Nu är jag hemma hos mina föräldrar. Jag är så sur… Jag ringde farsan tidigare imorse (flera gånger) men det var ingen som svarade. Jag blev arg och bestämde mig för att ta bussen istället. Det gick bra att åka till centrum (hade tagit två Xanor), men bussen stannade inte som vanligt vid hållplatsen utan alla var tvungna att stiga av innan. Konstigt eftersom bussen skulle åka vidare inom tio minuter. Nåväl, jag gick till busshållplatsen för att försäkra mig att jag inte kollat fel i tidtabellen. På en bänk där satt ett fyllo… som förstås började prata med mig. Jag förstod knappt vad han mumlade om så jag svarade bara ”jaha”, ”mhm” osv. Sedan sa han att ”inte ska du väl stå där och hänga, sätt dig här på bänken”. Vad gör den fega lilla Vivi? Jo, sätter sig lydigt bredvid den stinkande gubben.

Några minuter senare dök bussen äntligen upp. ”Hoppas bara att han inte tänker sitta bredvid mig” tänkte jag ängsligt. Mycket riktigt var det nog det han tänkte på eftersom han sa ”Var ska vi sitta?”. Han satte sig ganska långt fram, men jag sa att jag skulle längre bak i bussen. Tack och lov så svarade han ”Då får jag önska dig en trevlig helg”.

Sen kommer vi då till nästa moment. Jag gick från busshållplatsen hem till mina föräldrar. Behöver jag nämna att jag frös som f#n? Hemma i min lägenhet är det +26 grader och det såg ut att vara varmt ute. För säkerhets skull brukar jag alltid kolla vad folk utanför har på sig. Men jag har missbedömt det hela rejält. Det här blir ju jättekul för min förkylning…

Hm, sen det som hände senast då. Jag kom fram till mina föräldrars hus, såg att deras bil stod utanför och jag vet att farsan inte är och simmar idag. När jag närmade mig ytterdörren upptäckte jag att den var låst. Fan också! Vad sjutton skulle jag göra? Mina nycklar till päronens hus hade jag gett till farsan eftersom han bröt av sin. För säkerhets skull ringde jag på några gånger, men ingen kom och öppnade.

Hopplösheten spred sig inom mig. Skulle jag sitta på marken utanför garaget i solen där det är lä och vänta? Jag gjorde ett nytt försök att ringa från mobilen. Äntligen svarade farsan (förmodligen för att han såg mitt mobilnummer på presentatören). Så han kom ner direkt och öppnade dörren för mig. Fan, jag blir så jävla förbannad på honom! Tänk om det var något jätteviktigt och jag behövde få tag på honom… och så svarar han inte. Aaaaarrggggggghhhhhhhh!

Fan, jag är så trött på allting just nu. Det känns som att jag inte kommer någon vart med någonting. Och det är inte bara paniken som sätter hinder, det är även den sociala fobin. Varför ska man ha såna jävla blockeringar ibland? När jag t.ex. pratar i telefon med Mårten så kan jag vara mig själv, jag funderar inte ens över vad jag ska säga… det bara kommer naturligt. Han är en jättebra vän och jag känner mig trygg i hans sällskap när vi t.ex. går ut på promenader eller åker till stan.

Men… pratar jag med någon jag inte känner särskilt bra, då blir det som en försiktighetsmur som smyger upp. Och ännu värre är det när jag ska försöka föra en någorlunda normal diskussion med en kille som jag tycker är snygg. För jag får en så himla stor press på mig att inte säga något dumt som ska få personen att tycka jag är konstig. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka illa om mig. Så istället håller jag tyst. För ett tag sedan tog jag mod till mig och gav mitt nummer till en kille som jag tycker verkar jättetrevlig, intelligent och förstående. Jag trodde att det skulle bli enklare för varje gång vi pratade… och det kanske det blir, men det går väldigt segt. Han måste tycka att jag är värsta puckot som inte säger något vettigt. Fan! Om man bara kunde släppa på alla spärrar!

Nu tror jag att jag fått ut en del av vad jag hade inom mig (tankar alltså). Det känns lite bättre efter att ha skrivit av sig. Nu måste jag bara leta reda på min gamla morgonrock för jag huttrar av köld. Jaha, snart är maten färdig också.