Vilket härligt sommarväder vi har! Hrm... det verkar vara regn ena dagen och sol nästa. Fast det spelar ingen roll just idag. Jag ska ändå ner i tvättstugan snart.

Tjafset med Försäkringskassan fortsätter. Både min mamma och Mårten har hjälpt mig ringa, för jag blir bara så upprörd... stressar upp mig alldeles för mycket. Den senaste uppgiften vi fått är att det skulle vara fel på några centrala datorer, så de har räknat att jag har aktivitetsersättning när jag i själva verket fortfarande har sjukersättning. Vi får väl se om det stämmer och om det går att rätta till. Säger tanterna att det inte alls är så... ja, då tänker jag överklaga beslutet, be dem räkna om allt igen. 1560 kr mindre per år är svinmycket när man redan från början har minimalt med pengar att röra sig med.

Varför ska allting jämt vara så krångligt och invecklat? Mina närmaste säger till mig att jag måste koppla bort det hela ett tag, tänka på något annat. Men jag antar att jag har problem med det... också. Är det något som inte stämmer så vill jag ha det fixat på en gång, annars gnager det i mig hela tiden ända tills det är utrett.

Jag tänker alldeles för mycket på saker och ting. Igår gick jag ut ensam och postade några brev (hade inte tagit Xanor). Det gick rätt okej... men senare under kvällen kröp ångesten på mig. Ofrivilligt så ökade jag på det hela då denna tanke dök upp: "Vad händer om jag fortfarande mår dåligt när mina föräldrar inte finns längre?". Vem ska ge mig stöd, råd och trösta mig när jag är ledsen? Jag har ingen pojkvän, inga släktingar här i Sverige, bara ett fåtal vänner som jag kan räkna på en hand.