Tårarna fortsätter att komma... tar det aldrig slut? Jag har städat varenda millimeter av min lägenhet för att slippa tänka på vad som hände tidigare idag. Det hjälpte inte... tårarna rinner ändå ner för kinderna. En tjej som brukar vara på föreningen ringde för en stund sedan... på min mobiltelefon. Hon frågade hur jag mådde och så... "Lite huvudvärk, men annars är det väl okej", fick jag fram och hoppades att min röst inte skulle avslöja att jag i själva verket mådde skit. Men så nämnde hon att hon hade hört vad som hänt... och då brast dammen igen. Hon förklarade att allt inte var så allvarligt. Nej, kanske inte... om man tänker efter. Men jag tar alltid åt mig av vad folk säger. Jag får nog ta och be killen om ursäkt för att jag var så otacksam... och i fortsättningen ska jag återgå till att vara tysta och snälla lilla Vivi.

För vad skulle jag göra utan föreningen? Vilket sorts liv skulle jag leva då? Sitta ensam hemma är inte att tänka på. Kommunen har inget att erbjuda mig förutom de så kallade "skyddade verkstäderna" där man umgås med psykotiska människor... Nej, jag vet faktiskt inte.

Roger kommer så småningom... jag behöver verkligen någon att krama om nu... någon som kan ge mig tröst.