Varifrån kommer alla tårar? Hela mitt liv håller på att rasa samman. Nåväl, det känns så i alla fall. Roger kom inte hit idag men han ringde hemifrån. Vi pratade lite och... förlåt, men allt är så suddigt just nu. Jo, vi pratade alltså... och jag sa att nu är det verkligen dags att vi talar ut om saker och ting. Han har ju sagt det själv förut: "Vi försöker, och blir det inte bättre så får vi prata ut". Så nu är det bestämt. På torsdag ska jag, min morsa och Roger sätta oss ner och prata. Morsan är med som en slags medlare och kunnig person med mer erfarenhet än oss.

Jag är så rädd för hur det ska gå, vad som kommer fram. Men det är lika bra att få höra sanningen. För jag klarar inte av att gå omkring och må dåligt. Och jag vet ju inte hur han känner det, men han kan väl inte tycka att allt är toppen precis. Jag vågar inte ens tänka på vad som händer om det visar sig att han vill gå sin egen väg. Jag har känt honom i sex år och vi har varit ihop i fyra. Han är den första kille jag någonsin varit ihop med. Han är inte bara min älskade, han är min vän... mitt allt. Det är väl därför det känns så jobbigt. Och om det nu blir så att vi bryter upp... jag vet ju att det finns massor av trevliga killar som kan ge mig kärlek. Men... det är en sak jag tänker på mycket: hur sjutton ska jag någonsin klara av att träffa nya killar? Och var?

Jag märker nu att jag har ett annat problem: jag har en tendens att tänka igenom olika situationer och hitta alla möjliga lösningar redan i förväg. Men det är bara för att jag på något sätt vill förbereda mig på hur det kommer att kännas... så att ingenting kommer som en chock. Fast det kanske är omöjligt att göra så i alla lägen. Det bästa är kanske att släppa alla tankar och bara se hur saker och ting artar sig... och sedan ta chocken när den verkligen kommer.

Jag har mått så jävla dåligt idag. Jag ska inte säga att det ens är i närheten av hur en panikångestattack är... men nära inpå. Mitt hjärta har slagit hårt och fort, jag har inte kunnat äta - knappt dricka något, det har känts som att jag varit nära ett nervsammanbrott. Det känns lite bättre nu efter att jag gråtit... och morsan kommer snart över. Vi får väl se på Arkiv X senare ikväll. Kanske det kan skingra tankarna lite. Och så måste jag verkligen få ner någon mat. Idag har jag bara druckit ett glas läsk och ätit en chokladbit. Jag tog en Xanor vid 18-tiden och jag känner nu att jag börjar bli lite hungrig.