Jag har just haft världens längsta jävla panikattack. Om jag ska ta det från början: För någon timme sedan upptäckte jag att det var stopp i avloppet. Jag försökte fixa det själv, men det blev inte bättre. Så jag gjorde det man brukar göra: jag ringde till fastighetsskötaren. Sedan satte jag mig ner i soffan för att se på TV... och det var då ångesten slog till. Jag försökte hejda tankarna, men det gick inte. Det enda jag kunde tänka på var: "Tänk om jag mår dåligt, vad gör jag då? Om jag måste spy? Jag kan ju inte gå in på toa för där håller fastighetsskötaren på."

Jag försökte lugna ner mig och tänka positivt istället. Men det var redan för sent. Jag gick in i köket och tog en Xanor. Sedan satt jag och hoppades på att det skulle ta tid innan fastighetsskötaren ringde upp. Jag hade nästan bestämt mig för att säga att allt hade fixat sig, men när han ringde (efter bara några minuter) så var det som om en annan del av mig svarade: "jo, det är stopp i avloppet". Han frågade om jag var hemma och jag sa "ja". "Då kommer jag upp om en liten stund" sa han.

Jag lade på luren och panikångesten slog till ännu hårdare med alla symtom som hör till, plus att jag kände mig svimfärdig. Nu mådde jag så pass dåligt att jag var beredd på att säga det till fastighetsskötaren och att han fick återkomma någon annan gång. Men när han ringde på dörren så kunde jag inte förmå mig till att säga det. Istället tänkte jag att det nog inte skulle ta så lång tid.

Oj, vad fel jag hade. Han tog isär halva badkaret, skruvade på något nere i golvbrunnen osv. Jag stod och tittade på först, sedan gick jag in i vardagsrummet för jag tänkte att jag kanske skulle må bättre om jag fick vara lite ifred och inte behöva spela att jag mådde bra. Visst... jag mådde bara ännu sämre. Så jag gick tillbaka och tittade på när han arbetade. Efter en kvart (som kändes som flera timmar) sa han att det verkade vara totalstopp och att han var tvungen att hämta en maskin. Okej... han gick iväg och var borta ett par minuter. Under den tiden satt jag och tog djupa, lugna andetag som hjälpte kanske en liten aning.

När han kom tillbaka satt jag kvar i soffan. Jag var helt enkelt så darrig att jag inte kunde stå upp. Förresten höll han på med maskinen som lät väldigt mycket... och av tidigare erfarenhet har man ju lärt sig att det brukar lukta pyton när de rensar avloppet. Då ville jag absolut inte vara i närheten. Jag mådde tillräckligt illa ändå. Jag lyckades ta mig upp och öppna balkongdörren mer i alla fall.

Efter vad som verkade som en evighet så var han äntligen färdig. Ibland förstår jag inte ens mig själv. Trots att jag mådde uselt så log jag och frågade om allt hade gått bra och sedan när han gick så tackade jag för hjälpen, log lite till... stängde dörren och satte mig här vid datorn. Det hjälper faktiskt att skriva om hur man mår, tror jag. Jag känner mig lite lugnare nu. Kanske tabletten börjar verka också.

Varför säger jag då att det var en lång panikattack? Jo, för den varade i nästan 30 minuter. Det som jag har läst i böcker och hört av kunniga människor är att en panikattack varar i högst några sekunder och sedan "ebbar" den ut. Bullshit säger jag. Okej, det stegras allt mer tills det når en topp... sedan ebbar den förstås ut. Men, ingen har någonsin sagt att det kan komma flera sådana toppar efter varandra. Ungefär som en berg-och-dal-bana. Ena stunden kändes det som: "Nej, nu orkar jag fan inte mer". Sedan lugnade det ner sig... bara för att efter ca 7 minuter stegras igen.

Nu känner jag mig ganska slutkörd, men jag måste ändå städa upp skiten i badrummet. Det ser hemskt ut och luktar inget vidare heller. Imorgon ska jag ringa till läkaren. Får väl se vad hon säger om min ökade ångest och att jag fick en panikattack idag. Jag tror knappast att hon säger att jag ska höja dosen än... Jag vet att man brukar må sämre i början när man äter antidepressiva, men jag hoppas att det blir bättre snart.