande... och något om min andning, att det skulle vara svårt för Mårten att hålla koll på mig hela tiden. Så jag fick 10 mg Diazepam som jag tog nästan direkt när jag kom tillbaka till bilen och sedan satte jag mig till rätta och somnade och vaknade inte ordentligt förrän innan Södertälje. Nja, jag hade kunnat sova mer men Mårten var så spänd och nervös eftersom det snöade. Därför höll jag mig vaken och läste om läget på vägarna (på Internet via mobilen).

Nu är jag hos mina päron. Jag mår fortfarande jättedåligt och det känns som att det kommer ta minst 6 månader tills jag mår som jag gjorde innan. Mårten är fortfarande min vän såklart men jag känner mig ledsen och sårad att han inte tog hänsyn till hur jag mådde och mår. Jag vet inte hur man hade kunnat göra allt annorlunda. Kanske skulle jag ha stannat kvar själv i Spanien någon eller några veckor tills jag mått bättre? Jag vet inte... känner mig bara så deppig. En del av mig vill inte ha något med Mårten att göra medan den andra delen av mig tycker tvärtom. Han är ju ändå den enda vän jag har. Jag får väl ge mig ut på nätet igen och börja chatta med folk och skaffa fler vänner... men just nu måste jag på något sätt må bättre och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Nummer ett är i alla fall att bli av med förkylningen. Men ångesten... Fan, jag mår skitdåligt men vill ändå inte äta Xanor hela tiden. Men om det är vad som krävs för att jag ska må bättre så får jag väl göra det och senare ta smällen av abstinensen.

Orkar inte skriva mer nu, jag känner mig snurrig... och ledsen, illamående, sårad, ensam...