Dagen med ett stort D har passerat. Roger kom över igår. Jag var hemskt nervös innan och jag antar att han också måste ha varit det. Vi satt ner alla tre (morsan, jag och Roger) och talade allvar. Vad kom då fram? Jo, med Rogers egna ord: "Det finns ingen 'fjutt' längre". För mig betyder det samma sak som att han inte älskar mig som förut. Han sa att han har ägnat den senaste månaden åt att försöka hitta denna 'fjutt'. Jag frågade om det beror på mig. Är det något jag gjort, sagt eller inte gjort? Nej, han sa att det beror helt och hållet på honom... hans känslor. Det är också därför han inte velat kramas eller vara nära mig. Det har inte känts rätt för honom. Jag frågade hur han ser på mig och vad han känner för mig. Som exempel tog jag: "När du tänker på mig, är det som en kompis eller din älskade?" Han tänkte en lång stund och sa sedan: "Någonstans där emellan".

Nåväl, tyvärr så finns det inget jag kan göra åt hans känslor. Det frågade jag nämligen också... om jag kunde hjälpa till på något sätt... ändra på något för att det skulle bli bättre. Nej, han sa att han själv behöver finna denna 'fjutt'. Han föreslog att vi skulle göra som förut, när han bara besökte mig på helgerna. För han menar att då saknade han mig så mycket. Men det fungerar ju inte. Det är outhärdligt för mig att ha honom här när han inte visar några känslor... och jag känner att jag bara spricker av sorg.

Det skulle vara enkelt för mig att bara säga: "Nej, det här funkar inte... nu gör vi slut". Men jag tycker om honom och vill att det ska fungera. Jag frågade honom också om han verkligen vill satsa på det här, och han svarade att det vill han. Så vi har kommit överens om följande: Han ska vara hemma hos sig i två veckor och fundera på saker och ting. Sedan ska vi träffas igen och då får han säga vad han har kommit fram till.

Jag trodde att tårarna skulle flöda igår. Men när Roger hade åkt hem vid halv tio-tiden så satt jag bara i soffan och kände mig helt tom. På ett sätt känns det bra att ha fått veta vad han känner... för det är ovissheten som tär på en. Fast nu följer förstås två helvetesveckor där jag förmodligen kommer undra över vad han bestämmer sig för.

Jag har tagit en Alvedon nu. Jag vill inte ta Xanor i onödan. Men det är också något jag fruktat för: att jag ska bli så upprörd att panikångesten kommer tillbaka. Därför så försöker jag ta det lugnt och förbereder mig alltid på det värsta. Och om jag känner minsta lilla tecken i kroppen som kan vara något panikliknande... så tar jag en Xanor.

Jag ska över till mina föräldrar idag. Beroende på hur jag mår så kommer jag nog tillbringa helgen med dem också. De har erbjudit mig att sova över där... men jag måste få känna tryggheten i min egen lägenhet... min egen säng. Och jag borde tvätta håret idag. Men jag känner mig så tömd på kraft... jag orkar ingenting. Det får bli en snabb tvätt i så fall. Ja, just det. Apropå tvätt; jag har tvättstugan på söndag. Hm... det kanske är lika bra att man hittar på saker som får en att tänka på annat. Jag vet inte...