Natten mot måndag... jag har inte lagt mig ännu. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och förmodligen kommer jag fortsätta med det. Tycker att det är den bästa tiden på dygnet... lugnt och stilla. Fast det är ju klart, morgnarna är också mysiga... det finns ingenting som är så härligt som att sitta vaken på småtimmarna och se hur dagen gryr. Att se solen gå upp långt borta över horisonten... att se träden röra sig sakta av en lätt bris från havet... att höra fåglarna börja kvittra så fort ljusstrålarna sprids över marken...

Oj, nu blev jag kanske lite för poetisk. Jorden anropar Vivi! *skratt*. Ja, vad var det jag skulle skriva om...? Jo, vad hände idag? Ingenting speciellt faktiskt. Igår tyckte jag att jag kände av en liten förbättring vad gäller humöret. När jag skrattade åt något som jag tyckte var roligt så kändes det som att det kom inifrån... inte bara något ytligt skratt utan... ja, jag vet inte... men det kändes annorlunda. Men idag har jag inte upplevt det... tillbaks till det gamla vanliga irriterade humöret.

Roger är hemma hos sig. Han jobbar vanlig tid nästa vecka, inte kvällar som han gjorde den här veckan. Jag har städat lite idag... dammsugit, diskat och plockat undan. Mina fåglar sover. Nu är det sju ägg (jag kollade idag). Undrar om alla ägg kommer att kläckas...? Fåglarna hade sju ungar förut och det var jobbigt. Både för dem och för mig! Vilket himla liv det var varje gång de skulle matas! *puh*. Men det är ju så sött... Alla ska alltid göra saker och ting samtidigt. Om fågelföräldrarna badar så vill ungarna också bada... det blir ett rejält plaskande kan jag lova... *ler*.