Min läkare ringde idag och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag har mycket ångest men inga andra biverkningar som är störande. Hon tyckte att jag skulle fortsätta med en Zoloft per dag och ta Xanor om jag behövde det.

Morsan var här idag och vi gick ut på en kort promenad. Jag kände mig som en pratkvarn, men anledningen till att jag pratade så mycket var att då kunde jag inte tänka på hur jag mådde, d.v.s. dåligt.

Jag gillar inte den här mörka årstiden. Inte bara för att man har lättare för att bli deprimerad, utan för att min panikångest alltid är värre när det är mörkt ute. Det kan ju bero på att min allra första panikattack fick jag när det var mörkt. Och sedan kom de oftast också på kvällarna och nätterna. Varför? Jag kommer ihåg för flera år sedan när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. Sent en kväll när alla redan hade somnat fick jag en stark panikattack. Jag gick ner till köket, tände lampan och satte mig där och tittade ut i mörkret och kände mig totalt hjälplös. För vart kunde man vända sig efter hjälp mitt i natten? Ingenstans. På dagarna kunde man ringa till någon läkare, psykakuten eller vad som helst. Men på natten sover ju alla... allt är stängt... dött... tomt.