Tillbaka hos mina föräldrar... efter en del busskrångel. De bytte nämligen förare i centrum och den förre hade släppt ur luften ur dörrarna (om jag fattade det rätt). Nåväl, han som kom efter visste inte hur man skulle göra... så vi blev en aning försenade.

Vad gäller mötet med Roger: Det är över, slut, finito. Precis vad jag trodde. Han tyckte inte att det är någon idé att fortsätta eftersom känslorna inte finns kvar. Jag tycker likadant... även om det känns jobbigt. Men det finns ju inget att göra åt det. Man kan inte styra sina känslor. Eftersom jag kände på mig att det skulle bli så här så hade jag samlat på mig kassar och stora svarta säckar. Vi hjälpte till att packa ner allt som var hans och sedan gav vi varandra en snabb kram och min farsa skjutsade Roger och hans prylar hem till honom. Ja, vad då? Varför ska man dra ut på lidandet? Har han sagt att det är slut så är det lika bra att avsluta allt på en gång.

Från och med nu ska jag inte ta upp fler kärleksproblem och tankar. Det var ju inte det dagboken var tänkt för. Nej, jag ska koncentrera mig på min hälsa och skriva om både framgångar och motgångar. Fast... det är klart... mår jag alldeles för jävligt så tänker jag skriva vad det beror på.