blåbärspannkaka

Rubriken har absolut inget att göra med inlägget. Jag tycker bara det är så töntigt att man måste skriva rubrik.

Jag mår för jävligt. Var på bio idag med Mårten och morsan. Fick lämna mitt i för jag mådde jättedåligt. Ångest som fan och så var jag nära att spy. Det satt en man framför mig som luktade som om han inte hade tvättat varken sig själv eller kläderna på typ 3 år.

Vet inte vad jag ska göra för att må bättre. Känns som att det inte finns någon lätt fix. Jag är fast i skiten i flera månader... jättekul. Mårten frågar hela tiden "finns det något jag kan göra, hjälpa dig på något sätt". Det finns det inte och jag känner mig sviken och sårad för att han var ego och sket i hur jag mådde. Jag är jävligt långsint (kan inte rå för det) och det känns som att vänskapen är fucked up. Det är inte bara min hälsa som har raserats utan även all tillit och förtroende för Mårten. När jag pratade om det med min morsa så kom hon bara med en massa försvaringar för Mårten, som hon alltid gör oavsett vem jag kritiserar. Så just nu (även om alla ibland är löjligt övertrevliga) känns det som att jag är helt ensam. Jag vill inte vara ensam. Förut ville jag det... men jag klarar inte av det. Vad händer när mina päron är döda och jag inte är vän med Mårten? Ska jag ösa i mig Xanor för att klara av att handla mat, hämta medicin och sedan sitta isolerad i min lilla lägenhet och störas av alla grannar? Vad är det för jävla liv?

Allting är bara rörigt. Utan mina föräldrar och Mårten klarar jag inte av att göra någonting vilket blir ett dilemma när jag ibland hatar dem men är så pass beroende av dem att jag måste vara snäll mot dem för att... äh, fan nu tappade jag tråden. Jag kan inte tänka när jag mår dåligt. Känner bara för att gråta och fly från allt. Men jag kan inte ens fly, jag är fast i ångesthelvetet. Eller ska man kanske kalla det ångest-träsket istället. Det är mer så det känns... att man sitter fast och ju mer man kämpar desto mer fast blir man och kvävs sakta men säkert av all lera som samlas kring en, täpper för ens mun och näsa så man inte kan andas...

Jag har inte mått så här dåligt sedan mina föräldrar lämnade mig på psyk efter att jag försökt ta livet av mig. Apropå långsint har jag fortfarande inte förlåtit päronen för att de i princip låste in mig där.

Vad är klockan? Halv ett på natten. Jag borde sova men jag har ingen lust. Kan inte sova heller för jag mår så jäkla illa och ångesten sköljer över mig i vågor. Det är därför jag sitter här vid datorn för att försöka sysselsätta hjärnan med annat. Jag ska kanske kolla om Ellos har några snygga kläder. Ja, jag har skrivit det förut; när jag mår dåligt så shoppar jag. Fast vad ska jag med kläder till om jag inte kommer ut och gör saker? Dessutom ser jag suddigt så jag tar det någon annan dag... kanske. Datorspel funkar alltid. Min hjärna gillar spel där man ska matcha 3 eller fler likadana i rad, typ som Candy Crush.

Toppen, nu har jag huvudvärk också.