Klockan är nu 18:05. Idag har jag varit hemma. Jag kände för det. Jag tror att jag ska vara hemma resten av veckan. Just nu orkar jag inte med någonting. Särskilt inte att sitta ensam framför hela klassen och berätta om en bok som jag inte ens har läst ut än. Mina föräldrar kommer säkert att säga något typ: "Du kan inte vara borta från skolan så länge". Men om man spelar riktigt bra och inte klagar allt för mycket över huvudvärk så går det oftast bra. Det är bara att se lite hängig ut och säga att man lovar att äta och ta en Alvedon efterfåt. Men tre dar är lite svårt att hålla sig hemma med en "liten" huvudvärk. Men man kan ju alltid försöka. Jag måste bara tillägga en sak innan jag slutar. Varför har jag sådana känslor för en kille som jag bara satt och pratade med i en kvart? Det går inte att beskriva hur jag kände mig dagen efter. Det gjorde ärligt talat ONT i hjärtat. Nej! Nu ska jag inte tänka på det mer. Gjort är gjort. Det man sa och gjorde då, går inte att ändra nu.

Jag har ångrat mig. Jag ska inte vara hemma resten av veckan. Bara imorgon. Jag går till skolan på fredag. Jag har ju bara engelska, håltimme, matematik och naturkunskap. Det är inte så farligt. Jag kom på en grej som hände i måndags. Jag satt vid företagsekonomin och väntade. De andra i klassen började strömma till. Sedan kom "J", "S", "F" och "M". De sa "hej, hur har du haft det?" och bla, bla... Sedan frågade "V" hur det hade varit på Gröna Lund och alla svarade att det hade varit jätteroligt. Men det fanns något i luften... och när de tittade på mig fick jag en så konstig känsla. Det verkade nästan som om de var avundsjuka på mig för att "E" hade intresserat sig för mig. "M" hade berättat innan att "J" hade sagt, när "E" och jag pratade: "Åh... kolla! De pratar!" Men till mig nämnde hon inte ett ord om saken. Inte de andra heller för den delen. Som efter besöket, när vi skulle bli hämtade så gick "S","M" och jag och pratade. Då sa "S": "Vad tyckte ni om killarna?" Så snackade vi lite om det. Så sa jag: "Och när jag satt där ensam med "E". Gud vad pinsamt det var. Jag visste inte vad jag skulle säga". Då sa "S": "Jo, vi såg det". Sedan började hon prata om någonting helt annat. Vad fan tror hon? Att jag bara ska vara tyst om en sån sak. Det är ju inte varje dag en blyg flicka (tjej) som jag pratar med en snygg, brunhårig och brunögd kille. Som dessutom verkar vara intresserad av mig... åtminstone ett tag.

Morsan och farsan går på högvarv. Morsan kommer säkert gorma och hojta imorgon när jag säger att jag ska stanna hemma. "Du har ju bara 'lite' huvudvärk", brukar hon säga. Jag kan väl för fan inte rå för att hon inte har sovit något för att hon varit uppe hela natten och dansat. Hon behöver ju inte vara irriterad på mig! Nej. Jag längtar till lördag.