Personalens rond är över. De ska sänka min medicin Aurorix från 350 mg till 200 mg. 100 mg på morgonen, 100 mg på kvällen. Och det gör de redan idag. Toppen. Så nu ska de se hur jag mår av sänkningen. Eller som min kontaktperson sa: "Om du blir sämre får vi sätta in mer medicin igen". Hon sa också att jag ska vara lite observant och känna efter hur jag mår. Själv så hoppas jag att det ska gå bra. Farsan var här igår med ett nytt SL-kort. Han sa att det inte hade kommit någon post till mig. Konstigt. När jag var hemma förut (1995) så fick jag något varje dag. Nåväl, om en halvtimme är det lunch. Jag tror att det blir soppa. Hoppas att det blir pannkaka till. Mmm... mums. Undrar hur morsan har det i Kanada... jag skulle gärna ha följt med om det inte varit för min panikångest. Jag hade en jättekonstig dröm inatt. Jag drömde att morsan, farsan och jag skulle till Kanada. Men vi kunde inte åka tillsammans, det fanns inga biljetter så att det räckte. Så morsan och farsan skulle flyga till Frankfurt och byta, medan jag skulle till Helsingfors och byta där. Det var ingen rolig dröm. Jag kommer ihåg att jag oroade mig över att jag skulle komma fram till Toronto tidigare än de. Och sedan när jag skulle flyga så klarade jag inte det. Hade panikångest. Sedan vaknade jag av väckarklockan. Som tur var.

Idag är jag inte lika snorig som igår. Tack och lov för det. Fast jag känner mig sömnig. Usch, symtomen liknar de jag hade när jag käkade Cipramil: snorighet, trötthet. Och min kontaktperson tror fortfarande inte att snorigheten beror på medicinen. Varför inte? Alla människor är inte exakt likadana. Alla reagerar olika på saker och ting.

Oj, en kvart kvar till lunch. Får skynda mig om jag ska hinna skriva färdigt. Nej, jag går nu...