Jag har varit ensam i ett par veckor eftersom båda mina föräldrar är utomlands. Nåväl, helt ensam har jag inte varit. Mina fåglar håller mig sällskap hela tiden och så har jag haft besök av Mårten. Jag har mått lite si och så... Jag försökte att vara utan Xanor en dag när Mårten och jag åkte runt till olika ställen, men efter någon timme mådde jag inte alls bra och var tvungen att ta en av mina nödfalls-Xanor som jag alltid har med mig. Jag gjorde ett försök i alla fall.

Om man bortser från hur jag mådde så hade jag ändå rätt trevligt. Jag har börjat samla på lite gamla böcker. Det började med att jag köpte en bok för jag tyckte det var kul att ha en pryl som var mer än 100 år äldre än mig. Sedan vet jag inte vad som hände... Mårten och jag var i ett par antik- och secondhandaffärer... och poff så hade jag ca 30 böcker till. Jag får ta och sätta mig och läsa igenom alla någon gång. Det kan vara kul att skratta åt gamla ord och uttryck. Kan man inte lära sig något nytt så får man lära sig något gammalt.... hrm? Men om jag läser något gammalt som jag inte visste om, då är det ju nytt för mig. *skratt*.

Idag skulle jag egentligen ha slutat helt med Aurorix, men jag väntar ca två veckor till för inatt kommer mamma hem och vi hittar kanske på något skoj i helgen. Nästa helg får jag besök av Mårten så jag vill inte må dåligt då heller. Jag vet förstås inte hur jag kommer att må... men allt var inte precis toppen när jag sänkte dosen förra månaden. Men sammanfattningsvis så känns det ändå som att jag mår lite bättre nu. Jäkla mediciner som alltid ställer till det...

Dags att äta lunch. Vet inte vad jag ska fixa bara... tror det blir något från frysen.

Jag ska ta en Losec nu för jag har ont i magen.

Sådär. Det är helt otroligt att det har gått så lång tid sedan jag skrev här i dagboken. Men så konstigt är det kanske inte... det är säkert Aurorix som gör att jag blir som en zombie. Dagarna bara flyter på utan att man märker det. Jag har ätit 300 mg Aurorix i nästan en månad. Igår sänkte jag till 150 mg och om en månad ska jag sluta helt. Jag är trött på att äta medicin som inte hjälper. Det enda jag har märkt av är biverkingar. Och ända sedan jag höjde dosen så har jag haft mer besvär med min magkatarr. Jag knaprar Losec nästan varje dag.

Nej, nu orkar jag inte sitta här och deppa. Jag borde äta lunch. Ja, just det... ska väl skriva lite om gårdagen först. Jag, mina föräldrar och Mårten besökte en djurpark igår. Det var jättekul... djur får mig alltid att må bra. Jag tog en del bilder. Jag har köpt extra minneskort till min digitala kamera så nu kan jag ta ca 80 bilder med högsta upplösningen och bästa kvaliteten.

Jag är lite seg idag. Det måste vara medicinen. Det känns som att jag aldrig får sova ut ordentligt. Ja, fast idag blev jag ju väckt av telefonen...

Jag hatar vädret just nu. Det är så jäkla kallt! Påskliljorna har ju inte ens slagit ut än!!! Man kan inte ens kalla det här vår... så när kommer sommaren då? Jag önskar att jag kunde åka utomlands... gå i solskenet i bara shorts och t-shirt. Istället sitter man här inne med balkongdörren stängd och påpälsad som fan. Mina händer är som isbitar just nu. För jävligt... allt är skit. Mårten tycker att jag verkat mer nere sedan jag började med Aurorix. Jag märker inget, men det stämmer kanske. Det är väl en av alla underbara biverkningar man får... Har jag nämt att jag får mardrömmar också? Inte varje natt som tur är, men ändå...

Jag ska sova nu. Glömde bort att skriva att en sightseeingbåt åkte förbi precis när polisen och räddningstjänsten var där vid Slussen. Hela grejen var bara så sjuk... jag hoppas turisterna tittade åt ett annat håll.

Mårten åkte hem för ca en halvtimme sedan. Han var här över dagen bara. Vi åkte runt till olika ställen, mest inne i stan. Vi hittade flera fina och intressanta byggnader, tror en del av dem var från 1700-talet. Jag tog ett par bilder, bland annat på Stockholms minsta hus som ligger på Nytorgsgatan (om jag minns rätt). Det finns en del att se på söders höjder.

Jag såg att de sålde böcker på Södermalmstorg så vi cirklade runt där vid Slussen för att hitta en parkeringsplats. Då upptäckte vi att nära vattnet så stod det flera polisbilar. Självklart blev vi nyfikna och undrade vad som stod på. Därför parkerade vi en bit bort och gick närmare till fots. Det fanns en pressfotograf där, men inte ens hon visste vad som var på gång. Flera polismän stod lutade mot ett räcke och tittade ner mot vattnet. En av de höll en lång stör eller liknande i handen. Det verkade som att han höll fast något i vattnet med den.

Ju längre tid som gick desto mer framgick det att det var något riktigt allvarligt. En brandbil dök upp... och sedan fler pressfotografer... och sedan en brandbil till. Flera av åskådarna pratade med varandra och de flesta trodde att polisen säkert hittat ett lik till. Sen kom en båt, men de hade tydligen problem att klara av att få in liket i säcken så två brandmän tog på sig ett par orange-färgade dräkter och hoppade i vattnet. Jag såg inte riktigt vad som hände eftersom jag var på fel sida. Båten skymde. Men när de återvände till strandkanten så såg jag liksäcken som de släpade i vattnet bredvid båten. Jag såg inte när de lyfte upp säcken på land (lika bra det antar jag), men jag såg en stund senare när Mårten och jag åkte förbi att de lastat in liket i en vit skåpbil.

Det är ju hemskt allt det här. Hur många lik har de hittat i samma område nu? Två? Var det här det tredje? Helt sjukt. Ännu sjukare är att jag har foton på hela händelsen idag. I början visste jag ju inte vad som hände. Jag fotade bara poliserna och deras bilar för att det såg coolt ut med så många på samma plats.

Jag har klippt mitt hår igen. Det var så tungt... och det är ju bara hår, det växer ut igen. Men jag kommer nog inte klippa mig på ett bra tag nu.

Det var inget avkopplande bad precis. Någon granne lagade mat... med massor av vitlök i. Halva min lägenhet luktade pyton. Om ett par minuter ska jag se på TV. World's wildest police videos... because knowledge is power, a power that can save your life. Ja, det är så de säger i introt till programmet... och det stämmer väl.

Här är jag igen och skriver. Jag känner mig bara så... tom. Har egentligen ingenting att skriva om, men av någon anledning så känns det bra att sitta och knappa här på datorn.

Det var röd dag förra torsdagen och sedan en klämdag så jag umgicks med mina föräldrar en del. Vi satt mest i trädgården och tog det lugnt. Jag matade sparvarna. Min favorit "fläckisen" var där i år igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde året i rad jag ser henne. Men hon är gullig och det går att skilja henne från de andra på grund av att hon har vita fläckar på huvudet och en del av vänstra vingen är helt vit. Jag har sett en sparvhona till som också går att känna igen. Hon har en aning mörkare och längre fjädrar på huvudet... liknar en punkare. *he, he*.

Den enda större utflykt vi gjorde var till Rönninge by. Jag kallar det en "större" utflykt inte på grund av avståndet, utan för att jag inte hade tagit lugnande. Jag brukar alltid ha ett par Xanor i väskan och eftersom jag kände mig ångestfylld när vi skulle till Rönninge så tänkte jag ta en tablett. Men jag upptäckte att de hade gått ut... så det var bara att slänga dem. Jag kämpade mig igenom dagen och klarade det ganska bra. Det var bara på kvällen som ångesten och illamåendet hann ikapp mig.

Jag har gympat en stund... blä... och nu ska jag hoppa i badet.

Jag ska inte skriva dagbok mer. Nåväl, kanske... om jag får lust någon gång igen. Men nu känner jag verkligen inte för att skriva. Allt känns meningslöst. Och när man känner sig tvungen att skriva något bara för skrivandets skull, då är det inte kul.

Det är inte kul heller när folk inte lyssnar på en. Varken mina föräldrar eller närmaste vänner hör på vad jag säger. Antingen blir jag avbruten eller så går informationen in genom ena örat och ut genom det andra. Det är ju schysst när man har social fobi och verkligen anstränger sig för att prata mer... Så jag tänker göra som förut, sluta mig inom mitt skal och inte dela med mig av mina innersta tankar för någon.

Vi får som sagt se om jag har någon lust att fortsätta skriva dagbok senare. Jag låter alla gamla dagboksanteckningar ligga kvar på nätet... ifall att det skulle vara till nytta för någon (inte för att jag tror det).

Tack och adjö, jag önskar jag vore dö'. *poff*

Det har gått ganska bra med medicinen än så länge. Jag var nervös innan för hur jag skulle må. Men förutom hemska magsmärtor första kvällen så har det varit lugnt. Jag är ganska seg och trött... hoppas att det bara är så här i början.

Nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Jag är mitt uppe i mitt träningspass. Jo, jag höll nästan på att glömma... Jag har vunnit i en tävling igen. En så kallad "frukost-TV" på 14 tum med inbyggd DVD-spelare. Jag är jätteglad för den. *hi, hi*. Den står nu ute i köket tillsammans med nya möbler som jag fått av mina föräldrar. Istället för mitt gamla bord (som hade plats för 8 pers) så har jag ett mindre bord i metall och glas. Sen fick jag en fin bokhylla också. Själv köpte jag fyra små pallar till köksbordet och sen en liten byrå att ställa TVn på.

Idag har jag börjat med Aurorix, 150 mg på morgonen. Så vi får väl se hur det funkar...

Natten till igår var det en jävla kalabalik här ute på gården. Det var en himla massa oljud, men till slut kunde jag ändå somna om.

Tjoho! Måsarna har kommit tillbaka. Just nu flyger de omkring här mellan husen och skriker för fullt. Mina fåglar tycker nog det är mindre kul. Jag ska ge dem lite färskt vatten så de blir glada. Hanen är fortfarande väldigt förtjust i att bada. Han badar alltid minst tre gånger längre än honan.

Ibland känns det som att jag börjar bli ett hälsofreak. Igår åt jag ett fullkornsbröd och kom på mig själv med att tänka: "Åh, vad gott det här var." Jag äter inte så mycket grönsaker... men frukt har jag alltid i kylen. Sen tycker jag allt oftare att nyttigare saker smakar bättre. När jag käkade hamburgare från McDonald's senast så kändes det efteråt som att jag hade ätit ruttet kött. Usch... nej, hellre fullkornsbröd eller något annat som magen mår bra av.

Det är kanske för att man börjar bli gammal som man känner av mer om man äter något onyttigt. Jag menar, när man var yngre kunde man äta vad som helst och ändå må bra. *ler*