Mårten och jag var i Sala silvergruva idag. Åk inte dit för det är inte värt pengarna. Mårten och jag hade förvisso fribiljetter men det var ändå bara skit. Man ser så fina bilder när man googlar men i verkligheten var det kolsvart i gruvan 155 meter under marken. Man såg inte speciellt mycket. Man kan ju undra om det alltid är så eller om de bara var snåla med elektriciteten. Dessutom hade guiden inte koll på alla i gruppen. Mårten och jag gick sist hela tiden och vid ett tillfälle stannade ett par personer lite längre vid en "sevärdhet" så när de gick vidare följde jag och Mårten bara efter. Efter ett tag visade det sig att vi hade gått fel. Tack vare ficklampafunktionen på min mobil och mitt lokalsinne så hittade vi tillbaka till de andra. Jag är väl kanske konstig men för mig var det helt uppenbart var vi hade gått och var vi inte hade gått... men flera i "vilsegruppen" ville svänga höger vid ett tillfälle när jag var 100 % säker på att vi skulle vänster. Whatever... jag hade rätt i alla fall. *ha, ha*. Det var egentligen den enda roliga... att jag lärde mig att trots att jag är vilse så har jag en slags inbyggd kompass eller liknande... och ett bra bildminne förstås. En sak till var ganska kul också: i en av salarna så var det ett jäkla eko. Guiden sa att vi fick testa det... så Mårten gjorde massor av roliga ljud och jag skrek mitt "överfallslarmstjut", fast bara till ca 60 % för jag vill ju inte orsaka ett stenras eller liknande. *skratt*. Jag må ha social fobi men skrika kan jag... när det behövs... eller bara är kul. Vet inte hur många decibel jag kommer upp i men jag tror det säkert är i närheten av riktiga överfallslarm... eller kanske ännu starkare... med tanke på hur folk har reagerat under alla år... nåväl, de fåtal gånger jag skrikit... mestadels på konserter när jag varit irriterad på tjejer som skrikit så jävla gällt nästan rakt i ens öra. En gång tog jag i lite mer än vanligt och tio pers framför mig höll genast för öronen. Den som säger att man ska vända andra kinden till har ingen aning om hur bra det känns att hämnas. Och de gånger man inte känner för att hämnas så finns ju alltid karma som kommer och biter de elaka nissarna i baken.

För övrig mår jag skit idag. Har ett ton ångest just nu och bråcket gjorde sig påmint hela jävla dagen. Är deppig som fan och allt känns meningslöst. Jag vill bara fly... från livet. Men jag väntar och ser hur operation fyra går. Misslyckas den också så ger jag upp. Jag har ändå ingen lust att leva. Det är så jävla jobbigt att leva med ångest. Det vore så enkelt att bara käka Xanor typ varje dag... men nej, det känns fel så jag plågar mig igenom allt dag för dag, månad efter månad, år efter år... men snart får det fan vara nog.